LOGGBOKEN

Att göra val blir så oerhört definitivt, defintivit är jobbigt; man vill alltid
hålla det öppet, hålla gränserna flytande, göra det möjligt att ändra sig.
Men ändå. När man har en magkänsla, en intuition, en vilja som skriker inom
en och protesterar när man försöker handla emot den, då är valet
ändå en befrielse. Det man måste göra. Och det är bara att göra det.

Ubi caritas et amor Deus ibi est.

[Där det finns barmhärtighet och kärlek, där finns Gud.]



Jag har blivit välsignad med en stor lycka.
Människor, fina, underbara människor. Ja, vår gemenskap
och bekanskap är kanske flyktig, ja, om några månader kommer
det vi har idag vara upplöst och borta, men det finns nu. Och just
nu gör det mig riktigt lycklig och trygg.
Människorna omkring mig lär mig om och ökar min
egen människokärlek.
Människorna omkring mig bryr sig om varandra, vi
bryr oss om varandra.
Människorna omkring mig skyddar, håller om, handen
på ryggen, armarna kring varandra.
Människorna omkring mig är visa och kloka, smarta
och helt fantastiskt roliga.
Människorna omkring mig har en öppenhet och
en nyfikenhet jag sällan har mött.
Jag vet vad som finns ibland oss, för det jag känner
för de här människorna och för vår gemenskap,
om än flyktig, är verkligen kärlek.

Det största sveket man kan göra mot sig själv
är att inte vara sig själv.

Alltså; det finns så många krafter som drar i en.
Så många fällor man skulle kunna falla ned i.
Så många sätt att vara på och ta efter.
Normer, trender, tusen och åter tusen liv som levs på
olika sätt, med olika förutsättningar, olika mål.

Och du har ditt liv. Och bara det.
Med dina förutsättningar och mål.
Om du inte levde ditt eget liv skulle du inte vara du.

Därför är det största sveket man kan göra mot
sig själv att inte vara sig själv.
Ger man upp sig själv finns det ingen kvar att försvara en.

"Att det att prata med sig själv skulle innebära att man aldrig blev
motsagd är ett stort missförstånd. Tvärtom innehåller mina tankar
fler röster som motsäger mig än resten av hela världen."

The Antlers – Kettering

---

Vi läser om buddhismen; om livstörst. Först när man lyckas släcka sin livstörst, när man lyckas frigöra sig från allt det som håller en fast vid existensen, kan man uppnå det högsta stadiet och den sanna lyckan. Att släcka livstörsten handlar inte om att försaka allt i livet, om att leva i askes och i eremitskap; det handlar om måttfullhet. Om balans. Om att inte gå till ytterligheter.


Man måste hitta ett sätt. Att få balans utan kamp, utan att först ha gått
till någon ytterlighet som skadar. Det är min dröm.

---

Åh, kärleken just nu! Kärleken till människor, kärleken till nya möten,
kärleken till livet så stark att jag nog är odödlig snart. Kärleken till att
dansa - är det inte bland det bästa som finns? När det plötsligt inte finns
några gränser mellan vilka man känner och inte känner, alla är totalt uppe
i det och det finns ingen annan värld än musiken, alla är bara i ett. När man
får glömma bort sig själv och slippa all självrannsakan; bara leva. Kärlek till det!

"Hon såg mig. Hon älskade mig och fyllde mig med
självförtroende och kärlek. Gav mig kraft framåt."
- Mia Skäringer ur Vinter i P1, 2011

För ungefär en vecka sedan var jag liten och vilsen och kände
mig ganska värdelös. Insåg att det finns så mycket jag har kvar
att lära, för att kunna må bra, för att kunna bli nöjd med mig själv
och vad jag åstadkommer.

Sedan går en vecka och den veckan känns som en månad, eller
kanske ännu mer. Och under den veckan händer det så mycket -
man hamnar på en ny plats, med nya människor. Ett nytt sammanhang.
Nya vänner. Underbara, spännande vänner som ger kärlek från den
första dagen. Man inser plötsligt att man äntligen har hittat rätt.
Man gör något som känns värdefullt, givande och viktigt, och plötsligt
har man människor omkring en som säger "du är fantastisk som du är".
Min tacksamhet vet inga gränser.

Alla studier, böcker, universitet i världen kan inte lära mig
det jag verkligen skulle behöva kunna.


Igår lade jag fram min kandidatuppsats i Litteraturvetenskap.
Vilket innebär att jag nu har två kandidatexamen.
Jag trodde att jag skulle känna mig lycklig, nöjd och lättad.
Över att vara färdig, över att ha åstadskommit något,
över att ha fått högsta betyg på alla delkurser och alla
uppsatser under två och ett halvt års tid och därför
känna att jag verkligen gjort något bra. Att jag verkligen
kan vara nöjd med mig själv.


Ingenting. Jag kan inte glädja mig. Jag kan inte berömma
mig själv, inte känna mig nöjd med mig själv.
Allt jag känner är ett gnagande "och nu då?".
Jag känner inte att jag har åstadkommit något.
Allt känns som luft, tomma luftslott utan värde.
Jag känner mig totalt död. Vad ska jag göra med två
kandidatexamen och eventuella fortsatta studier om jag inte kan
tro på mig själv, glädjas åt mina framgångar, känna att jag
faktiskt åstadskommit något de senaste åren?
Om jag inte ens känner att det var värt något?


All kunskap, alla examen, alla höga betyg i världen
kommer aldrig att lära mig att vara nöjd med mig själv.
Men hur gör man då?

Runt tolvslaget på nyårsnatten stod jag ute i den kalla vintern och tittade upp mot
en klar stjärnhimmel. Jag bad en liten bön om mina förhoppningar inför det kommande året,
jag tänkte över det gångna året, och den höga himlen, den lysande nymånen och den mörka
skogen bar med sig en sådan kraft att jag fylldes av tillförsikt och rörelse. Det var som att
ett helt liv rusade igenom mig, alla drömmar, förhoppningar, och jag slogs av vilket äventyr
livet är och hur fantastiskt det är att jag får leva det. Att jag har ett alldeles eget liv att forma
och skapa och göra just det jag vill med. Och så började det nya året.

Året har tre dagar kvar att leva. Jag har tänkt ett tag att jag ska göra någon
slags årskrönika, kanske inte en så ambitiös, grundlig årskrönika som jag gjort
vissa tidigare år, men ändå en liten genomgång av hur året egentligen varit. Vad
som egentligen hänt.
När jag tänker på det svindlar det för mig. Det här året har varit mer än vad jag
egentligen står ut med. Ganska hopplöst på sina håll.
Men år tjugohundraelva har innehållit en mängd, en stor mängd, helt
fantastiska saker som gjort mitt liv så vackert och spännande och underbart också.
Att flytta till en ny stad och äntligen få leva det liv man vill.
Nya människor som kommit in i mitt liv och blivit mina allra närmaste vänner.
Gamla vänskaper som återupptäckts och återknutits.
Svåra saker som ändå ordnat sig till det bästa, sådant man upptäcker när man ser tillbaka.
Resor och äventyr som lagt ett skimmer över hela året och trollat bort all grå vardag.
Vakna nätter och galna upptåg, drömmar som gått i uppfyllelse - det har förresten
också varit något av det märkligaste med året, alla omöjliga, helt vanvettiga drömmar
och föreställningar som plötsligt blivit sanna - och nya drömmar som väckts.

Det är onekligen något trolskt med midvintern, med vintersolståndet, årets
längsta natt. Allt är tyst och stilla, luften hög och mörkret helt klart - stjärnklart.
Det är som att gränsen mellan vår värld och en annan aldrig är så tunn som
nu, som att det bara är en hinna som vi kan skönja något genom, kanske till
och med sträcka ut handen och känna. Det ligger en överjordiskhet i allt, jag
vet inte hur jag ska kunna förklara det bättre.
Morgonen var dimmig och solen som lyste genom diset pärlemorfärgad. Imorgon
bitti, tidigt, infaller detta års vintersolstånd. Då ligger mörkret djupt och folksagan
säger att denna natt kan djuren tala. Jag mötte en katt ikväll men vi talades faktiskt
inte vid något. Kanske sitter jag uppe och har en pratstund med månen istället.

Det här med att leva i nuet, göra det bästa av det man har,
njuta av livet så som det ser ut i detta nu.
Jag försöker verkligen. Jag måste försöka, måste till och med arbeta för det,
för jag har verkligen en tendens att  försvinna bort antingen i drömmar
eller i längtan efter något annat. Att rusa mot framtiden, alltid längta
bort och till nästa sak, inte stanna i stunden.
Både i smått och i stort. Det lilla är lättare att ändra och hantera. Det stora - hur
ska man lära sig?
Att fokusera på det som är bra i ens liv och med hur ens liv ser ut.
Jag är ensam men det gör mig också självständig och ingen annan än
jag kan bestämma över vad jag ska göra, hur jag ska leva.
Framtiden är oviss men det är också spännande och nödvändigt, och med
tillförsikt kan jag känna en hisnande känsla inför allt spännande och fantastiskt
som fortfarande väntar mig i framtiden.
Och allt spännande som sker nu, hur kan jag glömma det?
Det är ju saker jag inte skulle vilja vara utan.
Men ändå. Hur svårt är det inte att stanna i nuet och vara ... nöjd?

Så infann sig äntligen julstämningen även hos mig.
Snö, varm glögg, en ljusslinga kring fönstret och hyacinter
var kanske precis vad som behövdes.
Eller; en resa för att komma bort en stund, få nya intryck, byta
ut gamla tankar. Äntligen slappna av, leva för sin egen skull,
kunna njuta av allt det vackra runtomkring.

För första gången i mitt liv är jag helt ensam kring denna tid.
Bor helt ensam, lever helt ensam. Det är ovant - skönt ibland,
förvirrande ibland. Julen är en tid för gemenskap, för att umgås
och dela upplevelser och känslor med andra - men det hindrar ju
inte att man värderar sig själv, i sin ensamhet, tillräckligt högt för
att kunna njuta av julen. Helt på egen hand. Jag lyssnar på julmusik.
Jag dricker glögg och pyntar lite smått. Det är en lugn och en ro
som egentligen är helt perfekt att välkomna julen med.