Om det här fantastiska

 
 
 
Att vara ute i ljuset igen och vakna på morgonen och känna att saker
och ting är bra och kan bli bra och att livet och världen verkligen är värdefulla
är underbart. Det känns beständigt och stadigt, som en stam som går igenom
kroppen och som man vet alltid kommer att hålla en uppe.
 
Men att som en slags guldkrona på den solida glädjen känna en eufori,
en verklig förundran, över människans överlevnadsförmåga och att det här,
det ljusa och kreativa och kraftfulla, faktiskt har kommit ur och efter ett stort och
äckligt och fruktansvärt mörker, det ger en sådan livsglädje och en sådan
intensiv livskänsla att det i vissa stunder nästan är överväldigande.
Att kunna jämföra de fadda, doftlösa, färglösa, tröga dagarna med detta,
och så påtagligt se ljuset, färgerna, känna dofterna, smakerna, energin.
Så får man se att allting är gott och äntligen kan man vara god själv.
 
 
 

OM NÅGRA ORD KAN GÖRA VÄRLDEN LITE BÄTTRE

 
 
Jag har fortfarande huvudvärk och känner en stor trötthet. Men det värsta är nog att
jag känner mig ledsen. Misstänksam. Orolig, illa till mods.
Jag vet inte om det var någon som ville mig, just mig, något ont, men det spelar egentligen
ingen roll. Bara vetskapen om att det finns människor där ute som tycker sig ha rätt att
bestämma över en annan människas kropp och sinne, ta kontrollen, göra henne till en
icke-människa; det är det som skrämmer mig. Det är det som är det värsta.
 
Så, syftet med att droga en annan människa  är vad jag förstår att göra henne
oförmögen att försvara sig, medvetslös och att orsaka minnesförlust. Att göra henne
försvarslös. Min tacksamhet för att jag trots min försvarslöshet hade ett försvar - min bästa vän -
är gränslös, för även utan sjuksköterskans, min mammas, mina vänners oro är jag väl medveten
om vad som hade kunnat hända. Det som hade kunnat hända hände inte, eftersom jag var på
rätt plats, med människor omkring mig som skyddade mig och hjälpte mig hem. Rätt människor.
 
Men att vad som hade kunnat hända inte hände innebär inte att ingenting hände. Något hände definitivt,
och det som hände var att jag nekades den grundläggande rätten att få bestämma över mig själv.
Rätten att vara en människa, med ett värde, med en vilja, som har ett värde.
Till den som gjorde det, oavsett hur pass medvetet och planerat det var, skulle jag vilja säga; så du ville
göra mig försvarslös, medveteslös, utan minne? Så du tror att jag utan kraft, utan medvetande och utan
minne inte är en människa, utan endast en kropp? Så du tror inte att jag, när effekten började sätta in,
insåg vad som var på väg att hända, och förstod att jag långsamt började förlora kontrollen över
mig själv? Så du tror inte att jag stod framför spegeln och bad om att det skulle upphöra? Du tror inte
att jag såg mig själv, utifrån, göra saker jag inte kunde kontrollera, och insåg att någon
skulle kunna göra vad som helst med mig nu, för att jag inte längre hade makt över mig själv?
Så du tror inte att jag i varje cell kände det nattsvarta helvetet jag slungades ned i, så du tror
inte att jag skrämdes av att plötsligt inte kunna andas, så du tror inte att jag idag skräms
av de stora minnesluckorna jag har från den natten? Så du tror inte att det var en människa
som plötsligt insåg att hon inte kunde stå upp, som desperat försökte göra sig av med giftet
som fyllt hennes kropp, som förvirrad försökte förstå vad det var som höll på att hända innan allt blev förbiflimrande minnesbilder och korta stunder av medvetande?
 
Nej, jag är inget offer - det är jag för förbannad för. Jag är förbannad - och så tacksam över att det
finns människor som plockar upp mig när jag faller, och att jag var en av dem som fick krypa ned
i en trygg säng och vakna bland underbara människor som kunde hjälpa mig när jag hamnade mitt
i mardrömmen. Jag är inget offer, jag är en förbannad människa som nu vill skrika ut till alla dem som
tar sig friheter över andra människors liv; ta bort era händer ifrån mitt liv, min kropp, min existens.
Jag finns inte här för er, jag finns här för mig. Och ni ska bara veta hur enormt mycket jag finns.
 
 
 
 
 

Falla fritt


Problemet är att jag inte längre är så. Jag kommer alltid att vara hon, kommer alltid att vara samma person, men inte alltid på samma sätt. Och nu börjar det som en gång var en bekväm roll, en skön spegelbild att möta i spegeln, bli ett fängelse och en tvångströja. Särskilt för mina tankar. Jag har ännu inte positionerat mig, inte fallit ned i min nya form - som om jag bär en kostym som ännu måste sys in för att passa perfekt - och varje gång jag är tvungen att gå utanför mig själv, i mötet med andra människor, känner jag hur jag halkar, faller, faller in i gamla mönster och halkar ned i en roll som jag inte längre vill spela.

Min hjärna är som uppskruvad, så hårt uppskruvad på sin spole som det bara går, och det spänner och trycker i mitt huvud. Spänningen släpper aldrig från mina tankar och därför kan de aldrig falla fritt. Jag känner ingenting. Jag är ingenting. Jag vet ingenting. Jag vill ingenting. Framför allt det; jag vill ingenting. Jag kan inte vilja någonting, eftersom jag inte längre kan låtsas vara så som jag inte längre är. Jag vet, jag måste hitta det nya. Och tillförsikten i det, och den där klara känslan av att världen är genomskinlig och jag faller genom den som stenen genom vattnet. Men så länge jag är fjättrad till den här bilden som bara jag kan befria mig själv ifrån kan jag inte falla. Så var ska jag börja?



Being born a woman

 
 
"Being born a woman is an awful tragedy… Yes, my consuming desire to mingle with road crews, sailors and soldiers, bar room regulars - to be a part of a scene, anonymous, listening, recording - all is spoiled by the fact that I am a girl, a female always in danger of assault and battery. My consuming interest in men and their lives is often misconstrued as a desire to seduce them, or as an invitation to intimacy. Yet, God, I want to talk to everybody I can as deeply as I can. I want to be able to sleep in an open field, to travel west, to walk freely at night ..."
 
- Sylvia Plath (min hjältinna)
 
 

Hopplöshet och förundran

 
 
 
Jag tror att bland det värsta man som människa kan bli är uttråkad på livet.
Att känna att livet inte har något att erbjuda, att det inte finns någon glädje och
magi, ingenting som det är någon mening att göra.
Det spelar nog ingen roll om anledningen till känslan är att man faktiskt inte har
några möjligheter, att man är totalt orörlig och oförmögen att förändra sin situation,
eller om det är en känsla som kommer inifrån, en slags känsla av meningslöshet som
ju griper oss människor ibland.
Känslan är förlamande och fruktansvärd. Och framför allt, så fel, så otroligt malplacerad
i denna fantastiska värld som den värld vi lever i faktiskt är.
Men ändå, så otroligt svår att bli av med. När ingenting verkar ha någon betydelse.
När ingenting lockar, ingenting skapar en känsla av förundran, när man känner att man
inte gör någon skillnad på jorden och inte kan se på framtiden med glädje och förväntan.
Det börjar och utmynnar i en tomhet. En hopplöshet.
Vad som kan hjälpa mot detta, som kan mota uttråkan inför livet och världen innan den
hunnit gripa tag i en fullständigt, är säkert individuellt och olika från person till person.
Men några saker som i alla fall jag tror är fundamentala är medmänsklighet, gemenskap,
närhet till naturen, konst och att sätta sig ned och bara känna sig igenom tomheten tills
man kommer ut på den andra sidan. Hel och full av förväntan igen. Med sig får man
förhoppningsvis en värme och en kärlek till världen, till andra människor, till sitt eget liv,
som ger allt en mening igen och får en att se att varken världen eller ens eget liv är tråkigt.
Det är fantastiskt och kul och spännande och du vet aldrig vad som väntar i nästa stund.
Kanske något underbart.
 
 
 

När detta är "det"




The Temper Trap – Trembling Hands



"Det gäller att finna en sanning, som är sanning för mig,
att finna den idé för vilken jag vill leva och dö"

- Søren Kierkegaard


Jag har aldrig kunnat definiera mig och min ståndpunkt, min grundhållning
inför livet, så väl som jag kan nu. När man finner något som bokstavligt
talat får hjärtat att börja slå hårdare, något som får hela kroppen att brinna när
man läser om det, då vet man att man har funnit rätt. Det är inte något
intellektuellt, något logiskt; det är en känsla, en förnimmelse, som om hela
kroppen, alla ens sinnen, vet om att detta är det. Tidigare har jag läst och läst,
men aldrig riktigt utvecklat egna tankar, tagit emot och kanske funderat men
aldrig riktigt tagit det längre - inte förrän nu. Egna tankar, egna idéer, när de
börjar springa ur en, den känslan är oslagbar. När man börjar förstå världen, om
än bara ur sin egen synvinkel. Tack tackelitack!

 


Funderar och sen gör man valen





Att göra val blir så oerhört definitivt, defintivit är jobbigt; man vill alltid
hålla det öppet, hålla gränserna flytande, göra det möjligt att ändra sig.
Men ändå. När man har en magkänsla, en intuition, en vilja som skriker inom
en och protesterar när man försöker handla emot den, då är valet
ändå en befrielse. Det man måste göra. Och det är bara att göra det.






Det eviga samtalet




"Att det att prata med sig själv skulle innebära att man aldrig blev
motsagd är ett stort missförstånd. Tvärtom innehåller mina tankar
fler röster som motsäger mig än resten av hela världen."




När någon ser en



"Hon såg mig. Hon älskade mig och fyllde mig med
självförtroende och kärlek. Gav mig kraft framåt."
-
Mia Skäringer ur Vinter i P1, 2011



Vad det kan göra, att träffa en människa som ser en. Alla människor borde ha en
människa som ser dem i sitt liv. Om så bara för ett kort möte.
Någon som tar intresse i en, som tror på en och som värdesätter det man har.
Idag hade jag ett samtal som liksom gjorde min väg framåt klarare. Jag kom på,
vad jag vill göra, vad det är jag brinner för. Hur jag ska knyta ihop allt det jag
hittills gjort till något jag faktiskt vill hålla på med.
Jag fick ett stöd och möttes av en entusiasm som gav mig kraft framåt.




Sanningen om kunskap och tvivel



Alla studier, böcker, universitet i världen kan inte lära mig
det jag verkligen skulle behöva kunna.


Igår lade jag fram min kandidatuppsats i Litteraturvetenskap.
Vilket innebär att jag nu har två kandidatexamen.
Jag trodde att jag skulle känna mig lycklig, nöjd och lättad.
Över att vara färdig, över att ha åstadskommit något,
över att ha fått högsta betyg på alla delkurser och alla
uppsatser under två och ett halvt års tid och därför
känna att jag verkligen gjort något bra. Att jag verkligen
kan vara nöjd med mig själv.


Ingenting. Jag kan inte glädja mig. Jag kan inte berömma
mig själv, inte känna mig nöjd med mig själv.
Allt jag känner är ett gnagande "och nu då?".
Jag känner inte att jag har åstadkommit något.
Allt känns som luft, tomma luftslott utan värde.
Jag känner mig totalt död. Vad ska jag göra med två
kandidatexamen och eventuella fortsatta studier om jag inte kan
tro på mig själv, glädjas åt mina framgångar, känna att jag
faktiskt åstadskommit något de senaste åren?
Om jag inte ens känner att det var värt något?


All kunskap, alla examen, alla höga betyg i världen
kommer aldrig att lära mig att vara nöjd med mig själv.
Men hur gör man då?





Tolvslaget





Runt tolvslaget på nyårsnatten stod jag ute i den kalla vintern och tittade upp mot
en klar stjärnhimmel. Jag bad en liten bön om mina förhoppningar inför det kommande året,
jag tänkte över det gångna året, och den höga himlen, den lysande nymånen och den mörka
skogen bar med sig en sådan kraft att jag fylldes av tillförsikt och rörelse. Det var som att
ett helt liv rusade igenom mig, alla drömmar, förhoppningar, och jag slogs av vilket äventyr
livet är och hur fantastiskt det är att jag får leva det. Att jag har ett alldeles eget liv att forma
och skapa och göra just det jag vill med. Och så började det nya året.





Att lära sig att gilla nuet






Det här med att leva i nuet, göra det bästa av det man har,
njuta av livet så som det ser ut i detta nu.
Jag försöker verkligen. Jag måste försöka, måste till och med arbeta för det,
för jag har verkligen en tendens att  försvinna bort antingen i drömmar
eller i längtan efter något annat. Att rusa mot framtiden, alltid längta
bort och till nästa sak, inte stanna i stunden.
Både i smått och i stort. Det lilla är lättare att ändra och hantera. Det stora - hur
ska man lära sig?
Att fokusera på det som är bra i ens liv och med hur ens liv ser ut.
Jag är ensam men det gör mig också självständig och ingen annan än
jag kan bestämma över vad jag ska göra, hur jag ska leva.
Framtiden är oviss men det är också spännande och nödvändigt, och med
tillförsikt kan jag känna en hisnande känsla inför allt spännande och fantastiskt
som fortfarande väntar mig i framtiden.
Och allt spännande som sker nu, hur kan jag glömma det?
Det är ju saker jag inte skulle vilja vara utan.
Men ändå. Hur svårt är det inte att stanna i nuet och vara ... nöjd?





My kind of teodicé




Jag tycker inte att det är ett dugg svårt att tro på Gud.
Värre är det med mänskligheten.







Det som ligger bakom våra ord


Om människan har två grundläggande längtor; efter symbios och efter frihet. Längtan efter
en samexistens, efter "tillsammans", längtan efter självständighet och ensamhet. Om
dessa två längtor sliter och drar i en människas kropp. Så att hon knappt orkar.
Om man är tvungen att välja; eller om man inte har något val. Och jag funderar över
vad som är värst. Och vad som är viktigast. Om alla människor i alla tider till slut låtit
symbiosen vinna; är det människans naturgivna väg? Är friheten bara en fjärran dröm,
bara en saga som vi berättar för oss själva för att fylla ut de där bitarna av livet som förblir
tomma även när vi uppgår i symbios?
Och jag tänker; tänk om det inte går att överleva. Tänk om allt är en rad uppoffringar vi gör
för att vi tror att vi kan bli hela, att vi kan fylla ut de där tomrummen. Men våra tomrum
bara växer. Och längtan efter frihet gör att vi inte berättar det, och längtan efter symbios
gör att vi inte gör något åt det. Och vi kommer aldrig att kunna överleva det för så är
världen beskaffad, och den enda platsen vi kan få både vår längtan efter symbios och vår
längtan efter frihet uppfylld är när vi slutar överleva. Om vi inte kommer på en bättre längtan
innan dess förstås.




För när vi vet att vi lever


Florence + The Machine – Shake It Out



Livet är som bäst när det är fullt av motsättningar, skiftningar, upp och ned
och åt sidan, skimmer i olika färger, motsägelser och berg och dalar. När man
kan gå runt och le och skratta för sig själv trots att man inte direkt har någon anledning -
när man lika gärna hade kunnat gå runt och gråta. När livet kastar omkring en lite,
så att man aldrig får chansen att sitta stilla en längre stund och få tråkigt. När man kan
lyssna på musik och inför varje låt känna "ja!", så att man förstår att man verkligen känner,
och det gör man. Oj, vad man känner. Inte en stund är osynlig eller blank, varje ögonblick
är fyllt, rubinrött fyllt. Det är när livet är sådant som jag älskar det, verkligen älskar det - hur
många besvärligheter det i övrigt rymmer, hur jobbigt det än kan vara att leva. Det finns liksom
ingen annan väg då. Det är bara kärlek till livet för hela slanten.





Om jag kunde längta

 

Mumford & Sons – Sigh No More



Jag önskar att jag kunde längta till julen. Jag önskar att jag kunde längta
överhuvudtaget. Men just nu; till julen. Något konkret. Jag önskar att jag kunde
längta efter att tända adventsljusstakens första ljus, efter att baka julbrödet, att
jag kunde längta efter det där speciella ljuset i fönstren mitt i decembermörkret och
att sitta och bara känna alla varma dofter. Nej, jag vet inte om det går att formulera.
Kanske är det mer saknad än längtan jag egentligen borde formulera, och i sådana
fall är jag ju på fel spår. Lite så här; det går bra att sakna allt det där man haft och hade,
men det kommer något nytt också och det kan man längta efter. Även om man inte
alls vet vad det är. Förra julen var hemskt mörk och skuggig. Ändå varm och faktiskt
ganska fin. Kanske önskar jag att det som var fortfarande kunde vara och att jag på så
vis kunde få längta efter det. Vart ska man gå om man inte har en längtan att följa?




Att formulera sanningen



*

Idag satt jag och Madame och drack varm choklad och pratade om och filosoferade över lite allt möjligt. Om framtiden, om hur vi fungerar, om hur vi vill ha det i våra liv. Alltså. Jag tror att jag blev lite svag i ett ögonblick och uttryckte en tanke om att det skulle vara skönt att vara lite mer normal. Att jag kanske ska försöka med det. Men Madame förde ned mig på jorden (eller, just fötterna på jorden är väl rätt långt ifrån vad vi båda har egentligen) och konstaterade frankt: "Det finns säkert andra människor som du där ute. Tänk så istället. För ... Du kommer aldrig bli normal, Cecilia". Och ja, det var nog Sanningen som formulerades där över våra koppar med varm choklad. En fint formulerad Sanning.






Det här med ensamhet


Bon Iver – Calgary


Det här med ensamhet. Hur ska man tänka där egentligen? Varför är folk så rädda
för ensamhet? Och varför kan jag inte låta bli att ursäkta mig, tänka att det nog är
något fel på mig, till en viss, om än mycket liten del skämmas när jag är ensam? När jag
väljer ensamheten framför sällskap. När jag sitter ensam hemma om kvällarna. När jag åker
ensam till landet och är där i flera dagar utan att träffa en mänsklig själ. Det är det jag vill, men
jag  kan ändå inte låta bli att älta det lite och tänka att jag kanske borde tvinga mig att umgås mer
med andra. Åtminstone inte vara så utpräglat ensam och också visa upp det; jag borde kanske
sitta och gömma mig med min ensamhet istället, inte tala om den med någon?
Jag har mina finaste familj och vänner, få men nära, få men goda. Jag älskar att umgås med
dem men jag sitter inte ihop med någon, jag har en stor frihet och ett stort oberoende. Jag tycker
mycket om att vara ensam, och jag behöver det. Oberoendet, jag kan åka vart jag vill när jag vill,
göra vad jag vill, leva hur jag vill. Och ändå känner jag mig så fel, som att jag måste försvara
mig men kanske inte ens kan det, när jag väljer att isolera mig i ensamheten istället för att
umgås med en stor grupp människor. För att jag vill det, för att jag bara kan göra det jag verkligen
vill när jag är där, när jag är ensam. För att det är så jag får ut det mesta av livet. Men hur ska man tänka?





Att leva sitt eget liv


Ett av de största sveken man kan göra mot sig själv är att bara låta saker ske. Eller ännu värre; att bara låta saker vara som de är. Att inte göra aktiva val, att inte välja själv.
Det är när man bara låter saker och ting vara som de är, när man "hamnar" i något och följer med utan att reflektera över om det verkligen är det man vill eller behöver, som man kan komma att ångra sig i framtiden. Det är då det en dag kommer att börja skava, och den där jobbiga, kliande aningen om att man egentligen inte lever som man vill, att något är fel, kommer att sätta in.
Självklart kan man även göra fel val, självklart kan det visa sig att den väg man aktivt valde att ta var fel. Men då har man åtminstone valt, och vet varför man gjorde det; man ångrar aldrig det man gjorde, bara det man inte gjorde. Men det är när man oreflekterat löper med i livet utan att välja, stanna upp och fundera, som den verkliga tomheten kan sätta in. Och det gäller allt; oavsett om det handlar om relationer, livsval, arbete, vänskap, fritidsintressen, resor, erbjudanden och möjligheter som dyker upp.
Det kan vara fruktansvärt jobbigt att behöva ta beslut. Att behöva välja; jag är säker på att många hellre undviker att välja och låter det som sker ske bara för att det är så jobbigt att välja. För när man väljer måste man ju ta ansvar över sitt val. Men egentligen, är det inte bättre att få ta ansvar för ett aktivt val, att själv styra över sitt liv, oavsett om det blir rätt eller fel, än att låta någon annan, eller bara slumpen, bestämma vad som ska ske med ens värdefulla liv? Jag tror det och därför tänker jag aldrig mer bara låta saker vara som de är om de känns fel, aldrig mer låta bli att göra viktiga val för att det är plågsamt. I varje stund, inför allt i livet, vill jag göra val, mina egna val, och forma mitt eget liv. Så att jag vet att det verkligen är mitt liv jag levt.



Det som varit, det som kommer


Antonio Vivaldi – Stabat Mater Dolorosa: Rv 621


Några dagar in i september - jag har fått se och känna de första hösttecknen,
de röda löven och den höga, kalla luften, men idag ligger jag sjuk och kan
inte göra, orkar inte göra, så mycket annat än att vila och fundera.
Det känns lite märkligt att träda in i den här hösten, när allt är så nytt. Trots
allt har mina tidigare höstar varit ganska lika - platser, människor, gemenskaper
har varit de samma, jag har åtminstone kunnat återvända till dem. Jag har knutit
så mycket till dem, det är därför jag i mina tankar ständigt återvänder till då:et.
Jag är inte nostalgisk och jag har inte svårt att leva i nuet, eller att planera för framtiden,
men jag bär samtidigt med mig väldigt mycket av det förflutna, jag har liksom sparat
det som små pärlor i en ask för att det aldrig ska försvinna. Det förflutna är så levande.
Lika mycket som mitt nya hem och min nya stad är verkligt för mig är allt det där som
har försvunnit; min lilla Frida och våra tusen höstliga promenader, äppelträden i vår
gamla trädgård som inte längre är vår, bakdagar i det gamla köket som inte längre är
vårt, för evigt stelnade och bevarade dagar med den där gemenskapen som inte längre finns,
vår lilla grupp, vår lilla familj, som inte längre finns. Det är inte med sorg eller någon form
av ledsamhet jag tänker på det, det bara finns där och är så levande och påtagligt som inget.
Egentligen är det ganska skönt, tryggt, lyckligt. Jag vet ju att det aldrig kommer att försvinna.




Tidigare inlägg
RSS 2.0