Vi är ute och letar


Jag har ett spöke på min högra axel och en ensam kaja på min vänstra. Men hellre det, mycket hellre det, än den där tomheten. Den där meningslösheten. De där bisarra, nästan besatta, försöken att få tiden och livet att gå, som om man blundar och kör för att slippa se vad man passerar, för att slippa ta itu med det. Jag är så färdig med det. Bara ett par månader, och jag är redan så färdig med det. Om jag ens någonsin var i det. Aldrig mer den tomheten, aldrig mer den meningslösheten. Då är jag hellre ensam, då är jag hellre hemma, för tiden är för världefull för att få slås ihjäl, tiden är livet och livet har vi inte rätt att slå ihjäl.

Jag söker så otroligt mycket just nu. Mitt spöke och min kaja har jag, men annars är jag nog lite, lite vilsen, fast allra mest bara sökande, på jakt. Jag jagar, söker efter någonstans att höra hemma, människor att höra hemma med. Människor som inte heller vill slå ihjäl tiden utan som vill göra livet meningsfullt, få livet att kännas på riktigt, som inte är rädda för att älska och vara ärliga och att luta sig mot varandra. Jag söker efter tillhörigheter och gemenskaper och försöker finna en plats för den där människan som är jag, en plats där jag passar. Där det inte skaver, där jag inte känner mig osäker, eller hämmad, eller helt enkelt fel. Jag hoppas och söker men är inte riktigt säker på var jag borde söka egentligen. Jag letar efter platser, kollar under stenar, söker efter världar. Åhgodegudlåtmighittadem.



Flyttfågel


The National – Conversation 16



Att flytta. Liksom skifta utgångspunkt, eller bara slå
sig ned på en ny plats, göra sig ett hem.
Det senaste året har vi flyttat fem gånger i min familj.
Jag står för tre av dessa flyttar.
Det senaste året har jag haft fyra olika hem, egentligen
fler för ju oftare jag flyttar desto enklare blir det för mig
att känna mig hemma på nya platser. Och jag behöver
inte mycket med mig. Under sommaren har jag sovit
på en soffa och endast haft med mig några kläder i en
ryggsäck, min dator och några böcker.
Nu har jag återigen fått ett nytt hem. Ett eget rum,
fem trappor upp utan hiss. Ett ljust rum med ett gigantiskt
fönster och vackra trädörrar till garderoberna. Här ska
jag bo, åtminstone det kommande året. Här ska jag ha
min säng, mitt skrivbord, mina två överfulla bokhyllor och,
nej, sedan tog det slut. Det är allt jag behöver.

Jag trodde att det var jobbigt att flytta. Uppslitande,
svårt att lämna en plats som betytt något. Men nej, det
är inte svårt. Det är bara platser. Väggar utan innehåll.
Innehållet för man med sig, till sitt nya hem.






Ingen nostalgi, men minnen



Ibland skulle man vilja vara barn igen.
När man dricker varm choklad och det redan är mörkt ute,
och man kommer ihåg en speciell sorts bröd som mamma
brukade skiva och som man fick smör och ost på.
Och så åt man det till varm choklad, kalla vinterdagar
efter att man åkt pulka i pulkabacken utanför mitt barndomshem.
Och vi hade åkt och åkt ända tills det blev mörkt.
Eftersom det inte fanns några lampor eller lyktor i backen
kunde vi inte åka efter att det blivit mörkt - även om snön
lyste upp litegrann var risken för att åka in i ett träd alltför
stor. Dessutom blev det fort kallt och varm choklad lockade mer.

Jag saknar nästan bara min barndom på hösten och
vintern. Alltså; inte när det är vinter nu, utan jag saknar
hur det var att vara barn på hösten och vintern.
När jag tänker på mitt barndomshem kan jag bara tänka
på det som under hösten. När man klev upp en torsdagsmorgon
och det var becksvart ute, pappa satt och åt frukost i köket,
vi fick rostat bröd och allt inomhus var liksom gult, det var
väl på grund av lamporna vi hade i köket och för att det var
så mörkt ute. En torsdagsmorgon i november när man åkte
tidigt, tidigt till dagis. Det var dimma ute, det syntes när det
så sakteliga blev ljusare, rimfrost i gräset och så kunde man
höra ljudet från järnvägen långt borta, och från fabriken som
öppnade, den låg inte långt från dagis och på kontoret
där jobbade pappa. Men han åkte ännu tidigare än vi.
Och på dagis var gården helt tom, och luften var hög och kall
och det brusade i himlen, jag tänkte att det var ljudet av världen
som brusade. Och mamma sade hejdå och åkte därifrån och jag
var ledsen för det var jag mest hela tiden när jag var liten.
Ändå saknar jag det ibland.






Resan inåt



"Den längsta resan är resan inåt"
skriver Dag Hammarskjöld i Vägmärken.


Det är när man inte är beroende av någonting yttre
som man är verkligt stark.
När ens ägodelar, var man bor eller hur mycket man äger
inte definierar vem man är, inte definierar ens liv.

Ja, det är ju en fortsättning på det här.
Kanske till och med en upprepning.

Men om man aldrig reser inåt är alla resor
man gör utåt inte värda något.











Naturen Givaren


Jag hittade det här inlägget i arkivet, det är skrivet för snart ett år sedan.
Fortfarande jag, fortfarande sant. Jag tänker att det tål att upprepas.



När jag mår dåligt, är stressad, har för mycket att tänka på, närhelst något tynger mig, då hjälper det mig alltid att gå ut i naturen. Det löser måhända inga av mina problem rent handgripligen, med det löser upp knutar inom mig och får mig att tänka klarare, ger mig kraft och energi. Och glädje. För mig övervinner ingenting bättre sorg och ledsamhet än en skogspromenad eller arbete i trädgården, spaden i jorden, fingrarna genom löven, kring de mognande plommonen, ogräskorgen mot höften och stövlarna på.
Naturen är för mig den stora Givaren, som ger och ger och ger utan att begära så mycket mer i utbyte än respekt och varsamhet. Jag tror inte att jag någonsin kommer att leva i en storstad - hur lockande det än kan te sig vissa stunder skulle jag sakna naturen, den orörda naturen inpå knuten, alldeles för mycket. Jag skulle sakna allt det som naturen ger - friden, stillheten, tryggheten, den friska luften, skönheten, dofterna, ljuden, djuren, den mjuka mossan, blåbären, lingonen, blommorna. Jag skulle sakna den totala avspänning och det lugn som kommer över mig när jag sätter mig i gräset under ett äppelträd eller vandrar genom en skog på jakt efter kantareller. Det skulle kännas som vansinne att slänga bort de gåvor som naturen ger - och det är vansinne att vi människor faktiskt också gör det, dag ut och dag in. För det naturen ger, det kan ingen annan och inget annat ge.








Ändlighet och oändlighet


Utåt är vi ändliga. Våra kroppar, våra hem, våra liv, de har alla en yttre gräns och ett slut. Vår jord är ändlig, kanske till och med universum självt är ändligt.

Det enda som jag med säkerhet vet inte är ändligt är vårt inre. Inåt är vi oändliga. Jag är säker på att varje människa inuti sig har en värld större och mer oändlig än det universum som finns utanför oss. Vi tar aldrig slut. Man kan komma djupare, längre in, längre ned, ständigt. Nya tankar bildas varje tusendel av ett ögonblick, inom oss finns både verklighet och icke verklighet, vi minns och vi drömmer. Allt som varit finns där, men där skapas också nytt, och det finns inga gränser.

Det är så påtagligt, att livet utanför mig är ändligt. Mycket är nu på väg mot sitt slut, det har nått sitt slut. Även saker som jag en gång i tiden såg som, om inte oändliga så åtminstone bestående. Men allt är ändligt och förgängligt, människor, platser, känslor, sätt att leva. Nu är det borta och jag vet att det inte kommer tillbaka.

Men sedan är det oändligheten, den innanför min hud och mitt kött. Den världen som jag fysiskt ser som ett stort mörker, eftersom det inte är något fysiskt påtagligt, luft och elektricitet kanske, men som inte är desto mindre verklig för det. Mina tankar är verkliga, mina drömmar, fantasier, berättelser, bilder, minnen, känslor är verkliga. Där har jag kvar allt det som i den yttre världen visat sig vara ändligt. Där har jag kvar allt som försvunnit, och där har jag också sådant som kanske är ännu mer värt än det ändliga i den yttre världen. I den yttre, ändliga världen är jag ganska osäker och går allt som oftast på ett ostadigt gungfly. Men inom mig är jag stenfast säker, stadig, där känner jag mig själv och vet vad jag är och vad jag har. Där har jag tacksamhet, tilltro, tillförsikt, tro. Där har jag den där starka kärleken som faktiskt kan spänna över hela världen, man kan älska allt och alla. Där har jag den där djupa vetskapen om allt fantastiskt som världen håller, både ändligt och oändligt, och alla möjligheter som jag vet finns. Jag inser mer och mer att det är den oändliga världen som är min värld.




Tidig höstlängt



Antonio Vivaldi – Cello Sonata: No. 8 In A-Min. 2nd Mvt.



Det är ju min sak att göra, längta efter hösten innan
juni ens har gått mot sitt slut. Längta efter hösten vid
sommarsolståndet, när natten är som ljusast och sommaren
som skönast. Åh. Men hur underbar sommaren än är
kan jag inte låta bli att längta efter höstens kyla, frost
och förlåtande vila, den där inbundenheten, förfallet och
föuttnelsen, doften av äpplen och döda löv. Vemodet och melankolin,
den klara luften och flockarna av kajor. Hösten och jag passar
så otroligt bra ihop. Det är bara det.






Lindanserskan



Fleetwood Mac – Go Your Own Way



UnderbaraClara skriver (underbarast i världen som alltid) om att ha det bästa
av två världar. Landet och staden, lugnet och pulsen, stillheten och bruset. Det
som jag ständigt försöker påminna mig själv om att behålla; balansen, att
aldrig välja eller utesluta det ena eller det andra, att aldrig bara ha en ytterlighet.
För jag är tyvärr en ytterligheternas människa, och för att behålla balans i mitt
liv måste jag ständigt påminna mig själv om det. Ofta måste det gå lite för långt för
att jag ska inse att det är dags att styra om kursen också, och balansera upp min
tillvaro med något annat. Inte förrän det bränns lite inser jag att jag vinglar
på den där ytterlighetens kant. Men då ser jag till att återinföra balansen, det är tur.

Jag ska bli bättre på att leva i balans mellan mina olika världar och viljor. Jag
behöver ju inte välja en sak i taget; när jag nu har möjlighet att ha allt måste
jag ju också ta vara på den möjligheten och se till att jag lever så som jag vill.
I storstaden och på landet, i bruset och myllret och i tystnaden och ensamheten.
Allt får plats i mitt liv, och det är när jag rymmer allt som jag mår som allra bäst.

Dessutom vet jag att det bara är jag som kan ordna det
här för mig själv. Det är en tanke som gör mig väldigt ... resolut.







Visst har man drömmar





När jag blir stor ska jag ha ett litet skrivarhus och skriva långa, vackra och sanna romaner.
När jag blir stor ska jag bo på Österlen och varje sommardag cykla till havet och bada,
helst alldeles tidigt på morgonen.
När jag blir stor ska jag resa en massa, göra alla de där resorna jag inte kan göra just nu,
till alla världsdelar, alla spännande länder.
När jag blir stor ska jag ha en lägenhet i Paris, en vindvåning med terrass, och jag ska vara
stamkund på det lokala boulangeriet, sitta i parker och läsa tusen böcker och äta goda ostar.
När jag blir stor ska jag resa ensam till sommarstugan ofta och länge, ibland har jag mitt
skrivarhus där och jag ska sitta på bryggan och vila lite från min ganska så hektiska vardag.
När jag blir stor ska jag vara färgstark och glad, jag ska aldrig vara rädd för att klä mig som
jag vill eller uppföra mig som jag vill.
När jag blir stor ska jag sjunga en massa, mitt piano ska finnas i mitt hem och det
ska vara musik varje dag.
När jag blir stor ska jag ha en stor trädgård med en massa skrymslen och vrår, gamla
knotiga äppelträd, krattade grusgångar, svarta järnstaket, vita blommor och blommor i
alla färger, en örtagård och en hängmatta i skuggan.
När jag blir stor ska jag skriva en kokbok, eller flera kokböcker, och jag ska laga god,
nyttig, enkel och fantastisk mat från hela världen varje dag.
När jag blir stor ska jag vara alldeles varm inombords, lycklig över hur mitt liv blivit.


Vi får hoppas att jag blir riktigt, riktigt gammal.



En liten uppdatering: Det slog mig just att ingen av dessa punkter
innefattar andra personer. Inte ens en annan person. Slump eller icke?









Det varar inte för alltid



The Field Mice – It Isn't Forever



Livets krumsprång.
Att skjutas upp som av en stjärnkraft.
Som om man kunde stå utanför sig själv och se sina känslor fara förbi likt
hastiga billjus på en motorväg. Det kan man.





Sommarplaner



Schubert : Fantasie i F moll D940 : I Allegro molto moderato


I sommar ska jag åka upp till vår sommarstuga och vara där, länge, ensam,
sitta på verandan och skriva, sitta på bryggan vid sjön och läsa, läsa alla de
där böckerna som jag alltid velat hinna läsa. Jag ska ha det alldeles tyst
omkring mig, laga mat bara för mig själv, och ta långa promenader i skogen.



Tro inte att någon annan eller något annat ska komma och göra
dig lycklig.





"Mina otrevliga sidor" eller "Jag är den jag är"


 

Jag har ett stort behov av ett eget fysiskt utrymme runt mig. Jag har lite
svårt för när folk vill ta på mig (ja, formuleringen låter ju märklig men vad
annat kan man säga?). Rör mig inte, ungefär. Avstånd, en egen sfär som ingen
annan får beträda om jag inte känner mig riktigt bekväm.

När jag är ute säger människor alltid att jag antingen ser arg eller uttråkad
ut. Det gör folk osäkra. När jag är ute händer det ibland att mina tankar far
långt bort och min blick likaså, och det gör folk ännu mer osäkra. Osäkra
människor blir kaxiga, påflugna, respektlösa eller desperata.

När en människa för mig framstår som pretentiös eller oäkta vill jag helst
inte beblanda mig med honom eller henne. Det kan hända att jag inte svarar
när jag tycker att någon sagt något särdeles dumt. Det är en alldeles för stor
kamp att hitta sig själv och kunna stanna som sig själv för att man ska ge upp
det, och när människor ger upp sig själva för att framstå på ett visst sätt kan
jag inte med dem. Vuxna människor ska kunna stå för vilka de är och de sviker
både sig själva och alla som kämpar för att finna sig själva när de inte gör det.

Jag är livrädd för att låta bitter och cynisk men samtidigt vägrar jag göra avsteg
från den jag är. Jag låtsas aldrig vara road om jag inte är det. Jag tänker sluta
acceptera när folk inte respekterar mig, mitt fysiska utrymme och den jag är.
Jag må se arg eller uttråkad ut, men hellre det än en falsk mask av falsk glättighet.

 

 


Som jag har mig närmast



[Vi är så lika. På så många sätt. Ibland speglar jag mig i dig, ibland spår jag mig i dig.  Valen
vi gjort, valen vi inte gjort. Kärleken till det vackra - det vackra. Resorna, längtan  ut som
ständigt gör sig påmind, den svarta jorden, uråldrigheten, kvinnligheten. Svart  själ och
vita snödroppar, att försiktigt känna sig fram på den tunna isen, aldrig kliva på.
Aldrig obetänksamhet, aldrig ett onödigt ord. Sparsamhet, men också en oerhörd rikedom, ett
överflöd, eld och vattenmassor. Återhållsamheten, enkelheten, den grova, obehandlade
stenväggen. Rävar bland människor. Och de där osannolika vänskaperna, osannolika möten, det
udda, det svårförklarliga som inte kräver en förklaring - det osannolika. Jag faller in i din skugga]





Keep your eyes open



Explosions In The Sky – Glittering Blackness



Man får bara ett liv - vad jag vet i alla fall och därför är det det jag kommer att utgå ifrån - och därför vore det så fruktansvärt synd att slösa bort det livet på att leva linjärt, händelselöst, känslolöst. Kanske är jag orättvis när jag skriver att jag inte förstår folk vars liv bara består av samma gamla vardag och  tröstlösa mönster, utan någon magi, någon galenskap och utan några fantastiska fabulösa saker att  förundras över, men saken är den att man bestämmer det där själv. You can make it happen, som jag  skulle ha skrivit om jag skrev en amerikansk självhjälpsbok. Herregud blunda inte för världen!






First Breath After Coma


Explosions In The Sky – The Birth And Death Of The Day




Jag tror att jag bara har att inse och acceptera att ingenting i mitt liv kommer att vara riktigt
normalt längre - om det nu någonsin var det. Inte normalt i meningen "som det ska vara", "som
det bör vara", så som man tror och förväntar sig att det ska vara. Aldrig gå på redan upptrampade
stigar, aldrig uppleva saker som går att förklara rationellt och påtagligt.
Jag suckar redan och tänker att detta "är så typiskt mig". Så typiskt mig att aldrig ta den enkla vägen, att aldrig göra det så som folk brukar göra det, att inte ens kunna tala med någon om det för det är för ogripbart, overkligt, svårfattligt. Onormalt. När gränserna mellan verkligt och overkligt är så tunna och knappt skönjbara, när till och med jag själv undrar vad som egentligen hände, vad som egentligen hänt.  Hur det egentligen blir, vad jag egentligen vill.
Cecilia, vad för regler lever du efter? Vad är sant och osant i din värld? Kan du inte bestämma dig för vad du egentligen vill - sträcka ut handen eller dra in den, bry dig eller inte bry dig, söka eller stanna?

Jag har träffat människor, lärt känna människor, för vilka hela min
bröstkorg fylls av varmt blod när jag tänker på dem.
Jag söker verkligen efter en mening.







För tiden behöver inte vara linjär

 

Antony & The Johnsons – Atrocities



Min uppfattning om tiden, när jag bara varseblir den som något abstrakt och inte siffror
och dagar, är totalt skev. Det är som om tiden för mig stannade för många år sedan, och jag
nu har den stora lyckan att kunna gå tillbaka dit, ta vid där jag slutade, ta mig själv vid handen och
fortsätta bygga på den kedja som gick av. Det som utspelade sig för flera år sedan känns mycket
närmre, mycket mer nyligen, än saker som skedde förra året eller året dessförinnan. Det är därför
jag säger att tiden för mig stannade då, för flera år sedan. Jag är samma person nu som jag var för
fyra eller fem år sedan, men inte samma person som jag var för ett eller två år sedan. Det är ingen
regression; det är ett veck i tiden. Nu är jag tillbaka där jag ska vara.







Jag gör aldrig det jag borde

Antony & The Johnsons – Cripple and the Starfish


Jag gör ungefär allting utom det jag borde göra. Jag borde skriva en litteraturessä och jag borde läsa om litterära ekifraser, text som bild och bild som text, om dialogicitet. Istället vandrar jag runt som en osalig ande, gör thé, låter det kallna, gör nytt thé, läser Martin Bircks ungdom, söker efter något på datorn, upptäcker hur mycket gamla dokument och bilder jag har, försjunker i dem, tänker, tänker, tänker.  Jag tänker på människor som har en eld inom sig, och som antingen riktar den elden utåt, och lever starkt, förtär livet, skapar och känner, eller som låter elden förtära dem. Som brinner upp. Människor med en eld inom sig måste ständigt förhålla sig till den, det blir aldrig något andrum. Om de inte lyckas forma elden och rikta den utåt brinner de istället upp inifrån, och allt de gör präglas av den där förtärande elden. Det är som en stor hunger, som om elden hungrar efter mer bränsle, mer ved. Det är bränna eller brinna upp. Och så tänker jag på rastlösa människor, nomader och vandrare, rotlösa och de som tröttnar fort, på allt. Kan den rastlösa människan någonsin hitta en plats där hon kan stanna, eller kommer hela hennes liv präglas av förändring och uppbrott? Och jo, jag tänker på det här; "Men vad han hoppades var inte att uppnå något som man kunde närma sig steg för steg, med arbete och tålamod och hundra små försakelser - väldstånd och anseende och liknande, som andra hade uppnått före honom - det som han hoppades och väntade på var något obestämt och osägbart; en soluppgång, en islossning, ett uppvaknande ur en pinsam och meningslös dröm".






Map of the World


Monsters Of Folk – Map Of The World


 

Jag tycker aldrig att jag har rest tillräckligt mycket. Jag vill alltid resa mer.
Om jag satte svarta nålar på alla länder jag har varit i skulle det bara bli en
femton-tjugo svarta nålar, hur fånigt är inte det? Jag har ju inte sett någonting.
Jag har aldrig ens varit i Sydamerika, Asien eller Australien. Så stora delar av
världen som jag aldrig sett, aldrig satt min fot i. Det ska bli ändring på det. Hm,
jag ska bara bli av med min flygrädsla först. Alternativt börja tåg- och båtluffa.

 

 

 


Nytt och gammalt liv

 

JJ – Let Go

Ett nytt blogginlägg var beställt och jag skäms lite för hur jag har försummat bloggen de senaste
veckorna. Hur jag faktiskt har försummat ganska mycket de senaste veckorna ... Så blir det kanske
lätt när man plötsligt ska förändra hela sitt liv och starta något helt nytt. Men det är jag också rädd
för, att jag ska glömma bort saker, försumma sådant som var viktigt alldeles nyss. För mig blir
saker ofta så otroligt svart eller vitt. Antingen är jag jätteintresserad av något, eller inte intresserad alls.
Antingen vill jag något otroligt starkt, eller så vill jag det inte alls. Och det kan inte vara på
samma sätt hela tiden, nej, så konsekvent kan man inte vara. Något jag älskar i ena stunden kan
jag plötsligt vara helt likgiltig för i nästa stund. Ena veckan gäller en stil men nästa är den utbytt
mot något annat, och då är det verkligen all-in, ingenting grått, ingenting till hälften, ingen
smidig kombination av olika sidor av mig.
Nu försöker jag verkligen smälta ihop de två sidorna av mitt liv, som jag känner det som, och ta
med mig det bästa av allt in i mitt nya liv. Det är det enda sättet för mig att känna meningsfullhet,
för det är det som det här i slutändan handlar om. Jag klarar inte av ett halvdant liv som inte känns,
ett liv som jag inte lever fullt ut, där jag inte utvinner det mest fantastiska av varje dag.
"So make it burn always with the hardest flame".






Henry David Thoreau






Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0