LOGGBOKEN

Flyttar hit ett tag.
Alltså inte fullt ut och förmodligen inte för alltid.
Jag kör lite dubbelt.
Kanske att jag inte skriver här på ett tag.
Kanske att jag skriver på båda platser men
om helt olika saker.
Kanske att jag tröttnar på alltihopa.
Just nu känner jag bara att jag inte orkar med
den här platsen, blandningen
av idag och allt som en gång var jag; vare sig det var igår
eller för många år sedan.
Jag kan inte med de långa texterna och bilderna, blandningen
av högt och lågt, personligt och ytligt, hur det än ser ut känns
allt så oerhört fånigt.
Därför behöver jag en till plats - en annan plats - för
att balansera upp det.
Vill man kommunicera med mig finns det någon slags
ask-funktion på den nya platsen och så är det ju alltid
väldigt fint att få en kommentar här då och då.
Vill ju gärna fortsätta höra era fina röster.


Nej. To the wild things. Kom ihåg det.
http://tothewildthings.tumblr.com/ allså.
Och kom gärna dit på besök också.

Shantel - Disko Partizani - Marcus Darius meets Tricky Cris Remix

---

Åh, kärleken just nu! Kärleken till människor, kärleken till nya möten,
kärleken till livet så stark att jag nog är odödlig snart. Kärleken till att
dansa - är det inte bland det bästa som finns? När det plötsligt inte finns
några gränser mellan vilka man känner och inte känner, alla är totalt uppe
i det och det finns ingen annan värld än musiken, alla är bara i ett. När man
får glömma bort sig själv och slippa all självrannsakan; bara leva. Kärlek till det!

För ungefär en vecka sedan var jag liten och vilsen och kände
mig ganska värdelös. Insåg att det finns så mycket jag har kvar
att lära, för att kunna må bra, för att kunna bli nöjd med mig själv
och vad jag åstadkommer.

Sedan går en vecka och den veckan känns som en månad, eller
kanske ännu mer. Och under den veckan händer det så mycket -
man hamnar på en ny plats, med nya människor. Ett nytt sammanhang.
Nya vänner. Underbara, spännande vänner som ger kärlek från den
första dagen. Man inser plötsligt att man äntligen har hittat rätt.
Man gör något som känns värdefullt, givande och viktigt, och plötsligt
har man människor omkring en som säger "du är fantastisk som du är".
Min tacksamhet vet inga gränser.

Okej. Jag har ett liv här. Vad ska jag göra med det?

Nu är tiden inne för att vara helt min egen.
För att vara självisk - ensam - göra det jag vill.
Bryta mig fri.

Jag orkar inte längre med ansvaret på mina axlar.
Jag vet inte längre om det blev kastat
över mig som ett fångstnät eller om jag alltid
kastat det över mig själv. Men;

Är det så konstigt att jag stannat, att jag hängt mig kvar,
att jag aldrig vågat gå helt min egen väg och bryta alla band?
FUCK YOU.
Jag vill inte längre hindras av ansvaret, av pliktkänslan, av uppgiften jag ålagts.
För jag har inte tagit på mig uppgiften frivilligt.
Nu vill jag vara flickan som flög iväg.

Året har tre dagar kvar att leva. Jag har tänkt ett tag att jag ska göra någon
slags årskrönika, kanske inte en så ambitiös, grundlig årskrönika som jag gjort
vissa tidigare år, men ändå en liten genomgång av hur året egentligen varit. Vad
som egentligen hänt.
När jag tänker på det svindlar det för mig. Det här året har varit mer än vad jag
egentligen står ut med. Ganska hopplöst på sina håll.
Men år tjugohundraelva har innehållit en mängd, en stor mängd, helt
fantastiska saker som gjort mitt liv så vackert och spännande och underbart också.
Att flytta till en ny stad och äntligen få leva det liv man vill.
Nya människor som kommit in i mitt liv och blivit mina allra närmaste vänner.
Gamla vänskaper som återupptäckts och återknutits.
Svåra saker som ändå ordnat sig till det bästa, sådant man upptäcker när man ser tillbaka.
Resor och äventyr som lagt ett skimmer över hela året och trollat bort all grå vardag.
Vakna nätter och galna upptåg, drömmar som gått i uppfyllelse - det har förresten
också varit något av det märkligaste med året, alla omöjliga, helt vanvettiga drömmar
och föreställningar som plötsligt blivit sanna - och nya drömmar som väckts.

Jag förstår inte när det blev, hur det kunde bli, december. Min stora undran är
vart november tog vägen. En hel månad försvunnen in i en dimma, av förvirring,
apati, märkliga möten, åter lite förvirring?
Den här perioden, november, nu december, uppvisar sådana otroliga likheter med
samma tid förra året, så jag börjar tro att det är någon slags tradition jag håller
på och etablerar. Eller, jag, vem lurar jag nu - jag har verkligen ingenting att göra
med det här. Märkliga saker bara händer, kanske för att jag helt enkelt låter dem hända.
Strange things will happen if you let them. Fast nej, inte så konstiga. Det är helt
klart något magiskt som är i görningen kring denna tid.

*

Nej, någon jul blir det nog inte att tala om. Jag ska njuta av stämningen, dricka
varma drycker, låta ljus och ljusslingor lysa upp decembermörkret. Resa bort en
stund, må gott i kylan, sjunga, och det de kallar jul får bli en tid för vila.

*

Nu slog det mig. Första december - det innebär att det bara är en månad kvar på
året. Nej. Hur är det ens möjligt? 2011 - vad var du för en märklig stormvind, orkan,
som drog in i mitt liv och förändrade allt? 2011, av hat och kärlek. Jösses.

Det bästa och det värsta som finns är människor som kommer in i ens liv
på tillfälligt besök.
När man för ett ögonblick av livets alla ögonblick möter någon som rör sig,
som talar, lever och förstår, på samma frekvens som man själv gör.
Och när man vet att det bara kommer att vara i ett ögonblick. Snart är vi
båda borta, försvunna ur varandras liv.
Det bästa och det värsta som finns är välsignelsen att få möta en sådan människa,
för trots att ögonblicket snart är borta finns den välsignelsen kvar. Vi möttes.
Mitt liv tycks fyllt av dessa tillfälliga besökare och jag förstår ju att det
kommer att fortsätta på samma sätt. Jag är ju själv en tillfällig besökare.

NEJ MEN VI KÖR PÅ DET HÄR CECILIA! VI KÖR SÅ HÄR! SÅ SKA DET SE UT, LIVET!
JA, JA? NÅGOT ATT SÄGA I PROTEST?
Nej, trodde inte det.
Alltså. När man tror att livet är lite galet och sjukt - och så blir det ännu värre (alltså, bättre).
Men här har ni en glad tjej.

First Aid Kit – The Lion's Roar

---

JAY-Z, Kanye West – H•A•M

---

Jag började att läsa en bok som heter Mod - konsten att leva farligt.
Men det var ju lite onödigt.
Like I need it.

Ni vet hur osannolika saker som händer i filmer ibland kan verka?
Och man bara "eller hur ...". Just det. Eller hur.

Nu åker jag och tittar på Explosions in the Sky.

Fötterna på jorden nu.

The Roots, Monsters of Folk – Dear God 2.0

---

De senaste dagarna har jag ...

... tagit en rask promenad genom biblioteket och på vägen närmast ryckt
åt mig en massa böcker, bara på känsla, som visade sig vara helt fantastiska.
... läst om existentialismen, om Kierkegaard och Nietzsche, om människor och
meningen med livet, och om döden, åh döden. "Om bland tusen stjärnor. En
tankebok om döden" av Per Ragnar, jag kan inte rekommendera en bok mer än
jag rekommenderar den.
... promenerat ensam i skogen, känt mig hemma bland de mossklädda stenarna och
så främmande i villakvarteren, bland ägodelar och renoverade verandor. Jag har
nog aldrig känt mig så främmande inför den materialistiska livsstilen som jag gör nu.
... vågat göra saker för att det var enligt min vilja, min känsla; levt enligt mig själv.
... inspirerats av fantastiska böcker, fantastiska låtar och låttexter, fantastiska människor
och drömmar. Både andras och mina egna.
... och ja, drömt, nattliga drömmar som alla handlat om det som var och de som var.

Jag har börjat utveckla ett beroende, ett hemskt beroende som är ganska olikt mig;
jag har blivit en action-addict. Det måste hända saker, hela tiden. Ofta är mitt liv så skaffat
att det sker av sig själv, när det inte gör det (säg, när jag måste sitta och arbeta i två dagar
och inte har något annat att göra än att läsa böcker på kvällen) klättrar jag på väggarna och
vill nästan provocera fram något outrageous. Men saken är den att när något blir så här, lite
för mycket, så vet jag att det är fel. Och då måste jag ta till åtgärder. Hitta balansen igen helt
enkelt. Så. Nu ska jag låta mig själv ha tråkigt. Och låta mig själv ta det lugnt och göra ingenting.
Ta en skogspromenad. Läsa en bok. Kanske bara sitta och titta på den grå himlen och tänka.
Snart händer det saker igen. Men just nu, för nu, ska jag varva ned och låta allt vara ingenting.

Warpaint – Bees

---

Ibland vill jag bara rymma ifrån allt. Springa långt in i skogen, lägga mig på mossan
och ligga kvar där, kanske för alltid. Möjligtvis bara dra ett täcke över huvudet och aldrig
titta ut igen. Ibland känner jag att jag faktiskt inte orkar. Jag orkar inte med att vara människa,
att hantera allt det som det innebär att vara människa. Jag orkar inte kämpa, jag orkar inte
bry mig, jag orkar inte sträcka ut handen bara för att bränna mig. Gud, det finns saker jag älskar
med mitt liv, de underbara människor jag har i min närhet, att jag får hålla på med det jag tycker
allra mest om, att jag får uppleva så sjuka och roliga och berikande saker - men ändå. Ändå. Jag
vet inte om jag orkar med allt det där andra. Och saken är den, att glädje och rus och till och med
pur lycka alltid tycks vara så övergående. Det är tomheten och frågorna som är kvar vid dagens slut.
Och jag vill bara skrika och göra helt fel saker, jag vill göra uppror och skapa kaos, jag vill göra allt
det där som liksom kokar innanför min bröstkorg. Och ibland undrar jag om det inte vore värt det, att
göra helt fel saker, att kanske få ta de besvärliga eller plågsamma konsekvenserna, bara för att få
känna lite mer, för att inte behöva släppa allt så fort. Jag orkar inte med att mänskligheten är så rädd,
så stel, att vi människor distanserar oss från varandra, inte vågar öppna våra ögon. Jag vill banka och slå
lite på den, kanske att jag får offra något men vad gör det egentligen; det är nu jag lever och sedan är
det slut. Jag vet inte. Jag vill bara ha äkta känslor som får mig att orka leva.

Idag känner jag mig så peppad. Så stark. Det här med att "lära känna sig själv" -
det är fint det. Jag vet; när jag vill ha något är det inte för att jag behöver det, utan
för att jag vill ha det. Och jo, då frågar jag efter det. Jag oroar mig inte över konsekvenser
eller vad andra ska tycka och tänka om mig. Det hinner jag inte med; jag drömmer om
och sträcker mig efter det jag vill, resten får gå överbord som barlast. Jag har inte tid att släppa
in onödig oro eller människor som bara tar energi. Jag är min egen fallskärm, min egen
riddare på en vit springare, min egen hjälte. För jag vet att ingen annan kan göra mig hel.

Florence + The Machine – Hardest Of Hearts

---

Hur mycket måste man anpassa sig till hur "världen fungerar"? Min värld fungerar
annorlunda. Jag fungerar annorlunda. Och så passar jag inte. Passar inte in, gör saker
som inte är passande. Spelar inte efter reglerna. Håller mig inte inom kanterna.
Jag vet. Lämna inte ut dig själv. Ge inte för mycket. Stanna inom de där kanterna, försök
inte att på eget bevåg sträcka dig utanför dem. Hoppas inte för mycket. Gör inte för mycket.
Var inte riktigt dig själv. Försök inte förklara. Försök inte mötas. Försök inte visa den där delen
av dig själv som vanligtvis ligger i kompakt mörker, dolt av blod och kött och hud. Gör inte
det där du vill göra, för det är inte så världen fungerar, det är annorlunda; och det skrämmer
människor. Människor vill ha vanligt. Vill ha regler. Kanter. Murar. Bygg upp dem igen.