LOGGBOKEN

Har du någonsin
stigit ut på trappen
och hört ljudet av verkligheten
helt nära?
Ett fjärran brus
som växer och krymper i ditt bröst
och för morgonen nära -
intensivt.
Är det fruktan eller längtan
du känner?

*

Har du någonsin
stått på tröskeln
och hört ljudet av verkligheten
helt nära?

Kliv ut.

Och i natt kom äntligen den första frosten.
Den ligger fortfarande kvar över gräset i skuggorna.


*

Ni vet när morgonen är så vacker att man bara måste springa ut och fotografera den,

Det är lite fantastiskt att ha den möjligheten att göra olika saker, att ha omväxling i livet. Att få och
kunna välja. Att resa mellan olika platser, endera dagen bo ute på landet och nästa i staden, att ägna
sig åt olika saker, växla mellan att studera och att jobba och att helt enkelt bara vara ledig. Att vissa
dagar skriva uppsats, bestämma över sin tid helt själv, lägga upp dagen som man vill, och vissa dagar
gå till en arbetsplats och arbeta ett visst antal timmar, utföra uppgifter, träffa arbetskamrater. Att
växla mellan umgänge och ensamhet, mellan stort och litet, mellan frihet och arbete. Det är så jag får
balans i livet, och så jag mår riktigt bra. Lite av varje, lite av det mesta.

Det är som om jag glider längre och längre bort ifrån ... något jag inte riktigt kan formulera.
Det gamla livet, kanske, eller det där livet som de flesta lever. Det där livet jag skulle kunna
leva, eller kanske som jag förväntas leva. Åh, jag vet inte. Kanske handlar det inte så mycket om
att glida bort från det livet som att börja leva sitt eget liv, mitt eget liv. Jag gör val som
är enligt en helt ny linje (ja, min linje), som om jag helt enkelt styrt kosan åt ett annat håll.
Det kan hända att jag väljer bort umgänge för ensamheten. Det kan hända att jag väljer
bort det till ytan explosiva och häpnadsväckande för det till ytan lugna och stillsamma, men
som jag tror i längden mer givande, mer utvecklande, godare. Det kan hända att jag mer och mer
känner min egen form, och blir mindre och mindre benägen att böja mig, att någonsin låtsas vara
något annat. Där jag inte passar in som jag är försöker jag inte heller ta mig in. Kanske kommer jag
sluta som en enstöring, jag menar - om jag inte hittar de där andra som jag ändå hoppas finns någonstans.
Men det må så vara i sådana fall. Jag har aldrig varit rädd för ensamheten och om min väg innebär ett
liv på alldeles egen hand, då är det så mitt liv kommer se ut. Tusen gånger hellre det än att behöva
lämna den här färdriktningen som jag går i nu.

Nu börjar det klarna, vad jag ska göra i höst. Det är dags att skriva den stora Uppsatsen
i Litteraturvetenskapen, och nu börjar jag förstå vad det är vad jag ska skriva om. Förstå,
ja, för när det gäller sådant här är det som att jag inte kommer på det, utan det kommer till
mig och väntar på att jag ska förstå. Och nu har jag förstått. I höst kommer jag att spendera
min tid med herr Berling, herr Gösta Berling, och fröken Selma Lagerlöf förstås. Och med alla de andra
av hennes människor i Gösta Berlings saga. Nå, inte bara människorna. Jag tänkte bjuda in
andra också; Gud och Jesus, skogsrået och näcken, häxor och gudsmän. Och så bergen och slätten,
sjön och älven. Vinterns stjärnklara nätter och dess hungriga vargar. Jag tror att det kommer bli bra,
jag tror att det kan bli riktigt bra men framför allt kommer det att bli roligt. Givande och roligt. Ja,
för det är sådant här jag tycker är givande och roligt.

---

Nu vill jag att hösten ska komma, mitt tålamod med sommaren är slut.
Jag vill ha en sol som bara värmer svagt, kalla vindar, frost i gräset, gula
och röda löv, frisk luft, hög luft, äppeldoft, doft av förruttnelse. Sommaren
har varit riktigt fin men nu är jag trött, jag behöver vila i hösten, jag behöver
luta mig tillbaka i de där lövhögarna och stödja mig mot de hårda vindarna.
Jag vill få sitta inomhus och läsa, och klä på mig lager av halsdukar, tröjor
och jackor för mina långa promenader i höstvärlden. Åh ja, det kommer, det kommer.

Jag tror på den här hösten. Trots all ovisshet, allt som fortfarande är fruktansvärt
betungande, allt som behöver, måste lösas, så tror jag att detta kan bli riktigt
bra. Riktigt fint. Jag kommer att ägna mig åt en salig blandning av litteratur,
konst, kultur, teologi och journalistik, förhoppningsvis också en massa musik,
umgänge med underbara människor, nya upplevelser, tid ute i naturen, träning.
Kanske några resor. Mycket hemmavarande, huvudet i böckerna. När jag läser
igenom det jag just skrivit känner jag att hjälp vad det är jag. Mitt namn är invävt
i de där orden; litteratur, konst, kultur, teologi, journalistik, musik, naturen, resor.
Här är jag, här är hösten, här ska det bli så bra så bra.

Aldrig har det väl funnits så lite kvar som det gör nu.

Hösten kommer tids nog, oavsett om jag längtar eller ej -
men just nu är jag bara väldigt lycklig över att det är sommar
och över midsommaraftonen, som blev en underbar dag
(och natt). Släkt, vänner, dans, skratt, sång, mat och dryck,
vackraste varghunden, midnattspromenad genom skogen, och
allt på den plats som betyder allra mest för mig. Så ska det vara.

Jag har en del riktigt fina människor i mitt liv.

Mash Up International feat. Gnucci Banana – Animal feat. Gnucci Banana - Extended Version

---

Bevismaterial:
1) jag har solat på bryggan
2) jag har badat
3) jag har läst Proust

Åh ja livet leker.

Åh att strunta i karaktär och föresater och alltid välja det roliga alternativet.
Åh att förbytas från en eftertänksam och besinnad person till en impulsiv
person som kastar sig ut utan att tänka på morgondagen.
Åh att brinna och få livet att brinna och ständigt ha mer brännved att kasta på elden.
Åh att kunna välja och få resa bort från det ständiga myllret till lugnet och avskildheten.
Åh att leva just som man vill och inse att man faktiskt gör det.

... ty jag har skaffat mig en alltför stor vana vid att vandra hemåt i de tidiga morgontimmarna.
Tomma gator, rester från nattens firande, tystnad och syrener i en glasflaska vid åkanten.

Åh, denna vår, denna vår ... Hur kan en vår rymma så mycket?

Och det är med en lyckokänsla jag ser fram emot hösten.

Efter en vecka av fantasifranska äventyr, timslånga promenader i skogar och fårhagar och sömnbefriade nätter med blomsterplock och soluppgångsmusik kan ett fint veckoslut se ut precis såhär:

några viktiga timmar med en magiskt klok vän. Rosévin i gott sällskap, dans dans dans hela natten lång, och en lång och märklig nattlig promenad hem med fötterna i det daggvåta höggräset och ansiktet vänt mot gryningen. En förmiddag på det lilla torget på andra sidan järnvägen, andrahandsbutiken och en ny vacker blus, skratt och kramar. Grönsakshandlaren som börjar känna igen en, vindruvor, nötter och ett stort turkiskt bröd som väcker mycken nyfikenhet. Sedan, en dag med de älskade böckerna, bryta bitar från det turkiska brödet som smakar ljuvligt, tillsammans med ost och vindruvor, det behövs inte mycket mer. Kvällen närmar sig och lugnet, lyckan och tillförsikten med den. Imorgon ska det firas, människor ska firas, och stora måltider ska tillredas. Vi kan fira in sommaren när vi ändå håller på, och vi kan fira in livet likaså.

Ja, ja.

The Field Mice – If You Need Someone

---

Jag är inte en människa; jag är en oerhörd hopgyttring av motstridiga
och motsägande känslor. I'ts overtaking me.

Den oerhörda lyckan och glädjen över livet.

Den oerhörda vetskapen om  att ingenting
blir som det var igen, hur verkligheten rämnar,
hur marken vi går på blir till ett osäkert gungfly.
Och denna motstridighet, detta hopgytter går igen i allt. I allt.