Decemberbarn



Sisters Of Mercy – Some Kind Of Stranger




Jag förstår inte när det blev, hur det kunde bli, december. Min stora undran är
vart november tog vägen. En hel månad försvunnen in i en dimma, av förvirring,
apati, märkliga möten, åter lite förvirring?
Den här perioden, november, nu december, uppvisar sådana otroliga likheter med
samma tid förra året, så jag börjar tro att det är någon slags tradition jag håller
på och etablerar. Eller, jag, vem lurar jag nu - jag har verkligen ingenting att göra
med det här. Märkliga saker bara händer, kanske för att jag helt enkelt låter dem hända.
Strange things will happen if you let them. Fast nej, inte konstiga. Det är helt
klart något magiskt som är i görningen kring denna tid.

*

Nej, någon jul blir det nog inte att tala om. Jag ska njuta av stämningen, dricka
varma drycker, låta ljus och ljusslingor lysa upp decembermörkret. Resa bort en
stund, må gott i kylan, sjunga, och det de kallar jul får bli en tid för vila.

*

Nu slog det mig. Första december - det innebär att det bara är en månad kvar på
året. Nej. Hur är det ens möjligt? 2011 - vad var du för en märklig stormvind, orkan,
som drog in i mitt liv och förändrade allt? 2011, av hat och kärlek. Jösses.







Människor på tillfälligt besök



Det bästa och det värsta som finns är människor som kommer in i ens liv
på tillfälligt besök.
När man för ett ögonblick av livets alla ögonblick möter någon som rör sig,
som talar, lever och förstår, på samma frekvens som man själv gör.
Och när man vet att det bara kommer att vara i ett ögonblick. Snart är vi
båda borta, försvunna ur varandras liv.
Det bästa och det värsta som finns är välsignelsen att få möta en sådan människa,
för trots att ögonblicket snart är borta finns den välsignelsen kvar. Vi möttes.
Mitt liv tycks fyllt av dessa tillfälliga besökare och jag förstår ju att det
kommer att fortsätta på samma sätt. Jag är ju själv en tillfällig besökare.





And the lion's roar


First Aid Kit – The Lion's Roar




And I'm a goddamn fool, but then again so are you.
And the lion's roar, the lion's roar
has me seeking out and searching for you.
And I never really knew what to do.





Viktiga dagar



The Roots, Monsters of Folk – Dear God 2.0



De senaste dagarna har jag ...

... tagit en rask promenad genom biblioteket och på vägen närmast ryckt
åt mig en massa böcker, bara på känsla, som visade sig vara helt fantastiska.
... läst om existentialismen, om Kierkegaard och Nietzsche, om människor och
meningen med livet, och om döden, åh döden. "Om bland tusen stjärnor. En
tankebok om döden" av Per Ragnar, jag kan inte rekommendera en bok mer än
jag rekommenderar den.
... promenerat ensam i skogen, känt mig hemma bland de mossklädda stenarna och
så främmande i villakvarteren, bland ägodelar och renoverade verandor. Jag har
nog aldrig känt mig så främmande inför den materialistiska livsstilen som jag gör nu.
... vågat göra saker för att det var enligt min vilja, min känsla; levt enligt mig själv.
... inspirerats av fantastiska böcker, fantastiska låtar och låttexter, fantastiska människor
och drömmar. Både andras och mina egna.
... och ja, drömt, nattliga drömmar som alla handlat om det som var och de som var.





Att varva ned



Jag har börjat utveckla ett beroende, ett hemskt beroende som är ganska olikt mig;
jag har blivit en action-addict. Det måste hända saker, hela tiden. Ofta är mitt liv så skaffat
att det sker av sig själv, när det inte gör det (säg, när jag måste sitta och arbeta i två dagar
och inte har något annat att göra än att läsa böcker på kvällen) klättrar jag på väggarna och
vill nästan provocera fram något outrageous. Men saken är den att när något blir så här, lite
för mycket, så vet jag att det är fel. Och då måste jag ta till åtgärder. Hitta balansen igen helt
enkelt. Så. Nu ska jag låta mig själv ha tråkigt. Och låta mig själv ta det lugnt och göra ingenting.
Ta en skogspromenad. Läsa en bok. Kanske bara sitta och titta på den grå himlen och tänka.
Snart händer det saker igen. Men just nu, för nu, ska jag varva ned och låta allt vara ingenting.





Att sträcka sig efter något




Idag känner jag mig så peppad. Så stark. Det här med att "lära känna sig själv" -
det är fint det. Jag vet; när jag vill ha något är det inte för att jag behöver det, utan
för att jag vill ha det. Och jo, då frågar jag efter det. Jag oroar mig inte över konsekvenser
eller vad andra ska tycka och tänka om mig. Det hinner jag inte med; jag drömmer om
och sträcker mig efter det jag vill, resten får gå överbord som barlast. Jag har inte tid att släppa
in onödig oro eller människor som bara tar energi. Jag är min egen fallskärm, min egen
riddare på en vit springare, min egen hjälte. För jag vet att ingen annan kan göra mig hel.





Bränt barn skyr elden


Florence + The Machine – Hardest Of Hearts


Hur mycket måste man anpassa sig till hur "världen fungerar"? Min värld fungerar
annorlunda. Jag fungerar annorlunda. Och så passar jag inte. Passar inte in, gör saker
som inte är passande. Spelar inte efter reglerna. Håller mig inte inom kanterna.
Jag vet. Lämna inte ut dig själv. Ge inte för mycket. Stanna inom de där kanterna, försök
inte att på eget bevåg sträcka dig utanför dem. Hoppas inte för mycket. Gör inte för mycket.
Var inte riktigt dig själv. Försök inte förklara. Försök inte mötas. Försök inte visa den där delen
av dig själv som vanligtvis ligger i kompakt mörker, dolt av blod och kött och hud. Gör inte
det där du vill göra, för det är inte så världen fungerar, det är annorlunda; och det skrämmer
människor. Människor vill ha vanligt. Vill ha regler. Kanter. Murar. Bygg upp dem igen.





... fast jag låtsas inte så bra


 

 


Ljudet av verkligheten



Har du någonsin
stigit ut på trappen
och hört ljudet av verkligheten
helt nära?
Ett fjärran brus
som växer och krymper i ditt bröst
och för morgonen nära -
intensivt.
Är det fruktan eller längtan
du känner?

*

Har du någonsin
stått på tröskeln
och hört ljudet av verkligheten
helt nära?

Kliv ut.






Frostnatt





Och i natt kom äntligen den första frosten.
Den ligger fortfarande kvar över gräset i skuggorna.


*



En morgonstund




Ni vet när morgonen är så vacker att man bara måste springa ut och fotografera den,
och man inte ens bryr sig om att byta från nattskjortan, eller se sig i spegeln, utan bara
springer ut i nattkläder och stövlar. Och man ser mer och mer och går längre och längre
bort från huset, ned i skogen och det blir till en lång promenad - i nattskjorta och stövlar -
längst den oländiga stigen utefter sjön. Och när man ska hem igen kommer man på att
man för att slippa att ta sig igenom den oländiga skogsstigen igen måste gå upp till vägen
- i nattskjorta och stövlar -, där det faktiskt kan hända (inte alltför ovanligt) att folk åker
på väg till jobbet (eller vart de nu är på väg). Och där går man i en tunn nattskjorta utan
något under, med oborstat hår och med en stor kamera på magen. Och när det kommer en
bil får man hjärtat i halsgropen och gömmer sig i diket. Men man bara; ähä, det var värt det.
Ni vet?






Lite mer om hösten

Svetoslav Obretenov Bulgarian Choir – Tebe Poyem (To Thee We Sing)


Idag är det en dag för mig. Regnet har fallit sedan i natt, inte en bit av himlen
syns, allt täckt av mjölkvita moln. Det blåser lite och höstlöven har börjat falla
på riktigt. I natt doftade luften av frost, det är nog inte långt kvar. Men jag sitter
inomhus i en ombonad lägenhet med tända ljus, min höstmusik och en kopp thé
med kanel. Jag har läst hela morgonen och nu är det dags att börja skriva lite.
Livet är så fint om hösten.

 

 

 


Ingen dag den andra lik





Det är lite fantastiskt att ha den möjligheten att göra olika saker, att ha omväxling i livet. Att få och
kunna välja. Att resa mellan olika platser, endera dagen bo ute på landet och nästa i staden, att ägna
sig åt olika saker, växla mellan att studera och att jobba och att helt enkelt bara vara ledig. Att vissa
dagar skriva uppsats, bestämma över sin tid helt själv, lägga upp dagen som man vill, och vissa dagar
gå till en arbetsplats och arbeta ett visst antal timmar, utföra uppgifter, träffa arbetskamrater. Att
växla mellan umgänge och ensamhet, mellan stort och litet, mellan frihet och arbete. Det är så jag får
balans i livet, och så jag mår riktigt bra. Lite av varje, lite av det mesta.





Ja si den gamla stollan!





Det är som om jag glider längre och längre bort ifrån ... något jag inte riktigt kan formulera.
Det gamla livet, kanske, eller det där livet som de flesta lever. Det där livet jag skulle kunna
leva, eller kanske som jag förväntas leva. Åh, jag vet inte. Kanske handlar det inte så mycket om
att glida bort från det livet som att börja leva sitt eget liv, mitt eget liv. Jag gör val som
är enligt en helt ny linje (ja, min linje), som om jag helt enkelt styrt kosan åt ett annat håll.
Det kan hända att jag väljer bort umgänge för ensamheten. Det kan hända att jag väljer
bort det till ytan explosiva och häpnadsväckande för det till ytan lugna och stillsamma, men
som jag tror i längden mer givande, mer utvecklande, godare. Det kan hända att jag mer och mer
känner min egen form, och blir mindre och mindre benägen att böja mig, att någonsin låtsas vara
något annat. Där jag inte passar in som jag är försöker jag inte heller ta mig in. Kanske kommer jag
sluta som en enstöring, jag menar - om jag inte hittar de där andra som jag ändå hoppas finns någonstans.
Men det må så vara i sådana fall. Jag har aldrig varit rädd för ensamheten och om min väg innebär ett
liv på alldeles egen hand, då är det så mitt liv kommer se ut. Tusen gånger hellre det än att behöva
lämna den här färdriktningen som jag går i nu.



 

 


Höstliga skriverier





Nu börjar det klarna, vad jag ska göra i höst. Det är dags att skriva den stora Uppsatsen
i Litteraturvetenskapen, och nu börjar jag förstå vad det är vad jag ska skriva om. Förstå,
ja, för när det gäller sådant här är det som att jag inte kommer på det, utan det kommer till
mig och väntar på att jag ska förstå. Och nu har jag förstått. I höst kommer jag att spendera
min tid med herr Berling, herr Gösta Berling, och fröken Selma Lagerlöf förstås. Och med alla de andra
av hennes människor i Gösta Berlings saga. Nå, inte bara människorna. Jag tänkte bjuda in
andra också; Gud och Jesus, skogsrået och näcken, häxor och gudsmän. Och så bergen och slätten,
sjön och älven. Vinterns stjärnklara nätter och dess hungriga vargar. Jag tror att det kommer bli bra,
jag tror att det kan bli riktigt bra men framför allt kommer det att bli roligt. Givande och roligt. Ja,
för det är sådant här jag tycker är givande och roligt.




Jag for till landet


 

 

 

I torsdags fick jag ett infall. Jag tröttnade på staden och människor och alla
ljud och så satte jag mig i bilen och körde upp till vår stuga. Resan upp var
överjordiskt vacker, jag åkte genom solnedgången och genom regn och ju längre
upp jag kom desto mer höst var det, desto tätare låg dimman över åkrarna. Här
uppe faller löven redan, är hela skogen gul och ljuset dallrande i guld.
När jag kom upp var det redan mörk kväll, så jag bar in mina saker i stugan och
skyndade mig att tända en brasa. Sedan dess har jag varit här och bara läst, tagit
promenader, hämtat vatten i sjön då och då. Ibland är ensamheten helt gudomlig.





Så är det verkligen höst


Doften av äpplen, tung och söt på samma gång, vart jag än går.

 

Gösta Berlings saga, min vackraste hösttradition.

 

Och så alla ljuvliga höstgrytor, de som värmer ända in i hjärtat.

 

 


Kom höst, kom kyla

Swedish Radio Choir – I Am The True Vine




Nu vill jag att hösten ska komma, mitt tålamod med sommaren är slut.
Jag vill ha en sol som bara värmer svagt, kalla vindar, frost i gräset, gula
och röda löv, frisk luft, hög luft, äppeldoft, doft av förruttnelse. Sommaren
har varit riktigt fin men nu är jag trött, jag behöver vila i hösten, jag behöver
luta mig tillbaka i de där lövhögarna och stödja mig mot de hårda vindarna.
Jag vill få sitta inomhus och läsa, och klä på mig lager av halsdukar, tröjor
och jackor för mina långa promenader i höstvärlden. Åh ja, det kommer, det kommer.

Jag tror på den här hösten. Trots all ovisshet, allt som fortfarande är fruktansvärt
betungande, allt som behöver, måste lösas, så tror jag att detta kan bli riktigt
bra. Riktigt fint. Jag kommer att ägna mig åt en salig blandning av litteratur,
konst, kultur, teologi och journalistik, förhoppningsvis också en massa musik,
umgänge med underbara människor, nya upplevelser, tid ute i naturen, träning.
Kanske några resor. Mycket hemmavarande, huvudet i böckerna. När jag läser
igenom det jag just skrivit känner jag att hjälp vad det är jag. Mitt namn är invävt
i de där orden; litteratur, konst, kultur, teologi, journalistik, musik, naturen, resor.
Här är jag, här är hösten, här ska det bli så bra så bra.






Dagarna mörknar minut för minut




The National – Afraid Of Everyone



Aldrig har det väl funnits så lite kvar som det gör nu.





Midsommaren






Hösten kommer tids nog, oavsett om jag längtar eller ej -
men just nu är jag bara väldigt lycklig över att det är sommar
och över midsommaraftonen, som blev en underbar dag
(och natt). Släkt, vänner, dans, skratt, sång, mat och dryck,
vackraste varghunden, midnattspromenad genom skogen, och
allt på den plats som betyder allra mest för mig. Så ska det vara.





Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0