Hopplöshet och förundran

 
 
 
Jag tror att bland det värsta man som människa kan bli är uttråkad på livet.
Att känna att livet inte har något att erbjuda, att det inte finns någon glädje och
magi, ingenting som det är någon mening att göra.
Det spelar nog ingen roll om anledningen till känslan är att man faktiskt inte har
några möjligheter, att man är totalt orörlig och oförmögen att förändra sin situation,
eller om det är en känsla som kommer inifrån, en slags känsla av meningslöshet som
ju griper oss människor ibland.
Känslan är förlamande och fruktansvärd. Och framför allt, så fel, så otroligt malplacerad
i denna fantastiska värld som den värld vi lever i faktiskt är.
Men ändå, så otroligt svår att bli av med. När ingenting verkar ha någon betydelse.
När ingenting lockar, ingenting skapar en känsla av förundran, när man känner att man
inte gör någon skillnad på jorden och inte kan se på framtiden med glädje och förväntan.
Det börjar och utmynnar i en tomhet. En hopplöshet.
Vad som kan hjälpa mot detta, som kan mota uttråkan inför livet och världen innan den
hunnit gripa tag i en fullständigt, är säkert individuellt och olika från person till person.
Men några saker som i alla fall jag tror är fundamentala är medmänsklighet, gemenskap,
närhet till naturen, konst och att sätta sig ned och bara känna sig igenom tomheten tills
man kommer ut på den andra sidan. Hel och full av förväntan igen. Med sig får man
förhoppningsvis en värme och en kärlek till världen, till andra människor, till sitt eget liv,
som ger allt en mening igen och får en att se att varken världen eller ens eget liv är tråkigt.
Det är fantastiskt och kul och spännande och du vet aldrig vad som väntar i nästa stund.
Kanske något underbart.
 
 
 

Den tatuerade änkan




En av de bästa filmerna i världen är Den tatuerade änkan av Lars Molin, med bland annat
Mona Malm, Sven Wollter och Ingvar Hirdwall. Skådespelarensemblen är magisk bara den,
och Mona Malm - åh den kvinnan. Jag tror inte att någon film gör mig så glad som Den tatuerade
änkan, den är girl power i sin renaste form. Filmen om Ester som lever med sin otacksamme och
inskänkte man och måste passa upp på honom och sina lika otacksamma vuxna barn. Ester som
efter att ha fått ett arv lämnar allt bakom sig och blir sin egen, går sin egen väg - flyttar till en egen
lägenhet och börjar träffa män som hon vill träffa, män som hon vill ha. Vackra, eldiga och tuffa
Ester som söker upp änklingar, skaffar tatueringar och vägrar kompromissa. En förebild om någon ...














När jag blir stor



När jag blir stor ska jag ha ett hus. Ett gammalt, stort hus med en gammal, stor
trädgård. Trädgården ska vara lite vild och förfallen, med knotiga äppelträd och bärbuskar,
torparblommor i rött, vitt och blått på sommaren, ett växthus av slitna fönster, en örtagård
och ett grönsaksland.

I huset ska det finnas en glasveranda. En del av verandan, som man kan nå både från trädgården
och från huset, ska vara en trädgårdsbod där jag har fullt med krukor, fröer, grepar hackor och
spadar och material från naturen som jag samlat på mig; stenar, kottar, kvistar från lärkträd.
Resten av glasverandan ska ha vita väggar och vara ljus och vacker, där ska finnas korgstolar med
fårskinn där jag sitter och läser, ett stort bord med en massa ljus och en skön kökssoffa full med
kuddar.

Huset ska ha trägolv och stora, spröjsade fönster, breda fönsterbräden och ett burspråk där ljuset bara
flödar in. Jag ska ha ett bibliotek med randiga väggar bakom de höga bokhyllorna, läshörnor och ett stort
skrivbord. Det ska finnas en öppen spis och kakelugnar i sovrummen, och i matsalen ska det finnas
ett stort matbord med plats för stora middagsbjudningar.


Och så ska det finnas ett piano förstås, i vardagsrummet eller "stora salen". Huset ska ligga lite till
hälften ute på landet, så där så att man är ostörd och inte stör någon men ändå ser ljuset från
grannens fönster när natten blir mörk. Men jag glömde nästan köket! Köket som är så viktigt. För
där ska finnas stora bänkar, ett bakbord, en gammal spis som faktiskt fungerar bättre än alla nya
varianter och ett skafferi så stort att man kan kliva in i det. Och där ska jag göra världens godaste
grytor och världens bästa varma choklad. Ja. Så ser det ut.




Norrgavel

 


Trots att jag bara bor i ett litet rum på mindre än tjugotalet kvadratmeter har
min inredningslusta sedan jag flyttade stigit hundratals grader. I flytten hade jag med
mig mina möbler, som fyller ut rummet ganska bra, men än är det lite kvar att
finna innan jag är nöjd. Jag behöver exempelvis en fåtölj eller en karmstol för en
läshörna, och tavlor på väggarna - vilket jag tycker är svårast, för hur ska man hitta
något som man inte tröttnar på på en gång? Nåväl. En stor inspirationskälla för mig
när det gäller hemmet är Norrgavel, som alltid har så makalöst fina saker. Perfekt
när min lite ytliga fixa-och-dona-hemma-nerv sätter igång att rycka.




Min drömmöbel. För hörnet bredvid bokhyllorna. Helt perfekt.

 

 

(alla bilder är från Norrgavel.se)





Sommar när sommaren går mot sitt slut






Jag älskar Sommar i P1. Det är sommar-sommar, även när det inte
ens är sommar längre. Jag lyssnar på Sommar i P1 i stugan, när jag
sitter i solen på verandan eller står och bakar i köket. Men även på
jobbet, i stan, på hösten, när jag sitter på tåget. Att alla program finns
arkiverade på Sveriges Radios hemsida, det är ju helt makalöst bra.

Jag har tre absoluta favorit-Sommarprogram. Det finns otroligt många
bra sommarprogram, jag har inte hört alla förstås, men tre särskilda
program som jag kan lyssna på igen och igen. Ett av dem är från denna
sommar, ett är exakt ett år äldre och ett sändes för tre år sedan.
Tryck och lyssna om du inte redan gjort det (eller lyssna igen):


Clara Lidström (UnderbaraClara)
(27 juni 2011)
Claras underbara, allvarliga, gripande, roliga och viktiga program. Älskar det så.


Eva Dahlgren (27 juni 2010)
Om tro och tvivel, och mycket mer, och Evas helt magiska röst ...


Mia och Klara, Mia Skäringer och Klara Zimmergren (14 augusti 2008)
Sveriges bästa humorpar men också fantastiska för sig, fantastiska
som två härliga kvinnor. De gräver i både ljusa och mörka ämnen som
verkligen kommer nära, nära.






Änglagård












Änglagård är en av de bästa filmer jag vet.
Jag älskar den med en särskild nostalgisk, sentimental
och alldeles ärlig kärlek.
Det är omöjligt att trötta på den, omöjligt att
sluta känna så mycket inför den. Åh bilderna av
den svenska sommaren, Björn Isfälts musik, Zac
och Fanny, Per Oscarsson, dimma över sjöar,
sol över fält, småbondsk inskränkthet, strumpeband
och nittiotalet. Allt är så perfekt.





Everything is Illuminated









Gogol Bordello – Start Wearing Purple










En av de bästa, vackraste filmerna jag vet.
[Sommaren tjugohundrasex, resa, död, musiken]
Jag kan se den om och om igen till stjärnstopp.

Dessutom gav den mig Gogol Bordello,
som jag kan lyssna på om och om igen till stjärnstopp.








Just sayin'


 

 


500 Pieces of Prudent Advice



500 Pieces of Prudent Advice for My Baby Daughter är en av mina favoritsidor. Den skrivs av en mamma till sin dotter - varje inlägg är ett råd som hon vill att hennes dotter ska ta med sig genom livet. Det är klokt, ärligt, tankeväckande och framför allt livsviktigt. För råden kan vara sådana som:


och

 


 

 


Lite höstinspiration






Jag älskar verkligen den här bilden; det rutiga golvet, stövlarna på rad, korgen med
halsdukar, - ja, den där rävsvansen kan vi ju räkna bort -, det är perfektion.
En sådan här hall vill jag gärna ha. Och att bara kunna rusa ut i skogen med stövlarna
på och en skotsrutig sjal om halsen ... Bilden kommer från Femina, men tyvärr
vet jag inte vilket nummer eftersom bilden, som ni ser, är utriven ur själva tidningen.










En stor kopp thé












Gigantisk thékopp, 59 kronor på Indiska.
I den dricker jag théblandningen Kustfägring
och längtar till hösten. Visst ser koppen lite
ut som en lusekofta i porslin?









Näckros



 





Jag tycker att näckrosor är vackrast på vattenytan, fast förankrade
i sjön. Men när en underskön, vit näckros flutit iland på stranden,
förmodligen avslagen av en båtmotor, kunde jag inte låta bli att ta
den med mig upp på land och sätta den i vas. För det är inte varje dag
man har en näckros i en vas.






Himla-glad




Imorse vaknade jag av måsskrik, det var underbart. Och det gjorde mig himla glad - en mycket bra start på dagen med andra ord.
En annan sak som gör mig himla glad är att jag äntligen tagit ändan ur vagnen och beställt nästa tidning hos UnderbaraClara (har du inte gjort det än, så gör du det nu, här).


Jag har skrivit om Claras blogg flera gånger förut, men det är inte så konstigt, för det är verkligen den bästa bloggen som finns där ute. Clara är verkligen beundransvärd; hon har vågat saker som jag bara funderar lite på sådär, långt bak i huvudet. Hon har förverkligat drömmar, genomfört stora idéer, tagit sådana där kliv som det svindlar lite i magen av att tänka på för sig själv. När jag inte riktigt vågar vara den jag verkligen är, och när jag känner att trycket från "den stora strömmen" blir för stort, då tänker jag på människor som Clara och inser att jag mår bäst när jag är som jag är.


Dessutom innehåller Claras blogg så stora mått av inspiration och viktiga tankar och funderingar.  Hon upprör och startar debatt, skriver om miljöfrågor och jämställdhetsfrågor, beskriver hur man kokar sylt och sätter frön och konserverar på gammalt vis. En del vill särskilja de här ämnena, sätta etiketter som "högt" och "lågt" på dem, eller "djupt" och "ytligt", men det tycker jag är fel - för alla de här sakerna är ju bara vad vi själva, Clara och jag och alla andra läsare, innehåller. Och det är ju det fina, både med att vara människa och Claras blogg - det är inte antingen eller, det finns inga mallar, inget rätt eller fel, fint eller fult, högt eller lågt. För att baka bröd kan vara precis lika viktigt som att diskutera politik. Och att plantera frön kan också vara ett sätt att förverkliga sina drömmar. Det viktigaste är att man får vara den man vill vara, och inte behöva försvara det som om det vore något fel - så tycker i alla fall jag!










Ett sommarcitat



"Jag vill ha sommar över precis hela
kroppen, inte bara doppa tårna i den"

- Ernst Kirchsteiger



 

 

 


Madicken på Junibacken



Två av mina favoritfilmatiseringar av Astrid Lindgrens böcker är filmerna om Madicken; Du är inte klok, Madicken och Madicken på Junibacken. Jag tycker så mycket om barnfilmer (och böcker) som kan ta upp allvarliga ämnen och där verkligheten inte förgylls, och är det någon som är expert på det så är det Astrid Lindgren. Madicken-filmerna är fulla av idylliska scener, vita parasoll och pelargoner i stora sekelskiftesvillor, men de tar också upp fattigdom och alkoholism, helt verklighetstroget och oromantiserat. Att filmerna dessutom inte förenklar något, utan tar sina tittare (som ju ofta är barn) på allvar, är en så stor förtjänst att jag knappt kan säga det. Dessutom är filmerna så vackra att det gör ont i ögonen. Åh, låt bilderna nedan tala för sig själva:




























Chocolat



För att fira in påsken ska jag titta på filmen Chocolat med bland andra Juliette Binoche och Johnny Depp. Jag såg Chocolat för första gången på sommaren för fyra år sedan, och sedan dess har jag älskat den högt. Boken, av Joanne Harris, är också bra, men i det här fallet tycker jag faktiskt att filmen är bättre. För filmen gör allting så levande - den smältande chokladen, dofterna, de franska traditionerna, den lilla byns enkelhet, de små synderna, de små njutningarna. Och musiken - musiken av Rachel Portman. Den påminner mig om så mycket som varit och kan försänka mig i drömmar i timtal. Men nu ska jag inte drömma, nu ska jag titta på filmen ...
















Allt som är gott



Det är vår, det är vår, det känns som att det inte kan dröja länge innan jag ser årets första snödroppe i kyrkbacken och inte ens en tung uppsatsbörda kan få mig att må dåligt när luften plötsligt blir varm och full av fågelkvitter.
Jag tänker på att det finns så mycket som jag tycker om ...


... som min mamma, världens bästa mamma, min bästa vän som alltid
står vid min sida. Vad vore jag utan henne?




... och som nya, vita sommarklänningar som hänger i
garderoben och bara väntar på sommaren!


... och som UnderbaraClara som ger så mycket genom sin blogg,
inspiration och gläjde och längtan och tankar. Om fler vore som hon!






... och som min älskade Frida som inte längre är här men som
snart kommer viska bland de nyutslagna äppelblomstren.




(Jag älskar dig min prinsessa)

 

 

 



 


Julie and Julia



 

 

Idag såg jag och mamma på filmen "Julie and Julia" med Meryl Streep och Amy Adams. Åh, så härlig, i stil med - nej, jag kommer inte på något just nu. Den var speciell, den var rolig, allvarlig, inspirerande, skrattframkallande, den gjorde oss lyckliga. Vi log mycket när vi såg den, fnissade och storskrattade. Jag uppmanar er att se den! Och när ni gör det - lägg märke till detaljerna. Detaljerna är lika utsökta som en välsmakande boeuf bourguignon.

 

 

 

 

 

 


Pretty Woman















Den gjorde mig glad när jag var tio år, den gör mig glad idag.
Den där scenen i Pretty Woman med Julia Roberts. Pirr i magen!











Ur verkligheten



 

 

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0