Enivrez-Vous



Il faut être toujours ivre.
Tout est là:
c'est l'unique question.
Pour ne pas sentir
l'horrible fardeau du Temps
qui brise vos épaules
et vous penche vers la terre,
il faut vous enivrer sans trêve.
Mais de quoi?
De vin, de poésie, ou de vertu, à votre guise.
Mais enivrez-vous.
Et si quelquefois,
sur les marches d'un palais,
sur l'herbe verte d'un fossé,
dans la solitude morne de votre chambre,
vous vous réveillez,
l'ivresse déjà diminuée ou disparue,
demandez au vent,
à la vague,
à l'étoile,
à l'oiseau,
à l'horloge,
à tout ce qui fuit,
à tout ce qui gémit,
à tout ce qui roule,
à tout ce qui chante,
à tout ce qui parle,
demandez quelle heure il est;
et le vent,
la vague,
l'étoile,
l'oiseau,
l'horloge,
vous répondront:
"Il est l'heure de s'enivrer!
Pour n'être pas les esclaves martyrisés du Temps,
enivrez-vous;
enivrez-vous sans cesse!
De vin, de poésie ou de vertu, à votre guise!"


- Charles Baudelaire





Woolf



"Träden vinkade, signalerade. Vi välkomnar, tycktes världen säga, vi tar emot, vi skapar. Skönhet, tycktes världen säga. Och som bevis (vetenskapligt) mötte hans blick skönhet vart han än såg: på husen, på järnräckena, på antiloperna som sträckte sig över inhägnaden. Att se ett löv dallra för den lätta vinden var en ren fröjd. På himlen dök och dalade och cirklade svalorna, fram och tillbaka, och runt och runt, men alltid med perfekt kontroll som i änden på en gummisnodd. Och myggorna steg och sjönk, och solen fläckade än det ena, än det andra lövet, förgyllde det med matt guld för sitt höga nöjes skull. Då och då klingade någon klocka (kanske var det ett bilhorn) gudaskönt på gräsets strån - allt detta - lugnt och förnuftsenligt som det var, sammansatt av helt vanliga ting som det var, detta var sanningen: skönhet, det var skönhet som var sanningn. Allt var uppfyllt av skönhet."

- Virginia Woolf, Mrs Dalloway





Min favoritbok


Min favoritbok har bruna pärmar och en skinnrygg som nästan helt fallit i bitar, och är tryckt 1937 på Albert Bonniers Boktryckeri i Stockholm. Den luktar rök och gammalt papper och har gulnade sidor och anteckningar i blyerts lite här och var. Min favoritbok är Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, och det måste vara just denna bok, med trasig rygg och gulnade papper, för annars är det inte rätt.
I min favoritbok ligger det ett papper, rivet ur ett anteckningsblock med tunt linjerade rader. På det pappret har min morfar antecknat sina tankar om boken; från när han läste den någon gång, eller kanske flera gånger, för länge sedan.
Direkt innanför pärmarna på min favoritbok sitter det en liten lapp klistrad. Lappen är från den folkhögskola som min morfars syster gick på, och från vilken hon fick min favoritbok i flitpremium den 8 juni 1937 - förmodligen på skolavslutningen inför sommarlovet, tänker jag mig.
Jag läser den här boken, Gösta Berlings saga mellan bruna pärmar och på gulnat papper, minst en gång om året, ofta mer. Jag kan inte få nog av den, inte tröttna på den. Det är den vackraste bok jag vet.


 

 

 

 

 


Mumin och havet





På SVT kan man just nu se en dokumentär om
Tove Jansson; Mumin och havet. Tryck på bilden
så kommer du dit.
Bilden ovan föreställer såklart Mumintrollet
och Tooticki.
Mina favoritkaraktärer i Tove Janssons berättelser
är Tooticki och Lilla My. Jag är nog som en blandning av de båda.



 

 

 

 


Två kvinnor



I mitt liv har böcker varit livsviktiga. Jag har levt i dem och med dem, fått näring och drömmar från dem, flytt från världen genom dem och lärt mig om världen av dem. Författarna bakom böckerna har varit mina stora idoler, och jag har aldrig kunnat få nog av att läsa, läsa, läsa. Två av de allra viktigaste författarna i mitt liv är två kvinnor, två svenska kvinnor, som gett mig så mycket genom sina författarskap att det är rent tokigt; den ena är Maria Gripe, som trollbundit mig hundratals gånger genom bland annat sina Skugg-böcker, och den andra är Selma Lagerlöf, vars Gösta Berlings Saga jag kan läsa om och om igen. Och om igen.


Selma Lagerlöfs författarskap är rent magiskt, och när jag började läsa henne för många år sedan gav det mig en port till något jag inte riktigt hittat tidigare. Det var lite som att hitta hem. Det var gammalt, sagolikt, mörkt och trolskt - samtidigt bondskt, enkelt, klassiskt. Men en enkel saga blev i Selma Lagerlöfs händer en fantastisk värld som bara går djupare och djupare in mig. Jag tror inte att jag någonsin kommer sluta att upptäcka Lagerlöfs bokvärld.

Maria Gripe upptäckte jag som mycket liten, och jag blev genast trollbunden av så många av hennes böcker; främst Skugg-böckerna, Agnes-Cecilia, Tordyveln flyger i skymningen och så Tre trappor upp med hiss och efterföljande böcker, som sprängde min fantasis gränser så att jag är djupt tacksam än idag. En gång skrev jag ett brev till Maria Gripe, och hon svarade mig med ett fint vykort med en illustration som hennes man gjort; hon var förkyld och skrev att mitt brev hade gjort henne mycket glad. Jag undrar om hon anade hur glad hennes svar gjorde mig!













Boktips inför julen



Under hela december månad brukar jag läsa böcker och berättelser som handlar om julen. För att verkligen känna att det är jul, för att förstärka stämningen och för att det är så underbart kravfritt att bara sjunka ned i en fåtölj och försvinna in i en mysig saga där snön alltid ligger tjock på marken och julen genomsyrar allt. Här är några tips på mina favoritjulböcker, som både bjuder till djup läsning och enkelt bläddrande.




En julsaga av Charles Dickens - Mycket kuslig men samtidigt mycket stämningsskapande. Londons dimmiga gränder verkar vara just den plats där julens ande kan kännas extra starkt, och även om man inte firar jul enligt engelsk sed så känns ju kalkon och caroling så himla mycket jul!


Petters och Lottas jul av Elsa Beskow - Man behöver inte vara barn för att njuta av Elsa Beskows underbara bilder och den här lilla sagan. Jag har alltid boken framme kring jul, och så fort jag behöver känna lite julstämning tar jag ned den och bläddrar i den.


En jul när jag var liten
av olika författare - En samling med berättelser av 20 olika författare som alla berättar om julen ur ett barns perspektiv, eller hur julen såg ut när de var små. Här finns texter av bland annat Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Viveca Lärn-Sundvall och Alf Henriksson, både allvar och humor, gammal tid och nutid.


Astrid Lindgrens underbara julskildringar - Både genom hennes böcker och filmatiseringarna av dem har Astrid Lindgren kommit att verkligen förknippas med julen. Kajsa Kavat hjälper mormor, Jul i Bullerbyn och Visst kan Lotta allting är odödliga berättelser som nästan bär med sig kärnan av julen. För den som vill få allt det underbara i ett paket finns böckerna God Jul! Astrid Lindgrens mest älskade julberättelser och Julberättelser som har samlat ihop julskildringar ur Astrid Lindgrens böcker. Och så Jul i stallet förstås, den som kallas Astrid Lindgrens eget julevangelium.


Dikter och rim i juletid av olika författare - En perfekt bok att bara ta fram och läsa en dikt eller två ur. Den sträcker sig från advent till trettondedag jul, och förutom själva dikterna bidrar Ilon Wiklands illustrationer till en riktig mysjulkänsla.


Gösta Berlings saga
av Selma Lagerlöf - Den läser jag av någon anledning gärna kring jul. Kanske är det slädfärderna över vida isar och under stjärnbeströdda vinterhimlar som gör det? Hur som helst är den perfekt att avnjuta framför en sprakande brasa.









Boktipset



En oumbärlig bok i vårt hem under hela vintern är Hannu Sarenströms "Vinterkalas". Det är en kokbok fylld med inspiration från allahelgonahelgen fram till tjugondedag knut, fast min favoritdel är förstås den mellan advent och nyår. Förutom en massa härliga recept på till exempel "Försmörisk brioche till advent", "Birgittas köttkorv" och flera underbara grytor innehåller boken helt fantastiska bilder som kan få vem som helst att bli nedkärad i vintern och julen. Om man nu inte redan är det, förstås.



 

 








Bilder: Hannu Sarenström





Ordbestämmaren



Varför heter stol
just stol?
Varför säger man kniven om kniven
och hur kan man veta att byltet är ett bylte?

Vem har bestämt alla orden från början?
Vem var Ordbestämmare i Sverige?
Vem satt och pekade och sa:
"Pinne, sten, gräs."

Kanske sakerna inte alls heter så
i själva verket.
Kanske de är ledsna för att de inte kan tala och säga:
"Ni ska inte tro på Ordbestämmaren
Vi heter något mycket vackrare
i själva verket"


- Britt G. Hallqvist







Ett hav som hette Edith



Min favoritpoet är Edith Södergran. Hennes dikter är ren finlandssvensk magi, som skapar stämningar och bilder som inget annat. Det är skuggor mot ljus, skogar och sjöar mot en människas inre landskap, kärlek och sorg, drömmar och verklighet. Hennes dikter får mig att tänka på stjärnklara vinternätter och vad det är att vara kvinna. Två av de dikter jag tycker bäst om är "Sjärnorna" och "Den väntande själen":


STJÄRNORNA

När natten kommer
står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter;
min trädgård är full av skärvor.




DEN VÄNTANDE SJÄLEN

Jag är allena bland träden vid sjön,
jag lever i vänskap med strandens gamla granar
och i hemligt samförstånd med alla unga rönnar.
Allena ligger jag och väntar
ingen människa har jag sett gå förbi.
Stora blommor blicka ned på mig från höga stjälkar,
bittra slingerväxter krypa i min famn,
jag har ett namn för allt, och det är kärlek
.




Att kunna använda ord på det sättet!
Att kunna frammana sådana bilder och
stämningar med några få, skissartade
meningar! Det är därför jag älskar hennes
dikter så.



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Narnia





En av de viktigaste sakerna som har hänt i mitt liv var när jag för första gången läste böckerna om Narnia av C.S Lewis. Jag började med Häxan och lejonet, den bok som skrevs först men som är den andra i ordningen, och från den stunden var halva mitt hjärta kvar i landet Narnia.
Jag har läst alla sju böcker säkert - nej, mer än - sju gånger om. Jag har slukat dem om och om igen och önskat att Narnia kunde komma närmare, önskat att jag kunde komma dit, önskat att det kanske var där man hamnade när man lämnade det här livet. För så mycket som böckerna om Narnia har gett mig - nej, det kan jag nästan inte uttrycka i ord.



När jag var liten kände jag igen mig i lilla Lucy, och önskade att det som hänt henne också skulle kunna hända mig. Efter att ha läst "Hästen och hans pojke" ville jag byta namn till Aravis, och det var faktiskt närapå att mina föräldrar gick med på det, så säker var jag på min sak.
Mina Narnia-böcker var illustrerade av Pauline Baynes, men det var framför allt de bilder som skapades i min fantasi som gav mig en nyckel till den underbara världen. I mitt huvud tog bilder som vida överträffade all tänkbar verklighet form, jag såg fauner, najader, dryader, talande ekorrar och rävar som hade kalas i skogen. Fast det fanns någon i böckerna om Narnia som jag knappt kunde tänka mig, som inga bilder kunde göra rättvisa och som kändes som något som stod högt över allt annat; lejonet Aslan. Aslan var min gud, min stora tröst när allt var mörkt och jobbigt. När jag var liten hade jag ingen drömprins på vit häst som skulle rädda mig; jag hade Aslan, och jag skulle rida bort från allt som var ont i världen på hans gyllene rygg. Ibland kan jag fortfarande finna tröst i den tanken. Hur som helst är C.S Lewis böcker sju av de viktigaste böckerna i mitt liv, och om du inte läst dem än tycker jag att du ska göra det, oavsett om du är sju, sjutton, trettiosju eller sjuttio år.








En brusande färd





Tryck på bilden.





I bokhyllan






Jag älskar bokhyllor. Stora, höga, överfulla, platsbyggda, personliga, så ska de helst vara. En bokhylla så hög att man behöver en stege för att nå, det skulle vara något.
   Några av mina favoritbokhyllor är mina föräldrars bokhyllor, som består av en stor blandning av böcker de själva fått eller köpt och arvegods. Där finns allt; gamla klassiker, böcker från början av 1800-talet som håller på att falla ihop, biblar, psalmböcker, dåliga deckare, böcker om hur man uppfostrar barn, fågel- och svampböcker, märkliga böcker på hindu, böcker om väder och trädgård och inredning och kameror, och så Strindbergs samlade verk förstås. Allt han någonsin skrev, förutom kanske hans skrivböcker från småskolan. De var min morfars böcker, han gillade Strindberg. Om ni tittar noga på bilden, ser ni dem. De upptar två hyllplan ovanför de stora blå böckerna längst till höger, vilka för övrigt är Nationalencyklopedin.


Jag tycker verkligen om att titta i andras bokhyllor också. Jag tänker mig att de säger något om vem människan som äger bokhyllan är. Och om vad hon har varit med om. Kommer jag hem till någon som inte har någon bokhylla, och nästan inga böcker, blir jag lite nervös och obekväm, för det känns så ursprungslöst och tomt. Var är alla böcker? vill jag ropa då. Men bland det roligaste som finns är att botanisera i andras bokhyllor när man är främmande hos någon. Ibland blir man förvånad, ibland känns allt självklart. Ibland hittar man böcker man själv älskar, ibland böcker man önskar inte fanns. Hur som helst är det en riktigt spännande syssla.
  

Om man kommer hem till mig, och kikar i min bokhylla, får man nog en ganska bra bild av vem jag är. Jag har två inhumant höga bokhyllor överfulla med böcker. I en hylla står böcker jag gillade när jag var yngre, och där får Narniaböckerna, Harry Potter och Sagan om ringen plats. Jag har hyllor med poesi och pjäser, och där står bland annat Edith Södergran, Shakespeare och Dan Andersson. Jag har temahyllor för historia, fakta, kultur, kokböcker och sådana där konstiga böcker som man inte kan placera. Och såklart hyllor för skönlitteratur, där nya böcker samsas med gamla böcker och klassiker. Där tynger Selma Lagerlöf gärna ned hyllan. Min bokhyllas utlåtande om sin ägare är nog: "litteraturintresserad flicka som vill veta allt och gärna försvinner in i andra världar. Men lite knäpp är hon nog."



Och apropå att kika på andras bokhyllor; bli medlem på boktipset vet jag. Det är störtkul!



 

Jag har böcker som väntar på mig



Igår åkte vi ut till en antikhandel som ligger en bit ut på landet. Jag älskar att leta efter gamla möbler, prylar och vackra saker, men det jag gillar allra mest är nog böcker. Gamla böcker, lite slitna, med bruna ryggar och gulnade blad. Eller, de får ha vilken färg som helst. Bara de tilltalar mig. Igår fyndade jag de här för en tjuga och en tia:




Körkarlen av Selma Lagerlöf. Hennes böcker kan jag inte leva utan.




Sherlock Holmes äventyr av Arthur Conan Doyle.




Husmoderns När Var Hur från 1950. Oerhört fascinerande.
Titta bara:







Om hon har tur, går det bra!





Bonjour Tristesse / Bonjour Été





















Om du bara ska läsa en bok i sommar (fast varför skulle du det? Det vore väldigt dumt, böcker som är så bra), så läs Bonjour Tristesse (Ett moln på min himmel på svenska) av Françoise Sagan. Jag kan inte få nog av den boken. Den är så hemsk och så bra och så levande och så blasé och så grym. Underbart skriven och aldrig för gammal. Jag tror jag ska bära med mig ett exemplar av den, i fickformat om jag hittar, jämt. Men läs den i sommar. Den ska läsas på sommaren, tycker jag.





Ty nätterna igenom fyllde de luften









Francoise Sagan - Bonjour Tristesse
Antony and the Johnsons - Crazy in love


Mitt liv är fullt av böcker







Det tog två veckor för mig att lära mig läsa och skriva, och efter det var läsandet och skrivandet mitt liv. Den första riktiga bok jag läste själv var en hästbok som jag inte alls blev särskilt förtjust i, men efter ett tag började jag hitta min genre, mina böcker, och då öppnades helt nya världar för mig. När jag var liten var jag en tosseboll som levde mer i fantasivärldar än i verkligheten, och mina närmaste vänner var barnen Pevensie i Narniaböckerna och Atreyu i Den oändliga historien. Och så Maria Gripe, förstås. Nej, inte någon av karaktärerna i hennes böcker, utan hon. Hon var så speciell. Hennes språk och ord och förmåga att med korta meningar ändra stämningar och folks liv gjorde mig ganska så hänförd. När det gällde Narnia-böckerna och Den oändliga historien, som exempel, ville jag leva i de världarna; men med Maria Gripes böcker var det fullkomliga tillståndet endast och enbart att få läsa dem.
  
Jag skrev ett brev till Maria Gripe. Ett brev där jag förklarade hur mycket jag tyckte om hennes böcker och hur mycket de betydde för mig. Och en dag låg svaret där i brevlådan, på ett vykort med Elvis på, ni vet, Elvis ur Maria Gripes böcker som hennes man illustrerade. Maria Gripe berättade att hon låg hemma sjuk just nu och att mitt brev hade gjort henne så glad. Ni kan ju bara gissa hur glad hennes svar gjorde mig.

Nu läser jag "Skuggan över stenbänken" igen. Den boken påminner mig om sommarlov och en frisk gräsmatta utanför vår sommarstuga. Där låg jag ofta och läste, läste, läste, slukade böcker. Slukade Maria Gripes böcker. Glasblåsarns barn, Tordyveln flyger i skymningen, Agnes Cecilia, Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen, Skuggornas barn, Skugg-gömman, Tre trappor upp med hiss, Eget rum, Egna världar. Jag ska nog ta och läsa om dem alla.






RSS 2.0