LOGGBOKEN

---

---

 

---

---

Ett av de största sveken man kan göra mot sig själv är att bara låta saker ske. Eller ännu värre; att bara låta saker vara som de är. Att inte göra aktiva val, att inte välja själv.
Det är när man bara låter saker och ting vara som de är, när man "hamnar" i något och följer med utan att reflektera över om det verkligen är det man vill eller behöver, som man kan komma att ångra sig i framtiden. Det är då det en dag kommer att börja skava, och den där jobbiga, kliande aningen om att man egentligen inte lever som man vill, att något är fel, kommer att sätta in.
Självklart kan man även göra fel val, självklart kan det visa sig att den väg man aktivt valde att ta var fel. Men då har man åtminstone valt, och vet varför man gjorde det; man ångrar aldrig det man gjorde, bara det man inte gjorde. Men det är när man oreflekterat löper med i livet utan att välja, stanna upp och fundera, som den verkliga tomheten kan sätta in. Och det gäller allt; oavsett om det handlar om relationer, livsval, arbete, vänskap, fritidsintressen, resor, erbjudanden och möjligheter som dyker upp.
Det kan vara fruktansvärt jobbigt att behöva ta beslut. Att behöva välja; jag är säker på att många hellre undviker att välja och låter det som sker ske bara för att det är så jobbigt att välja. För när man väljer måste man ju ta ansvar över sitt val. Men egentligen, är det inte bättre att få ta ansvar för ett aktivt val, att själv styra över sitt liv, oavsett om det blir rätt eller fel, än att låta någon annan, eller bara slumpen, bestämma vad som ska ske med ens värdefulla liv? Jag tror det och därför tänker jag aldrig mer bara låta saker vara som de är om de känns fel, aldrig mer låta bli att göra viktiga val för att det är plågsamt. I varje stund, inför allt i livet, vill jag göra val, mina egna val, och forma mitt eget liv. Så att jag vet att det verkligen är mitt liv jag levt.

Jag har ett spöke på min högra axel och en ensam kaja på min vänstra. Men hellre det, mycket hellre det, än den där tomheten. Den där meningslösheten. De där bisarra, nästan besatta, försöken att få tiden och livet att gå, som om man blundar och kör för att slippa se vad man passerar, för att slippa ta itu med det. Jag är så färdig med det. Bara ett par månader, och jag är redan så färdig med det. Om jag ens någonsin var i det. Aldrig mer den tomheten, aldrig mer den meningslösheten. Då är jag hellre ensam, då är jag hellre hemma, för tiden är för världefull för att få slås ihjäl, tiden är livet och livet har vi inte rätt att slå ihjäl.

Jag söker så otroligt mycket just nu. Mitt spöke och min kaja har jag, men annars är jag nog lite, lite vilsen, fast allra mest bara sökande, på jakt. Jag jagar, söker efter någonstans att höra hemma, människor att höra hemma med. Människor som inte heller vill slå ihjäl tiden utan som vill göra livet meningsfullt, få livet att kännas på riktigt, som inte är rädda för att älska och vara ärliga och att luta sig mot varandra. Jag söker efter tillhörigheter och gemenskaper och försöker finna en plats för den där människan som är jag, en plats där jag passar. Där det inte skaver, där jag inte känner mig osäker, eller hämmad, eller helt enkelt fel. Jag hoppas och söker men är inte riktigt säker på var jag borde söka egentligen. Jag letar efter platser, kollar under stenar, söker efter världar. Åhgodegudlåtmighittadem.

---