LOGGBOKEN

Jag hittade det här inlägget i arkivet, det är skrivet för snart ett år sedan.
Fortfarande jag, fortfarande sant. Jag tänker att det tål att upprepas.

När jag mår dåligt, är stressad, har för mycket att tänka på, närhelst något tynger mig, då hjälper det mig alltid att gå ut i naturen. Det löser måhända inga av mina problem rent handgripligen, med det löser upp knutar inom mig och får mig att tänka klarare, ger mig kraft och energi. Och glädje. För mig övervinner ingenting bättre sorg och ledsamhet än en skogspromenad eller arbete i trädgården, spaden i jorden, fingrarna genom löven, kring de mognande plommonen, ogräskorgen mot höften och stövlarna på.
Naturen är för mig den stora Givaren, som ger och ger och ger utan att begära så mycket mer i utbyte än respekt och varsamhet. Jag tror inte att jag någonsin kommer att leva i en storstad - hur lockande det än kan te sig vissa stunder skulle jag sakna naturen, den orörda naturen inpå knuten, alldeles för mycket. Jag skulle sakna allt det som naturen ger - friden, stillheten, tryggheten, den friska luften, skönheten, dofterna, ljuden, djuren, den mjuka mossan, blåbären, lingonen, blommorna. Jag skulle sakna den totala avspänning och det lugn som kommer över mig när jag sätter mig i gräset under ett äppelträd eller vandrar genom en skog på jakt efter kantareller. Det skulle kännas som vansinne att slänga bort de gåvor som naturen ger - och det är vansinne att vi människor faktiskt också gör det, dag ut och dag in. För det naturen ger, det kan ingen annan och inget annat ge.

Utåt är vi ändliga. Våra kroppar, våra hem, våra liv, de har alla en yttre gräns och ett slut. Vår jord är ändlig, kanske till och med universum självt är ändligt.

Det enda som jag med säkerhet vet inte är ändligt är vårt inre. Inåt är vi oändliga. Jag är säker på att varje människa inuti sig har en värld större och mer oändlig än det universum som finns utanför oss. Vi tar aldrig slut. Man kan komma djupare, längre in, längre ned, ständigt. Nya tankar bildas varje tusendel av ett ögonblick, inom oss finns både verklighet och icke verklighet, vi minns och vi drömmer. Allt som varit finns där, men där skapas också nytt, och det finns inga gränser.

Det är så påtagligt, att livet utanför mig är ändligt. Mycket är nu på väg mot sitt slut, det har nått sitt slut. Även saker som jag en gång i tiden såg som, om inte oändliga så åtminstone bestående. Men allt är ändligt och förgängligt, människor, platser, känslor, sätt att leva. Nu är det borta och jag vet att det inte kommer tillbaka.

Men sedan är det oändligheten, den innanför min hud och mitt kött. Den världen som jag fysiskt ser som ett stort mörker, eftersom det inte är något fysiskt påtagligt, luft och elektricitet kanske, men som inte är desto mindre verklig för det. Mina tankar är verkliga, mina drömmar, fantasier, berättelser, bilder, minnen, känslor är verkliga. Där har jag kvar allt det som i den yttre världen visat sig vara ändligt. Där har jag kvar allt som försvunnit, och där har jag också sådant som kanske är ännu mer värt än det ändliga i den yttre världen. I den yttre, ändliga världen är jag ganska osäker och går allt som oftast på ett ostadigt gungfly. Men inom mig är jag stenfast säker, stadig, där känner jag mig själv och vet vad jag är och vad jag har. Där har jag tacksamhet, tilltro, tillförsikt, tro. Där har jag den där starka kärleken som faktiskt kan spänna över hela världen, man kan älska allt och alla. Där har jag den där djupa vetskapen om allt fantastiskt som världen håller, både ändligt och oändligt, och alla möjligheter som jag vet finns. Jag inser mer och mer att det är den oändliga världen som är min värld.

Jag har ett stort behov av ett eget fysiskt utrymme runt mig. Jag har lite
svårt för när folk vill ta på mig (ja, formuleringen låter ju märklig men vad
annat kan man säga?). Rör mig inte, ungefär. Avstånd, en egen sfär som ingen
annan får beträda om jag inte känner mig riktigt bekväm.

När jag är ute säger människor alltid att jag antingen ser arg eller uttråkad
ut. Det gör folk osäkra. När jag är ute händer det ibland att mina tankar far
långt bort och min blick likaså, och det gör folk ännu mer osäkra. Osäkra
människor blir kaxiga, påflugna, respektlösa eller desperata.

När en människa för mig framstår som pretentiös eller oäkta vill jag helst
inte beblanda mig med honom eller henne. Det kan hända att jag inte svarar
när jag tycker att någon sagt något särdeles dumt. Det är en alldeles för stor
kamp att hitta sig själv och kunna stanna som sig själv för att man ska ge upp
det, och när människor ger upp sig själva för att framstå på ett visst sätt kan
jag inte med dem. Vuxna människor ska kunna stå för vilka de är och de sviker
både sig själva och alla som kämpar för att finna sig själva när de inte gör det.

Jag är livrädd för att låta bitter och cynisk men samtidigt vägrar jag göra avsteg
från den jag är. Jag låtsas aldrig vara road om jag inte är det. Jag tänker sluta
acceptera när folk inte respekterar mig, mitt fysiska utrymme och den jag är.
Jag må se arg eller uttråkad ut, men hellre det än en falsk mask av falsk glättighet.

Explosions In The Sky – The Birth And Death Of The Day

Monsters Of Folk – Map Of The World

Jag tycker aldrig att jag har rest tillräckligt mycket. Jag vill alltid resa mer.
Om jag satte svarta nålar på alla länder jag har varit i skulle det bara bli en
femton-tjugo svarta nålar, hur fånigt är inte det? Jag har ju inte sett någonting.
Jag har aldrig ens varit i Sydamerika, Asien eller Australien. Så stora delar av
världen som jag aldrig sett, aldrig satt min fot i. Det ska bli ändring på det. Hm,
jag ska bara bli av med min flygrädsla först. Alternativt börja tåg- och båtluffa.