Ett år senare

 
 
 
Det är över ett år sedan jag skrev här senast. Vad kom i vägen? Livet? Känslan av att jag klivit över gränsen för vad som är möjligt att dela - vad jag kan och vill dela? Ja, kära dagbok, livet gick hårt fram. Med oss. Med världen. Vad minns jag av det gångna året? Som alltid; de enorma kontrasterna. De kalla vinternätterna med för mycket whisky och skrik mot stjärnorna. De varma sommarnätterna med euforisk lycka, med kärlek, med äventyr, med vårdslösa beslut, the wild child. En enorm klyvning av året, ett före och ett efter. En natt där en främling räddade mitt liv. Att vara en främling som räddar någon annans liv. Jag har levt på kanterna det senaste året, varit alldeles för mycket, varit alldeles för lite. Är det egentligen någonting nytt? Det är som alltid. Bara mycket starkare. Tjugohundratretton. Jag tänker på döda nätter, på levande nätter. Jag tänker på uppror och protester, jag tänker på upplevelser som lämnat mig andäktig. Jag tänker på att vakna på främmande platser, jag tänker på att känna rotlöshetens frihet, jag tänker på att motta en kärlek man aldrig förr upplevt. Detta skrev jag i början av året, inför året:
Och 2013? Jag har gått in i detta år med en känsla av ljus kraft.
Det här året ska bli magiskt. Jag ska uppleva äventyr, ge mig själv mer frihet,
jag ska vara en varmare människa och älska alla människor.
Jag vet inte alls vad jag gör om ett år. Det ska jag med all min kraft göra
till en källa till mod, nyfikenhet och äventyrslusta, inte rädsla eller vilsenhet.
Jag ska läsa böcker och resa och vara med mina vänner och min familj,
jag ska klura ut mer om vem jag är och göra en väldig massa bus.
 
Den ljusa kraften vann förmodligen inte. Nej, det kan jag säga med säkerhet, den vann inte. Men året har haft sitt ljus ändå. Äventyren, de små och de stora. Jag har älskat, väldigt mycket, väldigt många, på alla tänkbara sätt. Jag har varit gränslös - i vissa stunder fångad i en trång bur, men för det mesta, fullkomligt gränslös. Jag tänker inte säga någonting om det kommande året. Jag har lärt mig att det inte är någon mening. Livet är för oförutsägbart för det, världen är för oförutsägbar, jag är för oförutsägbar. Och det är nog bra så.

RSS 2.0