Mitt ord är Jag

 
 
 
 
När människor beskriver en med ord.
Hur spännande eller smickrande eller intressant det kan kännas i ett första
ögonblick, när man får höra hur folk ser en; vilka ord de använder för att beskriva
en, tycker jag att det bara är fruktansvärt. Bara fruktansvärt.
Kanske för att ord är begränsande och ett beskrivande ord om en människa
förutsätter att den människan är begränsad till det. Vilket ingen människa är.
Kanske för att jag inte vill beskrivas genom ord utan genom handlingar, känslor,
en stilla vetskap som stannar i människors huvuden och sinnen.
Kanske för att ingen kan veta tillräckligt om någon annan för att kunna beskriva
henne med fixerade ord. Kanske för att orden och andra människors begränsade
insyn egentligen inte beskriver utan bara mystifierar, upphöjer och gör den beskrivne
till ett objekt. Ett ord i sig självt. Jag är inte ett ord.
Dessutom lever orden inte upp till verkligheten - eller om det är tvärtom. Kanske i
andras ögon, men för mig, som vet bättre, kan vissa beskrivningar av mig te sig
löjeväckande. Jag kan tänka att det är väl fint att andra människor ser mig så;
men det är ju inte sant.
 
Ibland blir jag en romanfigur, en filmkaraktär. Jag hör det i en röst, i valet
av ord, ser det i en blick. Särskilt när kontrasterna, som alla människor består
av, får komma fram och - förbrylla. Varför förbrylla? Alla människor är komplexa och
mångsidiga, alla människor är prismor med tusentals sidor av glas. Varför förvånar
det? För att man inte lever upp till förväntningarna? För att tystnad måste fyllas med
ord och mening? Jag vill inte bli någons romanfigur, för då fyller hon mig med sin egen
mening. Jag har redan en mening. Den meningen är jag.
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Alexander

*ignorerar känslan av att jag kommenterar för mycket. man kan (väl) inte kommentera för mycket*

Jag läste ett programblad från Dramaten där regissören hade skrivit en text om precis det här. Att göra människor till ord. Meningar som "att beskriva en människa är att förstöra henne" "Att beskriva är att göra urval, och i urvalet lämnas något av sakernas och tingens potential alltid utanför".

Så sant! Och du skriver det så himla bra själv. "Kanske för att ord är begränsande".

Fast sedan började jag tänka att måste det vara så... dumt? Att beskriva någon (vårt behov av att definiera varandra är intressant) är väl inte alltid negativt? Är det alltid begränsande? Visst, om någon menar att någon är bara *en egenskap*, då är det en helt annan sak. Men det är väl sällan en människa blir beskriven med endast en egenskap? En personlighet? Eller?

Äh, vad vet jag. Vill dock bara säga hej till Michael Jackson och hans strof "I'm not gonna spend my life being a colour". Palla vara något. Var dig själv. Som du säger. Tack för en fin tankestund (och för att du håller mig borta från att plugga...)!

2012-09-17 @ 10:52:11
URL: http://fingret.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0