Som alla gånger förut

 
 
 
Det är höst nu, det syns och känns. I den klara luften, i det låga solljuset,
i trädens gulnande blad, i dofterna, i min mage. Kanske allra mest i min
mage, i maggropen där hösten svindlar och suger tag som när man står
på en hög höjd och tittar ned och vinden tar tag i ens kropp.
Hösten har blivit den tid då märkliga saker sker. Jag menar den tid då allt
blir annorlunda, vänds upp och ned, kaos och drömmar som slår in, saker
man aldrig kunde tänka sig händer, världen blir stor och förunderlig.
En fruktansvärd tid med förändringar, känslan när allt avstannat och ska börja
om igen på en ny plats. Det spännande och nästan outhärdliga, när det som
sker är så underbart och svårfattligt att man nästan hellre skulle vilja gå hem
och gömma sig under en filt. För att allt är så stort att man inte kan hantera det,
jag är för liten, jag är bara mycket, mycket liten.
Tanken på att allt går i cirklar, nu är vi i denna tid igen, för ett år sedan, för två
år sedan, vid denna tid - som en förtrollning som börjar skimra en gång varje år.
Just när löven blir gula och luften blir kall. Då börjar det skimra.
 
 
 

Mitt ord är Jag

 
 
 
 
När människor beskriver en med ord.
Hur spännande eller smickrande eller intressant det kan kännas i ett första
ögonblick, när man får höra hur folk ser en; vilka ord de använder för att beskriva
en, tycker jag att det bara är fruktansvärt. Bara fruktansvärt.
Kanske för att ord är begränsande och ett beskrivande ord om en människa
förutsätter att den människan är begränsad till det. Vilket ingen människa är.
Kanske för att jag inte vill beskrivas genom ord utan genom handlingar, känslor,
en stilla vetskap som stannar i människors huvuden och sinnen.
Kanske för att ingen kan veta tillräckligt om någon annan för att kunna beskriva
henne med fixerade ord. Kanske för att orden och andra människors begränsade
insyn egentligen inte beskriver utan bara mystifierar, upphöjer och gör den beskrivne
till ett objekt. Ett ord i sig självt. Jag är inte ett ord.
Dessutom lever orden inte upp till verkligheten - eller om det är tvärtom. Kanske i
andras ögon, men för mig, som vet bättre, kan vissa beskrivningar av mig te sig
löjeväckande. Jag kan tänka att det är väl fint att andra människor ser mig så;
men det är ju inte sant.
 
Ibland blir jag en romanfigur, en filmkaraktär. Jag hör det i en röst, i valet
av ord, ser det i en blick. Särskilt när kontrasterna, som alla människor består
av, får komma fram och - förbrylla. Varför förbrylla? Alla människor är komplexa och
mångsidiga, alla människor är prismor med tusentals sidor av glas. Varför förvånar
det? För att man inte lever upp till förväntningarna? För att tystnad måste fyllas med
ord och mening? Jag vill inte bli någons romanfigur, för då fyller hon mig med sin egen
mening. Jag har redan en mening. Den meningen är jag.
 
 
 

RSS 2.0