Falla fritt


Problemet är att jag inte längre är så. Jag kommer alltid att vara hon, kommer alltid att vara samma person, men inte alltid på samma sätt. Och nu börjar det som en gång var en bekväm roll, en skön spegelbild att möta i spegeln, bli ett fängelse och en tvångströja. Särskilt för mina tankar. Jag har ännu inte positionerat mig, inte fallit ned i min nya form - som om jag bär en kostym som ännu måste sys in för att passa perfekt - och varje gång jag är tvungen att gå utanför mig själv, i mötet med andra människor, känner jag hur jag halkar, faller, faller in i gamla mönster och halkar ned i en roll som jag inte längre vill spela.

Min hjärna är som uppskruvad, så hårt uppskruvad på sin spole som det bara går, och det spänner och trycker i mitt huvud. Spänningen släpper aldrig från mina tankar och därför kan de aldrig falla fritt. Jag känner ingenting. Jag är ingenting. Jag vet ingenting. Jag vill ingenting. Framför allt det; jag vill ingenting. Jag kan inte vilja någonting, eftersom jag inte längre kan låtsas vara så som jag inte längre är. Jag vet, jag måste hitta det nya. Och tillförsikten i det, och den där klara känslan av att världen är genomskinlig och jag faller genom den som stenen genom vattnet. Men så länge jag är fjättrad till den här bilden som bara jag kan befria mig själv ifrån kan jag inte falla. Så var ska jag börja?



RSS 2.0