Hopplöshet och förundran

 
 
 
Jag tror att bland det värsta man som människa kan bli är uttråkad på livet.
Att känna att livet inte har något att erbjuda, att det inte finns någon glädje och
magi, ingenting som det är någon mening att göra.
Det spelar nog ingen roll om anledningen till känslan är att man faktiskt inte har
några möjligheter, att man är totalt orörlig och oförmögen att förändra sin situation,
eller om det är en känsla som kommer inifrån, en slags känsla av meningslöshet som
ju griper oss människor ibland.
Känslan är förlamande och fruktansvärd. Och framför allt, så fel, så otroligt malplacerad
i denna fantastiska värld som den värld vi lever i faktiskt är.
Men ändå, så otroligt svår att bli av med. När ingenting verkar ha någon betydelse.
När ingenting lockar, ingenting skapar en känsla av förundran, när man känner att man
inte gör någon skillnad på jorden och inte kan se på framtiden med glädje och förväntan.
Det börjar och utmynnar i en tomhet. En hopplöshet.
Vad som kan hjälpa mot detta, som kan mota uttråkan inför livet och världen innan den
hunnit gripa tag i en fullständigt, är säkert individuellt och olika från person till person.
Men några saker som i alla fall jag tror är fundamentala är medmänsklighet, gemenskap,
närhet till naturen, konst och att sätta sig ned och bara känna sig igenom tomheten tills
man kommer ut på den andra sidan. Hel och full av förväntan igen. Med sig får man
förhoppningsvis en värme och en kärlek till världen, till andra människor, till sitt eget liv,
som ger allt en mening igen och får en att se att varken världen eller ens eget liv är tråkigt.
Det är fantastiskt och kul och spännande och du vet aldrig vad som väntar i nästa stund.
Kanske något underbart.
 
 
 

Ute blåser sommarvind






Nu är våren slut och sommaren är här.
Jag har haft två underbara veckor, en underbar junimånad hittills.
Förra veckan; sista veckan med gänget, en massa nattliv,
en massa dans, kaffe, samtal, skratt, avslutning.
Denna vecka; lugn och ro i stugan, motorcykeltur på landet, bror som
kom på besök, häng på bryggan, god mat och promenader.
Den kombinationen, den balansen av ensamhet och sällskap, staden
och landet, natt och dag, den är livsnödvändig för mig.

Jag är inte en sådan person som berättar precis allt för andra
människor, framför allt inte för alla människor, öppnar upp mig
helt exempelvis här. Men jag upptäckte just att en del saker som
jag inte ens minns att jag skrivit ned från våren faktiskt står på en
sida som jag hade ett kort tag under vårvintern. Jag slutade skriva där
eftersom jag insåg att jag inte ville skriva alltför mycket på en offentlig
plats, men nu är jag glad att det finns kvar, för där står saker som
jag faktiskt knappt kommer ihåg, trots att det var så nyligen. Ibland
måste man skriva av sig för att få släppa något, det är kanske därför
även skrivandet är så livsnödvändigt.





RSS 2.0