Nödvändigheten i att dansa







Åh, kärleken just nu! Kärleken till människor, kärleken till nya möten,
kärleken till livet så stark att jag nog är odödlig snart. Kärleken till att
dansa - är det inte bland det bästa som finns? När det plötsligt inte finns
några gränser mellan vilka man känner och inte känner, alla är totalt uppe
i det och det finns ingen annan värld än musiken, alla är bara i ett. När man
får glömma bort sig själv och slippa all självrannsakan; bara leva. Kärlek till det!


PS: Läs Nödvändigheten i att dansa av Kerstin Thorvall.
Så vackert. Sant. Nödvändigt.







När någon ser en



"Hon såg mig. Hon älskade mig och fyllde mig med
självförtroende och kärlek. Gav mig kraft framåt."
-
Mia Skäringer ur Vinter i P1, 2011



Vad det kan göra, att träffa en människa som ser en. Alla människor borde ha en
människa som ser dem i sitt liv. Om så bara för ett kort möte.
Någon som tar intresse i en, som tror på en och som värdesätter det man har.
Idag hade jag ett samtal som liksom gjorde min väg framåt klarare. Jag kom på,
vad jag vill göra, vad det är jag brinner för. Hur jag ska knyta ihop allt det jag
hittills gjort till något jag faktiskt vill hålla på med.
Jag fick ett stöd och möttes av en entusiasm som gav mig kraft framåt.




Och så hamnar man plötsligt rätt






För ungefär en vecka sedan var jag liten och vilsen och kände
mig ganska värdelös. Insåg att det finns så mycket jag har kvar
att lära, för att kunna må bra, för att kunna bli nöjd med mig själv
och vad jag åstadkommer.

Sedan går en vecka och den veckan känns som en månad, eller
kanske ännu mer. Och under den veckan händer det så mycket -
man hamnar på en ny plats, med nya människor. Ett nytt sammanhang.
Nya vänner. Underbara, spännande vänner som ger kärlek från den
första dagen. Man inser plötsligt att man äntligen har hittat rätt.
Man gör något som känns värdefullt, givande och viktigt, och plötsligt
har man människor omkring en som säger "du är fantastisk som du är".
Min tacksamhet vet inga gränser.





Sanningen om kunskap och tvivel



Alla studier, böcker, universitet i världen kan inte lära mig
det jag verkligen skulle behöva kunna.


Igår lade jag fram min kandidatuppsats i Litteraturvetenskap.
Vilket innebär att jag nu har två kandidatexamen.
Jag trodde att jag skulle känna mig lycklig, nöjd och lättad.
Över att vara färdig, över att ha åstadskommit något,
över att ha fått högsta betyg på alla delkurser och alla
uppsatser under två och ett halvt års tid och därför
känna att jag verkligen gjort något bra. Att jag verkligen
kan vara nöjd med mig själv.


Ingenting. Jag kan inte glädja mig. Jag kan inte berömma
mig själv, inte känna mig nöjd med mig själv.
Allt jag känner är ett gnagande "och nu då?".
Jag känner inte att jag har åstadkommit något.
Allt känns som luft, tomma luftslott utan värde.
Jag känner mig totalt död. Vad ska jag göra med två
kandidatexamen och eventuella fortsatta studier om jag inte kan
tro på mig själv, glädjas åt mina framgångar, känna att jag
faktiskt åstadskommit något de senaste åren?
Om jag inte ens känner att det var värt något?


All kunskap, alla examen, alla höga betyg i världen
kommer aldrig att lära mig att vara nöjd med mig själv.
Men hur gör man då?





Tolvslaget





Runt tolvslaget på nyårsnatten stod jag ute i den kalla vintern och tittade upp mot
en klar stjärnhimmel. Jag bad en liten bön om mina förhoppningar inför det kommande året,
jag tänkte över det gångna året, och den höga himlen, den lysande nymånen och den mörka
skogen bar med sig en sådan kraft att jag fylldes av tillförsikt och rörelse. Det var som att
ett helt liv rusade igenom mig, alla drömmar, förhoppningar, och jag slogs av vilket äventyr
livet är och hur fantastiskt det är att jag får leva det. Att jag har ett alldeles eget liv att forma
och skapa och göra just det jag vill med. Och så började det nya året.





RSS 2.0