Det här med ensamhet


Bon Iver – Calgary


Det här med ensamhet. Hur ska man tänka där egentligen? Varför är folk så rädda
för ensamhet? Och varför kan jag inte låta bli att ursäkta mig, tänka att det nog är
något fel på mig, till en viss, om än mycket liten del skämmas när jag är ensam? När jag
väljer ensamheten framför sällskap. När jag sitter ensam hemma om kvällarna. När jag åker
ensam till landet och är där i flera dagar utan att träffa en mänsklig själ. Det är det jag vill, men
jag  kan ändå inte låta bli att älta det lite och tänka att jag kanske borde tvinga mig att umgås mer
med andra. Åtminstone inte vara så utpräglat ensam och också visa upp det; jag borde kanske
sitta och gömma mig med min ensamhet istället, inte tala om den med någon?
Jag har mina finaste familj och vänner, få men nära, få men goda. Jag älskar att umgås med
dem men jag sitter inte ihop med någon, jag har en stor frihet och ett stort oberoende. Jag tycker
mycket om att vara ensam, och jag behöver det. Oberoendet, jag kan åka vart jag vill när jag vill,
göra vad jag vill, leva hur jag vill. Och ändå känner jag mig så fel, som att jag måste försvara
mig men kanske inte ens kan det, när jag väljer att isolera mig i ensamheten istället för att
umgås med en stor grupp människor. För att jag vill det, för att jag bara kan göra det jag verkligen
vill när jag är där, när jag är ensam. För att det är så jag får ut det mesta av livet. Men hur ska man tänka?





Kommentarer
Postat av: Alexander

Kan inte världen bara enas om att man får göra vad tusan man vill?! Okej, så länge det inte påverkar andra. Och självskadebeteenden ska fortfarande tas hand om, men att få åka till sitt land ensam? Jag kan inte förstå att folk kan ha problem med det? Säger killen som skulle kunna föreläsa om hur man ältar bäst och mest. I feel ya, sista!

2011-09-20 @ 15:51:33
URL: http://fingret.wordpress.com
Postat av: Caroline

Jag har också tänkt på det här med ensamheten. I skolan har jag några tjejkompisar som jag brukar sitta med på lektionerna och snacka med på rasterna, men när de bestämmer att de ska träffas utanför skolan, för att tex. äta lunch på stan, och frågar mig om jag vill följa med, då brukar jag alltid skylla ifrån mig, och säga att jag har planerat att göra något annat.



Jag vet att man kan uppfattas som snobbig när man är blyg (det har jag i alla fall fått höra...) och inte vågar ta/behålla kontakten med andra människor, men för mig är det alltid så mycket lättare att säga nej och vara ensam hemma, än att tacka ja, och följa med de andra till ställen jag aldrig varit på (det är läskigt!).



Men jag tror att, för att man ska kunna lära sig själv att bli lite mer social (för även om jag tycker om att vara själv, så kanske kompisarna blir besvikna när jag gång på gång säger nej), så måste man tvinga sig själv till att säga ja. Saker blir ju mindre läskiga ju fler gånger man gör dem, och till slut kanske man har blivit jättesocial, vad vet jag?

2011-09-28 @ 16:34:35
URL: http://wordsbycaroline.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0