Det som varit, det som kommer


Antonio Vivaldi – Stabat Mater Dolorosa: Rv 621


Några dagar in i september - jag har fått se och känna de första hösttecknen,
de röda löven och den höga, kalla luften, men idag ligger jag sjuk och kan
inte göra, orkar inte göra, så mycket annat än att vila och fundera.
Det känns lite märkligt att träda in i den här hösten, när allt är så nytt. Trots
allt har mina tidigare höstar varit ganska lika - platser, människor, gemenskaper
har varit de samma, jag har åtminstone kunnat återvända till dem. Jag har knutit
så mycket till dem, det är därför jag i mina tankar ständigt återvänder till då:et.
Jag är inte nostalgisk och jag har inte svårt att leva i nuet, eller att planera för framtiden,
men jag bär samtidigt med mig väldigt mycket av det förflutna, jag har liksom sparat
det som små pärlor i en ask för att det aldrig ska försvinna. Det förflutna är så levande.
Lika mycket som mitt nya hem och min nya stad är verkligt för mig är allt det där som
har försvunnit; min lilla Frida och våra tusen höstliga promenader, äppelträden i vår
gamla trädgård som inte längre är vår, bakdagar i det gamla köket som inte längre är
vårt, för evigt stelnade och bevarade dagar med den där gemenskapen som inte längre finns,
vår lilla grupp, vår lilla familj, som inte längre finns. Det är inte med sorg eller någon form
av ledsamhet jag tänker på det, det bara finns där och är så levande och påtagligt som inget.
Egentligen är det ganska skönt, tryggt, lyckligt. Jag vet ju att det aldrig kommer att försvinna.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0