En morgonstund




Ni vet när morgonen är så vacker att man bara måste springa ut och fotografera den,
och man inte ens bryr sig om att byta från nattskjortan, eller se sig i spegeln, utan bara
springer ut i nattkläder och stövlar. Och man ser mer och mer och går längre och längre
bort från huset, ned i skogen och det blir till en lång promenad - i nattskjorta och stövlar -
längst den oländiga stigen utefter sjön. Och när man ska hem igen kommer man på att
man för att slippa att ta sig igenom den oländiga skogsstigen igen måste gå upp till vägen
- i nattskjorta och stövlar -, där det faktiskt kan hända (inte alltför ovanligt) att folk åker
på väg till jobbet (eller vart de nu är på väg). Och där går man i en tunn nattskjorta utan
något under, med oborstat hår och med en stor kamera på magen. Och när det kommer en
bil får man hjärtat i halsgropen och gömmer sig i diket. Men man bara; ähä, det var värt det.
Ni vet?






Höst på Gotland


Vi bestämde oss för att åka till Gotland. Septemberhelg på Gotland - folktomma
stränder, en låg höstsol, en behaglig rytm. Vi kunde köra och köra längst vägarna
på Fårö utan att möta en människa. Vandra på klapperstensstränderna utan att se
annat liv än måsar. Det var kallt, men ändå varmt, och outsägligt vackert.














Det här med ensamhet


Bon Iver – Calgary


Det här med ensamhet. Hur ska man tänka där egentligen? Varför är folk så rädda
för ensamhet? Och varför kan jag inte låta bli att ursäkta mig, tänka att det nog är
något fel på mig, till en viss, om än mycket liten del skämmas när jag är ensam? När jag
väljer ensamheten framför sällskap. När jag sitter ensam hemma om kvällarna. När jag åker
ensam till landet och är där i flera dagar utan att träffa en mänsklig själ. Det är det jag vill, men
jag  kan ändå inte låta bli att älta det lite och tänka att jag kanske borde tvinga mig att umgås mer
med andra. Åtminstone inte vara så utpräglat ensam och också visa upp det; jag borde kanske
sitta och gömma mig med min ensamhet istället, inte tala om den med någon?
Jag har mina finaste familj och vänner, få men nära, få men goda. Jag älskar att umgås med
dem men jag sitter inte ihop med någon, jag har en stor frihet och ett stort oberoende. Jag tycker
mycket om att vara ensam, och jag behöver det. Oberoendet, jag kan åka vart jag vill när jag vill,
göra vad jag vill, leva hur jag vill. Och ändå känner jag mig så fel, som att jag måste försvara
mig men kanske inte ens kan det, när jag väljer att isolera mig i ensamheten istället för att
umgås med en stor grupp människor. För att jag vill det, för att jag bara kan göra det jag verkligen
vill när jag är där, när jag är ensam. För att det är så jag får ut det mesta av livet. Men hur ska man tänka?





Lite mer om hösten

Svetoslav Obretenov Bulgarian Choir – Tebe Poyem (To Thee We Sing)


Idag är det en dag för mig. Regnet har fallit sedan i natt, inte en bit av himlen
syns, allt täckt av mjölkvita moln. Det blåser lite och höstlöven har börjat falla
på riktigt. I natt doftade luften av frost, det är nog inte långt kvar. Men jag sitter
inomhus i en ombonad lägenhet med tända ljus, min höstmusik och en kopp thé
med kanel. Jag har läst hela morgonen och nu är det dags att börja skriva lite.
Livet är så fint om hösten.

 

 

 


Ingen dag den andra lik





Det är lite fantastiskt att ha den möjligheten att göra olika saker, att ha omväxling i livet. Att få och
kunna välja. Att resa mellan olika platser, endera dagen bo ute på landet och nästa i staden, att ägna
sig åt olika saker, växla mellan att studera och att jobba och att helt enkelt bara vara ledig. Att vissa
dagar skriva uppsats, bestämma över sin tid helt själv, lägga upp dagen som man vill, och vissa dagar
gå till en arbetsplats och arbeta ett visst antal timmar, utföra uppgifter, träffa arbetskamrater. Att
växla mellan umgänge och ensamhet, mellan stort och litet, mellan frihet och arbete. Det är så jag får
balans i livet, och så jag mår riktigt bra. Lite av varje, lite av det mesta.





Ja si den gamla stollan!





Det är som om jag glider längre och längre bort ifrån ... något jag inte riktigt kan formulera.
Det gamla livet, kanske, eller det där livet som de flesta lever. Det där livet jag skulle kunna
leva, eller kanske som jag förväntas leva. Åh, jag vet inte. Kanske handlar det inte så mycket om
att glida bort från det livet som att börja leva sitt eget liv, mitt eget liv. Jag gör val som
är enligt en helt ny linje (ja, min linje), som om jag helt enkelt styrt kosan åt ett annat håll.
Det kan hända att jag väljer bort umgänge för ensamheten. Det kan hända att jag väljer
bort det till ytan explosiva och häpnadsväckande för det till ytan lugna och stillsamma, men
som jag tror i längden mer givande, mer utvecklande, godare. Det kan hända att jag mer och mer
känner min egen form, och blir mindre och mindre benägen att böja mig, att någonsin låtsas vara
något annat. Där jag inte passar in som jag är försöker jag inte heller ta mig in. Kanske kommer jag
sluta som en enstöring, jag menar - om jag inte hittar de där andra som jag ändå hoppas finns någonstans.
Men det må så vara i sådana fall. Jag har aldrig varit rädd för ensamheten och om min väg innebär ett
liv på alldeles egen hand, då är det så mitt liv kommer se ut. Tusen gånger hellre det än att behöva
lämna den här färdriktningen som jag går i nu.



 

 


En saknad



Liturgy Of St. John Chrysostom, Op. 31 Our Father (The Lords Prayer)



Ibland stynger det till och jag saknar min lilla så outsägligt mycket.
Två år, två månader och fjorton dagar sedan, tiden går obarmhärtigt
fort. Tomrummet du lämnade efter dig! Sedan hon försvann blev sig
ingenting likt, jag tror att tomrummet fick jorden att rämna.





Höstliga skriverier





Nu börjar det klarna, vad jag ska göra i höst. Det är dags att skriva den stora Uppsatsen
i Litteraturvetenskapen, och nu börjar jag förstå vad det är vad jag ska skriva om. Förstå,
ja, för när det gäller sådant här är det som att jag inte kommer på det, utan det kommer till
mig och väntar på att jag ska förstå. Och nu har jag förstått. I höst kommer jag att spendera
min tid med herr Berling, herr Gösta Berling, och fröken Selma Lagerlöf förstås. Och med alla de andra
av hennes människor i Gösta Berlings saga. Nå, inte bara människorna. Jag tänkte bjuda in
andra också; Gud och Jesus, skogsrået och näcken, häxor och gudsmän. Och så bergen och slätten,
sjön och älven. Vinterns stjärnklara nätter och dess hungriga vargar. Jag tror att det kommer bli bra,
jag tror att det kan bli riktigt bra men framför allt kommer det att bli roligt. Givande och roligt. Ja,
för det är sådant här jag tycker är givande och roligt.




Jag for till landet


 

 

 

I torsdags fick jag ett infall. Jag tröttnade på staden och människor och alla
ljud och så satte jag mig i bilen och körde upp till vår stuga. Resan upp var
överjordiskt vacker, jag åkte genom solnedgången och genom regn och ju längre
upp jag kom desto mer höst var det, desto tätare låg dimman över åkrarna. Här
uppe faller löven redan, är hela skogen gul och ljuset dallrande i guld.
När jag kom upp var det redan mörk kväll, så jag bar in mina saker i stugan och
skyndade mig att tända en brasa. Sedan dess har jag varit här och bara läst, tagit
promenader, hämtat vatten i sjön då och då. Ibland är ensamheten helt gudomlig.





Att leva sitt eget liv


Ett av de största sveken man kan göra mot sig själv är att bara låta saker ske. Eller ännu värre; att bara låta saker vara som de är. Att inte göra aktiva val, att inte välja själv.
Det är när man bara låter saker och ting vara som de är, när man "hamnar" i något och följer med utan att reflektera över om det verkligen är det man vill eller behöver, som man kan komma att ångra sig i framtiden. Det är då det en dag kommer att börja skava, och den där jobbiga, kliande aningen om att man egentligen inte lever som man vill, att något är fel, kommer att sätta in.
Självklart kan man även göra fel val, självklart kan det visa sig att den väg man aktivt valde att ta var fel. Men då har man åtminstone valt, och vet varför man gjorde det; man ångrar aldrig det man gjorde, bara det man inte gjorde. Men det är när man oreflekterat löper med i livet utan att välja, stanna upp och fundera, som den verkliga tomheten kan sätta in. Och det gäller allt; oavsett om det handlar om relationer, livsval, arbete, vänskap, fritidsintressen, resor, erbjudanden och möjligheter som dyker upp.
Det kan vara fruktansvärt jobbigt att behöva ta beslut. Att behöva välja; jag är säker på att många hellre undviker att välja och låter det som sker ske bara för att det är så jobbigt att välja. För när man väljer måste man ju ta ansvar över sitt val. Men egentligen, är det inte bättre att få ta ansvar för ett aktivt val, att själv styra över sitt liv, oavsett om det blir rätt eller fel, än att låta någon annan, eller bara slumpen, bestämma vad som ska ske med ens värdefulla liv? Jag tror det och därför tänker jag aldrig mer bara låta saker vara som de är om de känns fel, aldrig mer låta bli att göra viktiga val för att det är plågsamt. I varje stund, inför allt i livet, vill jag göra val, mina egna val, och forma mitt eget liv. Så att jag vet att det verkligen är mitt liv jag levt.



Så är det verkligen höst


Doften av äpplen, tung och söt på samma gång, vart jag än går.

 

Gösta Berlings saga, min vackraste hösttradition.

 

Och så alla ljuvliga höstgrytor, de som värmer ända in i hjärtat.

 

 


Norrgavel

 


Trots att jag bara bor i ett litet rum på mindre än tjugotalet kvadratmeter har
min inredningslusta sedan jag flyttade stigit hundratals grader. I flytten hade jag med
mig mina möbler, som fyller ut rummet ganska bra, men än är det lite kvar att
finna innan jag är nöjd. Jag behöver exempelvis en fåtölj eller en karmstol för en
läshörna, och tavlor på väggarna - vilket jag tycker är svårast, för hur ska man hitta
något som man inte tröttnar på på en gång? Nåväl. En stor inspirationskälla för mig
när det gäller hemmet är Norrgavel, som alltid har så makalöst fina saker. Perfekt
när min lite ytliga fixa-och-dona-hemma-nerv sätter igång att rycka.




Min drömmöbel. För hörnet bredvid bokhyllorna. Helt perfekt.

 

 

(alla bilder är från Norrgavel.se)





Det som varit, det som kommer


Antonio Vivaldi – Stabat Mater Dolorosa: Rv 621


Några dagar in i september - jag har fått se och känna de första hösttecknen,
de röda löven och den höga, kalla luften, men idag ligger jag sjuk och kan
inte göra, orkar inte göra, så mycket annat än att vila och fundera.
Det känns lite märkligt att träda in i den här hösten, när allt är så nytt. Trots
allt har mina tidigare höstar varit ganska lika - platser, människor, gemenskaper
har varit de samma, jag har åtminstone kunnat återvända till dem. Jag har knutit
så mycket till dem, det är därför jag i mina tankar ständigt återvänder till då:et.
Jag är inte nostalgisk och jag har inte svårt att leva i nuet, eller att planera för framtiden,
men jag bär samtidigt med mig väldigt mycket av det förflutna, jag har liksom sparat
det som små pärlor i en ask för att det aldrig ska försvinna. Det förflutna är så levande.
Lika mycket som mitt nya hem och min nya stad är verkligt för mig är allt det där som
har försvunnit; min lilla Frida och våra tusen höstliga promenader, äppelträden i vår
gamla trädgård som inte längre är vår, bakdagar i det gamla köket som inte längre är
vårt, för evigt stelnade och bevarade dagar med den där gemenskapen som inte längre finns,
vår lilla grupp, vår lilla familj, som inte längre finns. Det är inte med sorg eller någon form
av ledsamhet jag tänker på det, det bara finns där och är så levande och påtagligt som inget.
Egentligen är det ganska skönt, tryggt, lyckligt. Jag vet ju att det aldrig kommer att försvinna.




RSS 2.0