Att sträcka sig efter något




Idag känner jag mig så peppad. Så stark. Det här med att "lära känna sig själv" -
det är fint det. Jag vet; när jag vill ha något är det inte för att jag behöver det, utan
för att jag vill ha det. Och jo, då frågar jag efter det. Jag oroar mig inte över konsekvenser
eller vad andra ska tycka och tänka om mig. Det hinner jag inte med; jag drömmer om
och sträcker mig efter det jag vill, resten får gå överbord som barlast. Jag har inte tid att släppa
in onödig oro eller människor som bara tar energi. Jag är min egen fallskärm, min egen
riddare på en vit springare, min egen hjälte. För jag vet att ingen annan kan göra mig hel.





Det som ligger bakom våra ord


Om människan har två grundläggande längtor; efter symbios och efter frihet. Längtan efter
en samexistens, efter "tillsammans", längtan efter självständighet och ensamhet. Om
dessa två längtor sliter och drar i en människas kropp. Så att hon knappt orkar.
Om man är tvungen att välja; eller om man inte har något val. Och jag funderar över
vad som är värst. Och vad som är viktigast. Om alla människor i alla tider till slut låtit
symbiosen vinna; är det människans naturgivna väg? Är friheten bara en fjärran dröm,
bara en saga som vi berättar för oss själva för att fylla ut de där bitarna av livet som förblir
tomma även när vi uppgår i symbios?
Och jag tänker; tänk om det inte går att överleva. Tänk om allt är en rad uppoffringar vi gör
för att vi tror att vi kan bli hela, att vi kan fylla ut de där tomrummen. Men våra tomrum
bara växer. Och längtan efter frihet gör att vi inte berättar det, och längtan efter symbios
gör att vi inte gör något åt det. Och vi kommer aldrig att kunna överleva det för så är
världen beskaffad, och den enda platsen vi kan få både vår längtan efter symbios och vår
längtan efter frihet uppfylld är när vi slutar överleva. Om vi inte kommer på en bättre längtan
innan dess förstås.




Bränt barn skyr elden


Florence + The Machine – Hardest Of Hearts


Hur mycket måste man anpassa sig till hur "världen fungerar"? Min värld fungerar
annorlunda. Jag fungerar annorlunda. Och så passar jag inte. Passar inte in, gör saker
som inte är passande. Spelar inte efter reglerna. Håller mig inte inom kanterna.
Jag vet. Lämna inte ut dig själv. Ge inte för mycket. Stanna inom de där kanterna, försök
inte att på eget bevåg sträcka dig utanför dem. Hoppas inte för mycket. Gör inte för mycket.
Var inte riktigt dig själv. Försök inte förklara. Försök inte mötas. Försök inte visa den där delen
av dig själv som vanligtvis ligger i kompakt mörker, dolt av blod och kött och hud. Gör inte
det där du vill göra, för det är inte så världen fungerar, det är annorlunda; och det skrämmer
människor. Människor vill ha vanligt. Vill ha regler. Kanter. Murar. Bygg upp dem igen.





... fast jag låtsas inte så bra


 

 


För när vi vet att vi lever


Florence + The Machine – Shake It Out



Livet är som bäst när det är fullt av motsättningar, skiftningar, upp och ned
och åt sidan, skimmer i olika färger, motsägelser och berg och dalar. När man
kan gå runt och le och skratta för sig själv trots att man inte direkt har någon anledning -
när man lika gärna hade kunnat gå runt och gråta. När livet kastar omkring en lite,
så att man aldrig får chansen att sitta stilla en längre stund och få tråkigt. När man kan
lyssna på musik och inför varje låt känna "ja!", så att man förstår att man verkligen känner,
och det gör man. Oj, vad man känner. Inte en stund är osynlig eller blank, varje ögonblick
är fyllt, rubinrött fyllt. Det är när livet är sådant som jag älskar det, verkligen älskar det - hur
många besvärligheter det i övrigt rymmer, hur jobbigt det än kan vara att leva. Det finns liksom
ingen annan väg då. Det är bara kärlek till livet för hela slanten.





Ljudet av verkligheten



Har du någonsin
stigit ut på trappen
och hört ljudet av verkligheten
helt nära?
Ett fjärran brus
som växer och krymper i ditt bröst
och för morgonen nära -
intensivt.
Är det fruktan eller längtan
du känner?

*

Har du någonsin
stått på tröskeln
och hört ljudet av verkligheten
helt nära?

Kliv ut.






Den tatuerade änkan




En av de bästa filmerna i världen är Den tatuerade änkan av Lars Molin, med bland annat
Mona Malm, Sven Wollter och Ingvar Hirdwall. Skådespelarensemblen är magisk bara den,
och Mona Malm - åh den kvinnan. Jag tror inte att någon film gör mig så glad som Den tatuerade
änkan, den är girl power i sin renaste form. Filmen om Ester som lever med sin otacksamme och
inskänkte man och måste passa upp på honom och sina lika otacksamma vuxna barn. Ester som
efter att ha fått ett arv lämnar allt bakom sig och blir sin egen, går sin egen väg - flyttar till en egen
lägenhet och börjar träffa män som hon vill träffa, män som hon vill ha. Vackra, eldiga och tuffa
Ester som söker upp änklingar, skaffar tatueringar och vägrar kompromissa. En förebild om någon ...














Oktoberregn och varm choklad


*

Den här morgonen var det frost i gräset igen. Allt grönt hade blivit frostblått, nästan vitt.
Hela dagen har tunga moln legat över staden, och nu faller äntligen regnet. Fast klockan
bara är strax över tre börjar det redan bli lite mörkt ute, molnmörkt.
En sådan här dag finns det bara en sak att göra; en stor kopp riktig varm choklad.

Jag gör den här chokladen eftersom den är den godaste varmaste choklad som finns.
Mörk choklad och vit choklad och så varma kryddor som kanel och chili - åh.


*






*



När jag blir stor II





Åh.




Om jag kunde längta

 

Mumford & Sons – Sigh No More



Jag önskar att jag kunde längta till julen. Jag önskar att jag kunde längta
överhuvudtaget. Men just nu; till julen. Något konkret. Jag önskar att jag kunde
längta efter att tända adventsljusstakens första ljus, efter att baka julbrödet, att
jag kunde längta efter det där speciella ljuset i fönstren mitt i decembermörkret och
att sitta och bara känna alla varma dofter. Nej, jag vet inte om det går att formulera.
Kanske är det mer saknad än längtan jag egentligen borde formulera, och i sådana
fall är jag ju på fel spår. Lite så här; det går bra att sakna allt det där man haft och hade,
men det kommer något nytt också och det kan man längta efter. Även om man inte
alls vet vad det är. Förra julen var hemskt mörk och skuggig. Ändå varm och faktiskt
ganska fin. Kanske önskar jag att det som var fortfarande kunde vara och att jag på så
vis kunde få längta efter det. Vart ska man gå om man inte har en längtan att följa?




Att formulera sanningen



*

Idag satt jag och Madame och drack varm choklad och pratade om och filosoferade över lite allt möjligt. Om framtiden, om hur vi fungerar, om hur vi vill ha det i våra liv. Alltså. Jag tror att jag blev lite svag i ett ögonblick och uttryckte en tanke om att det skulle vara skönt att vara lite mer normal. Att jag kanske ska försöka med det. Men Madame förde ned mig på jorden (eller, just fötterna på jorden är väl rätt långt ifrån vad vi båda har egentligen) och konstaterade frankt: "Det finns säkert andra människor som du där ute. Tänk så istället. För ... Du kommer aldrig bli normal, Cecilia". Och ja, det var nog Sanningen som formulerades där över våra koppar med varm choklad. En fint formulerad Sanning.






Frostnatt





Och i natt kom äntligen den första frosten.
Den ligger fortfarande kvar över gräset i skuggorna.


*



När jag blir stor



När jag blir stor ska jag ha ett hus. Ett gammalt, stort hus med en gammal, stor
trädgård. Trädgården ska vara lite vild och förfallen, med knotiga äppelträd och bärbuskar,
torparblommor i rött, vitt och blått på sommaren, ett växthus av slitna fönster, en örtagård
och ett grönsaksland.

I huset ska det finnas en glasveranda. En del av verandan, som man kan nå både från trädgården
och från huset, ska vara en trädgårdsbod där jag har fullt med krukor, fröer, grepar hackor och
spadar och material från naturen som jag samlat på mig; stenar, kottar, kvistar från lärkträd.
Resten av glasverandan ska ha vita väggar och vara ljus och vacker, där ska finnas korgstolar med
fårskinn där jag sitter och läser, ett stort bord med en massa ljus och en skön kökssoffa full med
kuddar.

Huset ska ha trägolv och stora, spröjsade fönster, breda fönsterbräden och ett burspråk där ljuset bara
flödar in. Jag ska ha ett bibliotek med randiga väggar bakom de höga bokhyllorna, läshörnor och ett stort
skrivbord. Det ska finnas en öppen spis och kakelugnar i sovrummen, och i matsalen ska det finnas
ett stort matbord med plats för stora middagsbjudningar.


Och så ska det finnas ett piano förstås, i vardagsrummet eller "stora salen". Huset ska ligga lite till
hälften ute på landet, så där så att man är ostörd och inte stör någon men ändå ser ljuset från
grannens fönster när natten blir mörk. Men jag glömde nästan köket! Köket som är så viktigt. För
där ska finnas stora bänkar, ett bakbord, en gammal spis som faktiskt fungerar bättre än alla nya
varianter och ett skafferi så stort att man kan kliva in i det. Och där ska jag göra världens godaste
grytor och världens bästa varma choklad. Ja. Så ser det ut.




RSS 2.0