"Mina otrevliga sidor" eller "Jag är den jag är"


 

Jag har ett stort behov av ett eget fysiskt utrymme runt mig. Jag har lite
svårt för när folk vill ta på mig (ja, formuleringen låter ju märklig men vad
annat kan man säga?). Rör mig inte, ungefär. Avstånd, en egen sfär som ingen
annan får beträda om jag inte känner mig riktigt bekväm.

När jag är ute säger människor alltid att jag antingen ser arg eller uttråkad
ut. Det gör folk osäkra. När jag är ute händer det ibland att mina tankar far
långt bort och min blick likaså, och det gör folk ännu mer osäkra. Osäkra
människor blir kaxiga, påflugna, respektlösa eller desperata.

När en människa för mig framstår som pretentiös eller oäkta vill jag helst
inte beblanda mig med honom eller henne. Det kan hända att jag inte svarar
när jag tycker att någon sagt något särdeles dumt. Det är en alldeles för stor
kamp att hitta sig själv och kunna stanna som sig själv för att man ska ge upp
det, och när människor ger upp sig själva för att framstå på ett visst sätt kan
jag inte med dem. Vuxna människor ska kunna stå för vilka de är och de sviker
både sig själva och alla som kämpar för att finna sig själva när de inte gör det.

Jag är livrädd för att låta bitter och cynisk men samtidigt vägrar jag göra avsteg
från den jag är. Jag låtsas aldrig vara road om jag inte är det. Jag tänker sluta
acceptera när folk inte respekterar mig, mitt fysiska utrymme och den jag är.
Jag må se arg eller uttråkad ut, men hellre det än en falsk mask av falsk glättighet.

 

 


Kommentarer
Postat av: Alexander

Vet du om att du är fruktansvärt modig? Och stark? Jag önskar så att jag var som du. Det är slitigt att stå upp för sig själv. Det är lättare när man inte behöver ta itu med folk face to face (ja, det är bara att skjuta upp kampen, jag är medveten om det) och man har en blogg att släppa loss sig själv på. Men jag är nog väldigt osäker ändå, jag vågar väldigt sällan vara ärlig mot mig själv och andra om det påverkar stämningen. Jag nickar och håller med när jag bara vill slänga nåt på dem och gå hem. Det är livsfattigt. Att inte vara sig själv är livsfattigt.



Så. Du är modig. Du är stark. Om fler bara var som du. Jag hejar på dig!

2011-05-05 @ 16:33:10
URL: http://fingret.wordpress.com
Postat av: Linnéa

Gud så bra skrivet. Jag vet vad du menar. Jag har väldigt svårt för kramar och närkontakt med personer som inte är väldigt nära mig. Jag har inga problem med att umgås med mig själv, sitta ensam hemma en fredagkväll tycker jag bara är skönt, så de senaste åren har jag liksom dragit mig undan, känt mig missförstådd. Ingen tar ju någonting på allvar, man sitter på krogen och pratar strunt och skrattar åt saker som inte ens är roligt. Jag klarar inte av sånt. Jag vill ha substans. Jag vill att saker ska betyda något, jag vill umgås med människor som i alla fall har en hum om vem jag verkligen är, och accepterar det. Men även jag behöver ju mänsklig kontakt, tyvärr har det varit svårt att hitta människor ute efter samma sak som jag de senaste åren. Jag hoppas att det kommer ändras i höst när jag kommer tillbaka till Sverige.

2011-05-05 @ 19:04:19
URL: http://tantnea.webblogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0