Oh Oh Oh



Lizzy Mercier Descloux – Fire



För idag är mitt humör och mitt liv gott.





Another Sunny Day





Efter en vecka av fantasifranska äventyr, timslånga promenader i skogar och fårhagar och sömnbefriade nätter med blomsterplock och soluppgångsmusik kan ett fint veckoslut se ut precis såhär:

några viktiga timmar med en magiskt klok vän. Rosévin i gott sällskap, dans dans dans hela natten lång, och en lång och märklig nattlig promenad hem med fötterna i det daggvåta höggräset och ansiktet vänt mot gryningen. En förmiddag på det lilla torget på andra sidan järnvägen, andrahandsbutiken och en ny vacker blus, skratt och kramar. Grönsakshandlaren som börjar känna igen en, vindruvor, nötter och ett stort turkiskt bröd som väcker mycken nyfikenhet. Sedan, en dag med de älskade böckerna, bryta bitar från det turkiska brödet som smakar ljuvligt, tillsammans med ost och vindruvor, det behövs inte mycket mer. Kvällen närmar sig och lugnet, lyckan och tillförsikten med den. Imorgon ska det firas, människor ska firas, och stora måltider ska tillredas. Vi kan fira in sommaren när vi ändå håller på, och vi kan fira in livet likaså.






Vansinnets overkliga värld



Tears For Fears – Mad World


Ja, ja.




Visst har man drömmar





När jag blir stor ska jag ha ett litet skrivarhus och skriva långa, vackra och sanna romaner.
När jag blir stor ska jag bo på Österlen och varje sommardag cykla till havet och bada,
helst alldeles tidigt på morgonen.
När jag blir stor ska jag resa en massa, göra alla de där resorna jag inte kan göra just nu,
till alla världsdelar, alla spännande länder.
När jag blir stor ska jag ha en lägenhet i Paris, en vindvåning med terrass, och jag ska vara
stamkund på det lokala boulangeriet, sitta i parker och läsa tusen böcker och äta goda ostar.
När jag blir stor ska jag resa ensam till sommarstugan ofta och länge, ibland har jag mitt
skrivarhus där och jag ska sitta på bryggan och vila lite från min ganska så hektiska vardag.
När jag blir stor ska jag vara färgstark och glad, jag ska aldrig vara rädd för att klä mig som
jag vill eller uppföra mig som jag vill.
När jag blir stor ska jag sjunga en massa, mitt piano ska finnas i mitt hem och det
ska vara musik varje dag.
När jag blir stor ska jag ha en stor trädgård med en massa skrymslen och vrår, gamla
knotiga äppelträd, krattade grusgångar, svarta järnstaket, vita blommor och blommor i
alla färger, en örtagård och en hängmatta i skuggan.
När jag blir stor ska jag skriva en kokbok, eller flera kokböcker, och jag ska laga god,
nyttig, enkel och fantastisk mat från hela världen varje dag.
När jag blir stor ska jag vara alldeles varm inombords, lycklig över hur mitt liv blivit.


Vi får hoppas att jag blir riktigt, riktigt gammal.



En liten uppdatering: Det slog mig just att ingen av dessa punkter
innefattar andra personer. Inte ens en annan person. Slump eller icke?









Vierge moderne



The Field Mice – If You Need Someone


Jag är inte en människa; jag är en oerhörd hopgyttring av motstridiga
och motsägande känslor. I'ts overtaking me.

Den oerhörda lyckan och glädjen över livet.

Den oerhörda vetskapen om  att ingenting
blir som det var igen, hur verkligheten rämnar,
hur marken vi går på blir till ett osäkert gungfly.
Och denna motstridighet, detta hopgytter går igen i allt. I allt.






Det varar inte för alltid



The Field Mice – It Isn't Forever



Livets krumsprång.
Att skjutas upp som av en stjärnkraft.
Som om man kunde stå utanför sig själv och se sina känslor fara förbi likt
hastiga billjus på en motorväg. Det kan man.





Änglagård












Änglagård är en av de bästa filmer jag vet.
Jag älskar den med en särskild nostalgisk, sentimental
och alldeles ärlig kärlek.
Det är omöjligt att trötta på den, omöjligt att
sluta känna så mycket inför den. Åh bilderna av
den svenska sommaren, Björn Isfälts musik, Zac
och Fanny, Per Oscarsson, dimma över sjöar,
sol över fält, småbondsk inskränkthet, strumpeband
och nittiotalet. Allt är så perfekt.





Sommarplaner



Schubert : Fantasie i F moll D940 : I Allegro molto moderato


I sommar ska jag åka upp till vår sommarstuga och vara där, länge, ensam,
sitta på verandan och skriva, sitta på bryggan vid sjön och läsa, läsa alla de
där böckerna som jag alltid velat hinna läsa. Jag ska ha det alldeles tyst
omkring mig, laga mat bara för mig själv, och ta långa promenader i skogen.



Tro inte att någon annan eller något annat ska komma och göra
dig lycklig.





Sometimes I want to return, return to before



Orchestral Manoeuvres In The Dark – So In Love



Det "värsta" med att ge bara ge sig av på luffartur, helt fri och utan bekymmer, är att
man sedan inte vill göra något annat. Det där livet, långt hemifrån, långt från all vardag,
det blir så lockande, så farligt lockande. Och allt annat blir så grått i kontrast. Eller grått
är fel ord, både "grått" och "tråkigt" och "vardagligt" är helt fel ord för att beskriva mitt
liv och min vardag, men jag längtar ändå ut och bort. Särskilt nu. Och särskilt när jag står
inför den avgrund som är sommaren, den tomma, utan planer fyllda sommaren. På sommaren
blir det så påtagligt, de personer som försvunnit, de band som lösts upp. Att ingenting är
fast land utan endast små öar som man får försöka hoppa mellan ibland - men som aldrig
kommer att smälta samman till ett igen. Jag vill ut, ut, ut (ur livet).





Infoga valfri laddad svordom
























Det blir tvära kast, men är det så i livet så finns det inte mycket att göra,
antar jag. Mitt liv är ett enda stort tvärt kast. Jag skulle behöva genomgå analys,
djupgående och grundläggande analys. Isögonen stirrar
på mig, stirrar och plockar isär. Jag är rätt tom.


"Men vi tänkte, vi, på själviakttagelsens underliga ande, som redan hade hållit sitt intåg i vårt inre. Vi tänkte på honom med isögonen och de långa, krokiga fingrarna, han, som sitter därinne i själens mörkaste vrå och plockar sönder vår varelse, såsom gamla kvinnor plocka sönder lappar av siden och ylle.

Bit för bit hade de långa, hårda, krökta fingrarna plockat, tills vårt hela jag låg där som en hög trasor, och så hade våra bästa känslor, våra ursprungligaste tankar, allt, vad vi hade gjort och sagt, undersökts, genomforskats, sönderplockats, isögonen hade sett på, och den tandlösa munnen hade hånlett och viskat: »Se, det är trasor, bara trasor.»

Det fanns väl ändå en av den tidens människor, som hade upplåtit sin själ för anden med isögonen. Hos en av dem satt han, vaktande vid handlingarnas källa, hånleende åt ont och gott, begripande allt, fördömande intet, undersökande, letande, sönderplockande, förlamande hjärtats rörelser och tankens kraft genom att hånle utan återvändo.

Den sköna Marianne bar själviakttagelsens ande inom sig. Hon kände hans isögon och hånleenden följa varje steg, varje ord. Hennes liv hade blivit till ett skådespel, där han var den enda åskådaren. Hon var inte människa mer, hon led inte, gladdes inte, älskade inte, hon utförde den sköna Marianne Sinclaires roll, och själviakttagelsen satt med stirrande isögon och flitiga, sönderplockande fingrar och såg henne uppträda.

Hon var delad i två hälfter. Blek, osympatisk och hånande, satt ena halvan av hennes jag och såg hur den andra halvan handlade, och aldrig ägde den underliga ande, som plockade sönder hennes varelse, ett ord av känsla eller sympati".

 

- ur Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf

 

 

 

 


Under träd i blom






I helgen har jag varit på jag tror den vackraste platsen jag någonsin besökt.
Vi har vandrat, cyklat, besökt kyrkor och ramslökslundar, träffat dovhjortar,
ätit matsäck vid gamla ruiner och klättrar på stenar invid vattnet. Vi har
skrattat och kämpat och svurit åt bilister, vi har andats och blivit lätt färgade
av solen. Jag har så många vackra minnen från den gångna helgen.






En oro och en längtan i mitt blod


Einstürzende Neubauten – The Garden




Jag älskar det faktum att jag nu ska ge mig ut på
luffarstråt. Tågrälsen och vägarna, här kommer jag.
(jag har en oro och en längtan i mitt blod, luffar-själ)





"Mina otrevliga sidor" eller "Jag är den jag är"


 

Jag har ett stort behov av ett eget fysiskt utrymme runt mig. Jag har lite
svårt för när folk vill ta på mig (ja, formuleringen låter ju märklig men vad
annat kan man säga?). Rör mig inte, ungefär. Avstånd, en egen sfär som ingen
annan får beträda om jag inte känner mig riktigt bekväm.

När jag är ute säger människor alltid att jag antingen ser arg eller uttråkad
ut. Det gör folk osäkra. När jag är ute händer det ibland att mina tankar far
långt bort och min blick likaså, och det gör folk ännu mer osäkra. Osäkra
människor blir kaxiga, påflugna, respektlösa eller desperata.

När en människa för mig framstår som pretentiös eller oäkta vill jag helst
inte beblanda mig med honom eller henne. Det kan hända att jag inte svarar
när jag tycker att någon sagt något särdeles dumt. Det är en alldeles för stor
kamp att hitta sig själv och kunna stanna som sig själv för att man ska ge upp
det, och när människor ger upp sig själva för att framstå på ett visst sätt kan
jag inte med dem. Vuxna människor ska kunna stå för vilka de är och de sviker
både sig själva och alla som kämpar för att finna sig själva när de inte gör det.

Jag är livrädd för att låta bitter och cynisk men samtidigt vägrar jag göra avsteg
från den jag är. Jag låtsas aldrig vara road om jag inte är det. Jag tänker sluta
acceptera när folk inte respekterar mig, mitt fysiska utrymme och den jag är.
Jag må se arg eller uttråkad ut, men hellre det än en falsk mask av falsk glättighet.

 

 


RSS 2.0