LOGGBOKEN

Gogol Bordello – Start Wearing Purple










En av de bästa, vackraste filmerna jag vet.
[Sommaren tjugohundrasex, resa, död, musiken]
Jag kan se den om och om igen till stjärnstopp.

Dessutom gav den mig Gogol Bordello,
som jag kan lyssna på om och om igen till stjärnstopp.

Antony & The Johnsons – Atrocities

---

Min uppfattning om tiden, när jag bara varseblir den som något abstrakt och inte siffror
och dagar, är totalt skev. Det är som om tiden för mig stannade för många år sedan, och jag
nu har den stora lyckan att kunna gå tillbaka dit, ta vid där jag slutade, ta mig själv vid handen och
fortsätta bygga på den kedja som gick av. Det som utspelade sig för flera år sedan känns mycket
närmre, mycket mer nyligen, än saker som skedde förra året eller året dessförinnan. Det är därför
jag säger att tiden för mig stannade då, för flera år sedan. Jag är samma person nu som jag var för
fyra eller fem år sedan, men inte samma person som jag var för ett eller två år sedan. Det är ingen
regression; det är ett veck i tiden. Nu är jag tillbaka där jag ska vara.

Märkliga sammanträffanden som tillsammans vänder världen, vänder dagen.
Det är bara att tacksamt ta emot.

Följande skapar mening åt livet just nu:

[Deeper Than Love]

Empire Of The Sun – We Are The People

Joy Division - Atmosphere
[som är cecilia, femton år]

Jag gör ungefär allting utom det jag borde göra. Jag borde skriva en litteraturessä och jag borde läsa om litterära ekifraser, text som bild och bild som text, om dialogicitet. Istället vandrar jag runt som en osalig ande, gör thé, låter det kallna, gör nytt thé, läser Martin Bircks ungdom, söker efter något på datorn, upptäcker hur mycket gamla dokument och bilder jag har, försjunker i dem, tänker, tänker, tänker.  Jag tänker på människor som har en eld inom sig, och som antingen riktar den elden utåt, och lever starkt, förtär livet, skapar och känner, eller som låter elden förtära dem. Som brinner upp. Människor med en eld inom sig måste ständigt förhålla sig till den, det blir aldrig något andrum. Om de inte lyckas forma elden och rikta den utåt brinner de istället upp inifrån, och allt de gör präglas av den där förtärande elden. Det är som en stor hunger, som om elden hungrar efter mer bränsle, mer ved. Det är bränna eller brinna upp. Och så tänker jag på rastlösa människor, nomader och vandrare, rotlösa och de som tröttnar fort, på allt. Kan den rastlösa människan någonsin hitta en plats där hon kan stanna, eller kommer hela hennes liv präglas av förändring och uppbrott? Och jo, jag tänker på det här; "Men vad han hoppades var inte att uppnå något som man kunde närma sig steg för steg, med arbete och tålamod och hundra små försakelser - väldstånd och anseende och liknande, som andra hade uppnått före honom - det som han hoppades och väntade på var något obestämt och osägbart; en soluppgång, en islossning, ett uppvaknande ur en pinsam och meningslös dröm".

"Träden vinkade, signalerade. Vi välkomnar, tycktes världen säga, vi tar emot, vi skapar. Skönhet, tycktes världen säga. Och som bevis (vetenskapligt) mötte hans blick skönhet vart han än såg: på husen, på järnräckena, på antiloperna som sträckte sig över inhägnaden. Att se ett löv dallra för den lätta vinden var en ren fröjd. På himlen dök och dalade och cirklade svalorna, fram och tillbaka, och runt och runt, men alltid med perfekt kontroll som i änden på en gummisnodd. Och myggorna steg och sjönk, och solen fläckade än det ena, än det andra lövet, förgyllde det med matt guld för sitt höga nöjes skull. Då och då klingade någon klocka (kanske var det ett bilhorn) gudaskönt på gräsets strån - allt detta - lugnt och förnuftsenligt som det var, sammansatt av helt vanliga ting som det var, detta var sanningen: skönhet, det var skönhet som var sanningn. Allt var uppfyllt av skönhet."

- Virginia Woolf, Mrs Dalloway

Jag älskar att ha fönstret öppet. Även om det är kallt ute och blåser stormvindar får
det gärna stå öppet, om än bara lite på glänt. Ljudet av ett fönster som står och slår
är så fint. Och ibland tar sig en vind in och och ända fram till mig i andra änden av rummet,
och då hisnar det lite, vilket jag tycker mycket om.

Jag har en gigantisk bokhög med böcker som jag inte kan vänta på att läsa - den har växt ännu
mer sedan jag tog den här bilden -. Ett tag tappade jag nog förmågan att läsa, inte min läskunnighet alltså men förmågan att sitta med en bok i flera timmar och bara försvinna in i den, förmågan att längta efter en bok, efter att försjunka helt i den. När jag började läsa litteraturvetenskap igen kom den tillbaka, och nu läser jag nog snabbare än jag någonsin gjort tidigare, inte för att snabbheten är det viktiga men det kommer ändå väl till hands när det finns många böcker man vill läsa. Jag kan äntligen längta hem till böckerna igen, äntligen känna att det finns en mening med att sitta och läsa.  Och äntligen sörja när en bok tar slut, för det är också en känsla som jag tycker mycket om.

Joy Division – Atmosphere

---

Ibland känner jag för att radera alla tidigare inlägg här och bara börja om.
Ibland känner jag för att bara börja lägga upp en massa underbar musik här,
musik som säger precis allt och samtidigt ingenting, om man inte bor i mitt huvud.
Ibland känner jag för att skriva om alla fantastiska nätter och de vansinniga
saker som händer, underbara, galna, vansinniga.
Ibland känner jag för att skriva om fyra dagar oavbrutet ingen sömn nya
människor nya upplevelser mörker ljus och ett gigantiskt glädjerus.
Ibland känner jag för att skriva om hur mycket jag kommer sakna bror i tre
månader, hur mycket glädje och lycka jag önskar honom, hur han är min familj.
Ibland känner jag för att inte skriva någonting alls, utan bara sova i evighet amen.