Dagarna mörknar minut för minut




The National – Afraid Of Everyone



Aldrig har det väl funnits så lite kvar som det gör nu.





Ändlighet och oändlighet


Utåt är vi ändliga. Våra kroppar, våra hem, våra liv, de har alla en yttre gräns och ett slut. Vår jord är ändlig, kanske till och med universum självt är ändligt.

Det enda som jag med säkerhet vet inte är ändligt är vårt inre. Inåt är vi oändliga. Jag är säker på att varje människa inuti sig har en värld större och mer oändlig än det universum som finns utanför oss. Vi tar aldrig slut. Man kan komma djupare, längre in, längre ned, ständigt. Nya tankar bildas varje tusendel av ett ögonblick, inom oss finns både verklighet och icke verklighet, vi minns och vi drömmer. Allt som varit finns där, men där skapas också nytt, och det finns inga gränser.

Det är så påtagligt, att livet utanför mig är ändligt. Mycket är nu på väg mot sitt slut, det har nått sitt slut. Även saker som jag en gång i tiden såg som, om inte oändliga så åtminstone bestående. Men allt är ändligt och förgängligt, människor, platser, känslor, sätt att leva. Nu är det borta och jag vet att det inte kommer tillbaka.

Men sedan är det oändligheten, den innanför min hud och mitt kött. Den världen som jag fysiskt ser som ett stort mörker, eftersom det inte är något fysiskt påtagligt, luft och elektricitet kanske, men som inte är desto mindre verklig för det. Mina tankar är verkliga, mina drömmar, fantasier, berättelser, bilder, minnen, känslor är verkliga. Där har jag kvar allt det som i den yttre världen visat sig vara ändligt. Där har jag kvar allt som försvunnit, och där har jag också sådant som kanske är ännu mer värt än det ändliga i den yttre världen. I den yttre, ändliga världen är jag ganska osäker och går allt som oftast på ett ostadigt gungfly. Men inom mig är jag stenfast säker, stadig, där känner jag mig själv och vet vad jag är och vad jag har. Där har jag tacksamhet, tilltro, tillförsikt, tro. Där har jag den där starka kärleken som faktiskt kan spänna över hela världen, man kan älska allt och alla. Där har jag den där djupa vetskapen om allt fantastiskt som världen håller, både ändligt och oändligt, och alla möjligheter som jag vet finns. Jag inser mer och mer att det är den oändliga världen som är min värld.




Little Kid
































Musiken, och allt allt allt



Åh, varför är musik så bra, hur kan det vara så bra?
Så bra att man nästan inte behöver något mer, så bra
att man skulle kunna sluta äta och dricka och sova bara
man fick fortsätta lyssna på musik.
Så fort jag vacklar till i livet, eller faller ned i ett sådant
där tomt, mörkt hål som då och då urholkar vägen som ligger
framför en - musik gör allt bra igen. Musiken påminner mig
om mening och substans och det som är viktigt i livet. Att
lyssna på musik är att placera sig i det yttersta stadiet, det
fullkomliga stadiet, musik är det fullkomliga stadiet. Döden
livet nuet framtiden det förflutna, allt ryms där i. Och jag.







Den första dagen i juli







Jag saknar dig så att hjärtat nästan stannar
i kroppen på mig. Hur kan det ha gått två år?










RSS 2.0