Kära tjugohundraelva



Året har tre dagar kvar att leva. Jag har tänkt ett tag att jag ska göra någon
slags årskrönika, kanske inte en så ambitiös, grundlig årskrönika som jag gjort
vissa tidigare år, men ändå en liten genomgång av hur året egentligen varit. Vad
som egentligen hänt.
När jag tänker på det svindlar det för mig. Det här året har varit mer än vad jag
egentligen står ut med. Ganska hopplöst på sina håll.
Men år tjugohundraelva har innehållit en mängd, en stor mängd, helt
fantastiska saker som gjort mitt liv så vackert och spännande och underbart också.
Att flytta till en ny stad och äntligen få leva det liv man vill.
Nya människor som kommit in i mitt liv och blivit mina allra närmaste vänner.
Gamla vänskaper som återupptäckts och återknutits.
Svåra saker som ändå ordnat sig till det bästa, sådant man upptäcker när man ser tillbaka.
Resor och äventyr som lagt ett skimmer över hela året och trollat bort all grå vardag.
Vakna nätter och galna upptåg, drömmar som gått i uppfyllelse - det har förresten
också varit något av det märkligaste med året, alla omöjliga, helt vanvettiga drömmar
och föreställningar som plötsligt blivit sanna - och nya drömmar som väckts.






God Jul!






God jul och en massa julkärlek!



Midvinternatt


Annie Lennox – In The Bleak Midwinter



Det är onekligen något trolskt med midvintern, med vintersolståndet, årets
längsta natt. Allt är tyst och stilla, luften hög och mörkret helt klart - stjärnklart.
Det är som att gränsen mellan vår värld och en annan aldrig är så tunn som
nu, som att det bara är en hinna som vi kan skönja något genom, kanske till
och med sträcka ut handen och känna. Det ligger en överjordiskhet i allt, jag
vet inte hur jag ska kunna förklara det bättre.
Morgonen var dimmig och solen som lyste genom diset pärlemorfärgad. Imorgon
bitti, tidigt, infaller detta års vintersolstånd. Då ligger mörkret djupt och folksagan
säger att denna natt kan djuren tala. Jag mötte en katt ikväll men vi talades faktiskt
inte vid något. Kanske sitter jag uppe och har en pratstund med månen istället.






Att lära sig att gilla nuet






Det här med att leva i nuet, göra det bästa av det man har,
njuta av livet så som det ser ut i detta nu.
Jag försöker verkligen. Jag måste försöka, måste till och med arbeta för det,
för jag har verkligen en tendens att  försvinna bort antingen i drömmar
eller i längtan efter något annat. Att rusa mot framtiden, alltid längta
bort och till nästa sak, inte stanna i stunden.
Både i smått och i stort. Det lilla är lättare att ändra och hantera. Det stora - hur
ska man lära sig?
Att fokusera på det som är bra i ens liv och med hur ens liv ser ut.
Jag är ensam men det gör mig också självständig och ingen annan än
jag kan bestämma över vad jag ska göra, hur jag ska leva.
Framtiden är oviss men det är också spännande och nödvändigt, och med
tillförsikt kan jag känna en hisnande känsla inför allt spännande och fantastiskt
som fortfarande väntar mig i framtiden.
Och allt spännande som sker nu, hur kan jag glömma det?
Det är ju saker jag inte skulle vilja vara utan.
Men ändå. Hur svårt är det inte att stanna i nuet och vara ... nöjd?





Snö och Ljus



Catherine Feeny – The Christmas Song



Så infann sig äntligen julstämningen även hos mig.
Snö, varm glögg, en ljusslinga kring fönstret och hyacinter
var kanske precis vad som behövdes.
Eller; en resa för att komma bort en stund, få nya intryck, byta
ut gamla tankar. Äntligen slappna av, leva för sin egen skull,
kunna njuta av allt det vackra runtomkring.

För första gången i mitt liv är jag helt ensam kring denna tid.
Bor helt ensam, lever helt ensam. Det är ovant - skönt ibland,
förvirrande ibland. Julen är en tid för gemenskap, för att umgås
och dela upplevelser och känslor med andra - men det hindrar ju
inte att man värderar sig själv, i sin ensamhet, tillräckligt högt för
att kunna njuta av julen. Helt på egen hand. Jag lyssnar på julmusik.
Jag dricker glögg och pyntar lite smått. Det är en lugn och en ro
som egentligen är helt perfekt att välkomna julen med.





Älskade Köpenhamn







Att spendera helgen i Köpenhamn. Jag älskar att den staden ligger så nära, att det
går att bara åka dit över helgen, och bara vara. Äta smörrebröd och wienerbröd, gå på
julmarknad på Tivoli, strosa i Christiania och dricka Irish Coffee på ett litet hak. Försöka
förstå det danska språket, köpa pizza slice sent på kvällen och blåsa bort i Christianshavn.
Jag trivs så oerhört  bra i Köpenhamn så nog skulle jag kunna tänka mig att bo där alltid!





Decemberbarn



Sisters Of Mercy – Some Kind Of Stranger




Jag förstår inte när det blev, hur det kunde bli, december. Min stora undran är
vart november tog vägen. En hel månad försvunnen in i en dimma, av förvirring,
apati, märkliga möten, åter lite förvirring?
Den här perioden, november, nu december, uppvisar sådana otroliga likheter med
samma tid förra året, så jag börjar tro att det är någon slags tradition jag håller
på och etablerar. Eller, jag, vem lurar jag nu - jag har verkligen ingenting att göra
med det här. Märkliga saker bara händer, kanske för att jag helt enkelt låter dem hända.
Strange things will happen if you let them. Fast nej, inte konstiga. Det är helt
klart något magiskt som är i görningen kring denna tid.

*

Nej, någon jul blir det nog inte att tala om. Jag ska njuta av stämningen, dricka
varma drycker, låta ljus och ljusslingor lysa upp decembermörkret. Resa bort en
stund, må gott i kylan, sjunga, och det de kallar jul får bli en tid för vila.

*

Nu slog det mig. Första december - det innebär att det bara är en månad kvar på
året. Nej. Hur är det ens möjligt? 2011 - vad var du för en märklig stormvind, orkan,
som drog in i mitt liv och förändrade allt? 2011, av hat och kärlek. Jösses.







RSS 2.0