Naturen Givaren


Jag hittade det här inlägget i arkivet, det är skrivet för snart ett år sedan.
Fortfarande jag, fortfarande sant. Jag tänker att det tål att upprepas.



När jag mår dåligt, är stressad, har för mycket att tänka på, närhelst något tynger mig, då hjälper det mig alltid att gå ut i naturen. Det löser måhända inga av mina problem rent handgripligen, med det löser upp knutar inom mig och får mig att tänka klarare, ger mig kraft och energi. Och glädje. För mig övervinner ingenting bättre sorg och ledsamhet än en skogspromenad eller arbete i trädgården, spaden i jorden, fingrarna genom löven, kring de mognande plommonen, ogräskorgen mot höften och stövlarna på.
Naturen är för mig den stora Givaren, som ger och ger och ger utan att begära så mycket mer i utbyte än respekt och varsamhet. Jag tror inte att jag någonsin kommer att leva i en storstad - hur lockande det än kan te sig vissa stunder skulle jag sakna naturen, den orörda naturen inpå knuten, alldeles för mycket. Jag skulle sakna allt det som naturen ger - friden, stillheten, tryggheten, den friska luften, skönheten, dofterna, ljuden, djuren, den mjuka mossan, blåbären, lingonen, blommorna. Jag skulle sakna den totala avspänning och det lugn som kommer över mig när jag sätter mig i gräset under ett äppelträd eller vandrar genom en skog på jakt efter kantareller. Det skulle kännas som vansinne att slänga bort de gåvor som naturen ger - och det är vansinne att vi människor faktiskt också gör det, dag ut och dag in. För det naturen ger, det kan ingen annan och inget annat ge.








Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0