Ingen nostalgi, men minnen



Ibland skulle man vilja vara barn igen.
När man dricker varm choklad och det redan är mörkt ute,
och man kommer ihåg en speciell sorts bröd som mamma
brukade skiva och som man fick smör och ost på.
Och så åt man det till varm choklad, kalla vinterdagar
efter att man åkt pulka i pulkabacken utanför mitt barndomshem.
Och vi hade åkt och åkt ända tills det blev mörkt.
Eftersom det inte fanns några lampor eller lyktor i backen
kunde vi inte åka efter att det blivit mörkt - även om snön
lyste upp litegrann var risken för att åka in i ett träd alltför
stor. Dessutom blev det fort kallt och varm choklad lockade mer.

Jag saknar nästan bara min barndom på hösten och
vintern. Alltså; inte när det är vinter nu, utan jag saknar
hur det var att vara barn på hösten och vintern.
När jag tänker på mitt barndomshem kan jag bara tänka
på det som under hösten. När man klev upp en torsdagsmorgon
och det var becksvart ute, pappa satt och åt frukost i köket,
vi fick rostat bröd och allt inomhus var liksom gult, det var
väl på grund av lamporna vi hade i köket och för att det var
så mörkt ute. En torsdagsmorgon i november när man åkte
tidigt, tidigt till dagis. Det var dimma ute, det syntes när det
så sakteliga blev ljusare, rimfrost i gräset och så kunde man
höra ljudet från järnvägen långt borta, och från fabriken som
öppnade, den låg inte långt från dagis och på kontoret
där jobbade pappa. Men han åkte ännu tidigare än vi.
Och på dagis var gården helt tom, och luften var hög och kall
och det brusade i himlen, jag tänkte att det var ljudet av världen
som brusade. Och mamma sade hejdå och åkte därifrån och jag
var ledsen för det var jag mest hela tiden när jag var liten.
Ändå saknar jag det ibland.






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0