Vi är ute och letar


Jag har ett spöke på min högra axel och en ensam kaja på min vänstra. Men hellre det, mycket hellre det, än den där tomheten. Den där meningslösheten. De där bisarra, nästan besatta, försöken att få tiden och livet att gå, som om man blundar och kör för att slippa se vad man passerar, för att slippa ta itu med det. Jag är så färdig med det. Bara ett par månader, och jag är redan så färdig med det. Om jag ens någonsin var i det. Aldrig mer den tomheten, aldrig mer den meningslösheten. Då är jag hellre ensam, då är jag hellre hemma, för tiden är för världefull för att få slås ihjäl, tiden är livet och livet har vi inte rätt att slå ihjäl.

Jag söker så otroligt mycket just nu. Mitt spöke och min kaja har jag, men annars är jag nog lite, lite vilsen, fast allra mest bara sökande, på jakt. Jag jagar, söker efter någonstans att höra hemma, människor att höra hemma med. Människor som inte heller vill slå ihjäl tiden utan som vill göra livet meningsfullt, få livet att kännas på riktigt, som inte är rädda för att älska och vara ärliga och att luta sig mot varandra. Jag söker efter tillhörigheter och gemenskaper och försöker finna en plats för den där människan som är jag, en plats där jag passar. Där det inte skaver, där jag inte känner mig osäker, eller hämmad, eller helt enkelt fel. Jag hoppas och söker men är inte riktigt säker på var jag borde söka egentligen. Jag letar efter platser, kollar under stenar, söker efter världar. Åhgodegudlåtmighittadem.



Sommar när sommaren går mot sitt slut






Jag älskar Sommar i P1. Det är sommar-sommar, även när det inte
ens är sommar längre. Jag lyssnar på Sommar i P1 i stugan, när jag
sitter i solen på verandan eller står och bakar i köket. Men även på
jobbet, i stan, på hösten, när jag sitter på tåget. Att alla program finns
arkiverade på Sveriges Radios hemsida, det är ju helt makalöst bra.

Jag har tre absoluta favorit-Sommarprogram. Det finns otroligt många
bra sommarprogram, jag har inte hört alla förstås, men tre särskilda
program som jag kan lyssna på igen och igen. Ett av dem är från denna
sommar, ett är exakt ett år äldre och ett sändes för tre år sedan.
Tryck och lyssna om du inte redan gjort det (eller lyssna igen):


Clara Lidström (UnderbaraClara)
(27 juni 2011)
Claras underbara, allvarliga, gripande, roliga och viktiga program. Älskar det så.


Eva Dahlgren (27 juni 2010)
Om tro och tvivel, och mycket mer, och Evas helt magiska röst ...


Mia och Klara, Mia Skäringer och Klara Zimmergren (14 augusti 2008)
Sveriges bästa humorpar men också fantastiska för sig, fantastiska
som två härliga kvinnor. De gräver i både ljusa och mörka ämnen som
verkligen kommer nära, nära.






Kom höst, kom kyla

Swedish Radio Choir – I Am The True Vine




Nu vill jag att hösten ska komma, mitt tålamod med sommaren är slut.
Jag vill ha en sol som bara värmer svagt, kalla vindar, frost i gräset, gula
och röda löv, frisk luft, hög luft, äppeldoft, doft av förruttnelse. Sommaren
har varit riktigt fin men nu är jag trött, jag behöver vila i hösten, jag behöver
luta mig tillbaka i de där lövhögarna och stödja mig mot de hårda vindarna.
Jag vill få sitta inomhus och läsa, och klä på mig lager av halsdukar, tröjor
och jackor för mina långa promenader i höstvärlden. Åh ja, det kommer, det kommer.

Jag tror på den här hösten. Trots all ovisshet, allt som fortfarande är fruktansvärt
betungande, allt som behöver, måste lösas, så tror jag att detta kan bli riktigt
bra. Riktigt fint. Jag kommer att ägna mig åt en salig blandning av litteratur,
konst, kultur, teologi och journalistik, förhoppningsvis också en massa musik,
umgänge med underbara människor, nya upplevelser, tid ute i naturen, träning.
Kanske några resor. Mycket hemmavarande, huvudet i böckerna. När jag läser
igenom det jag just skrivit känner jag att hjälp vad det är jag. Mitt namn är invävt
i de där orden; litteratur, konst, kultur, teologi, journalistik, musik, naturen, resor.
Här är jag, här är hösten, här ska det bli så bra så bra.






Flyttfågel


The National – Conversation 16



Att flytta. Liksom skifta utgångspunkt, eller bara slå
sig ned på en ny plats, göra sig ett hem.
Det senaste året har vi flyttat fem gånger i min familj.
Jag står för tre av dessa flyttar.
Det senaste året har jag haft fyra olika hem, egentligen
fler för ju oftare jag flyttar desto enklare blir det för mig
att känna mig hemma på nya platser. Och jag behöver
inte mycket med mig. Under sommaren har jag sovit
på en soffa och endast haft med mig några kläder i en
ryggsäck, min dator och några böcker.
Nu har jag återigen fått ett nytt hem. Ett eget rum,
fem trappor upp utan hiss. Ett ljust rum med ett gigantiskt
fönster och vackra trädörrar till garderoberna. Här ska
jag bo, åtminstone det kommande året. Här ska jag ha
min säng, mitt skrivbord, mina två överfulla bokhyllor och,
nej, sedan tog det slut. Det är allt jag behöver.

Jag trodde att det var jobbigt att flytta. Uppslitande,
svårt att lämna en plats som betytt något. Men nej, det
är inte svårt. Det är bara platser. Väggar utan innehåll.
Innehållet för man med sig, till sitt nya hem.






Ingen nostalgi, men minnen



Ibland skulle man vilja vara barn igen.
När man dricker varm choklad och det redan är mörkt ute,
och man kommer ihåg en speciell sorts bröd som mamma
brukade skiva och som man fick smör och ost på.
Och så åt man det till varm choklad, kalla vinterdagar
efter att man åkt pulka i pulkabacken utanför mitt barndomshem.
Och vi hade åkt och åkt ända tills det blev mörkt.
Eftersom det inte fanns några lampor eller lyktor i backen
kunde vi inte åka efter att det blivit mörkt - även om snön
lyste upp litegrann var risken för att åka in i ett träd alltför
stor. Dessutom blev det fort kallt och varm choklad lockade mer.

Jag saknar nästan bara min barndom på hösten och
vintern. Alltså; inte när det är vinter nu, utan jag saknar
hur det var att vara barn på hösten och vintern.
När jag tänker på mitt barndomshem kan jag bara tänka
på det som under hösten. När man klev upp en torsdagsmorgon
och det var becksvart ute, pappa satt och åt frukost i köket,
vi fick rostat bröd och allt inomhus var liksom gult, det var
väl på grund av lamporna vi hade i köket och för att det var
så mörkt ute. En torsdagsmorgon i november när man åkte
tidigt, tidigt till dagis. Det var dimma ute, det syntes när det
så sakteliga blev ljusare, rimfrost i gräset och så kunde man
höra ljudet från järnvägen långt borta, och från fabriken som
öppnade, den låg inte långt från dagis och på kontoret
där jobbade pappa. Men han åkte ännu tidigare än vi.
Och på dagis var gården helt tom, och luften var hög och kall
och det brusade i himlen, jag tänkte att det var ljudet av världen
som brusade. Och mamma sade hejdå och åkte därifrån och jag
var ledsen för det var jag mest hela tiden när jag var liten.
Ändå saknar jag det ibland.






Resan inåt



"Den längsta resan är resan inåt"
skriver Dag Hammarskjöld i Vägmärken.


Det är när man inte är beroende av någonting yttre
som man är verkligt stark.
När ens ägodelar, var man bor eller hur mycket man äger
inte definierar vem man är, inte definierar ens liv.

Ja, det är ju en fortsättning på det här.
Kanske till och med en upprepning.

Men om man aldrig reser inåt är alla resor
man gör utåt inte värda något.











Naturen Givaren


Jag hittade det här inlägget i arkivet, det är skrivet för snart ett år sedan.
Fortfarande jag, fortfarande sant. Jag tänker att det tål att upprepas.



När jag mår dåligt, är stressad, har för mycket att tänka på, närhelst något tynger mig, då hjälper det mig alltid att gå ut i naturen. Det löser måhända inga av mina problem rent handgripligen, med det löser upp knutar inom mig och får mig att tänka klarare, ger mig kraft och energi. Och glädje. För mig övervinner ingenting bättre sorg och ledsamhet än en skogspromenad eller arbete i trädgården, spaden i jorden, fingrarna genom löven, kring de mognande plommonen, ogräskorgen mot höften och stövlarna på.
Naturen är för mig den stora Givaren, som ger och ger och ger utan att begära så mycket mer i utbyte än respekt och varsamhet. Jag tror inte att jag någonsin kommer att leva i en storstad - hur lockande det än kan te sig vissa stunder skulle jag sakna naturen, den orörda naturen inpå knuten, alldeles för mycket. Jag skulle sakna allt det som naturen ger - friden, stillheten, tryggheten, den friska luften, skönheten, dofterna, ljuden, djuren, den mjuka mossan, blåbären, lingonen, blommorna. Jag skulle sakna den totala avspänning och det lugn som kommer över mig när jag sätter mig i gräset under ett äppelträd eller vandrar genom en skog på jakt efter kantareller. Det skulle kännas som vansinne att slänga bort de gåvor som naturen ger - och det är vansinne att vi människor faktiskt också gör det, dag ut och dag in. För det naturen ger, det kan ingen annan och inget annat ge.








RSS 2.0