På spaning efter den tid som flytt


 

*

 


*




April genom mitt fönster






ÅH, BOOM!








Enivrez-Vous



Il faut être toujours ivre.
Tout est là:
c'est l'unique question.
Pour ne pas sentir
l'horrible fardeau du Temps
qui brise vos épaules
et vous penche vers la terre,
il faut vous enivrer sans trêve.
Mais de quoi?
De vin, de poésie, ou de vertu, à votre guise.
Mais enivrez-vous.
Et si quelquefois,
sur les marches d'un palais,
sur l'herbe verte d'un fossé,
dans la solitude morne de votre chambre,
vous vous réveillez,
l'ivresse déjà diminuée ou disparue,
demandez au vent,
à la vague,
à l'étoile,
à l'oiseau,
à l'horloge,
à tout ce qui fuit,
à tout ce qui gémit,
à tout ce qui roule,
à tout ce qui chante,
à tout ce qui parle,
demandez quelle heure il est;
et le vent,
la vague,
l'étoile,
l'oiseau,
l'horloge,
vous répondront:
"Il est l'heure de s'enivrer!
Pour n'être pas les esclaves martyrisés du Temps,
enivrez-vous;
enivrez-vous sans cesse!
De vin, de poésie ou de vertu, à votre guise!"


- Charles Baudelaire





Morgonen vaknar till oss




Ibland låter man helt bli att sova och stannar uppe hela natten istället.
Ibland sitter man och pratar och tänker tills solen har gått upp och man
plötsligt inser att det är morgon.
Ibland öppnar man fönstren och känner morgonen sopa undan natten.
Ibland hälsar man morgonen med klassisk musik och tystnad bakom den.
Ibland går man hem genom en vaknande stad och är ganska så glad.





Lite om livet



Rikard Wolff – Blues För Jacques Brel



Den här dagen är så bra. Jag klev upp tidigt och skulle ut och springa en stund, men det blev en nästan två timmar lång löptur och promenad, och skogsvandring. Jag klättrade på bergshällar och spanade ned i ihåliga ekar, sprang i backar och tittade på vackra, blodröda oxar. Nu sitter jag och lyssnar på Rikard Wolff och gör en av de saker jag tycker allra bäst om, skriver. Det kunde jag göra hela livet ut, sätta ihop ord till meningar och sitta länge vid en formulering och putsa på den som en skulptur. Och fantasin, att få göra det som är fantasi till verklighet på ett papper. Jag älskar det.





Som jag har mig närmast



[Vi är så lika. På så många sätt. Ibland speglar jag mig i dig, ibland spår jag mig i dig.  Valen
vi gjort, valen vi inte gjort. Kärleken till det vackra - det vackra. Resorna, längtan  ut som
ständigt gör sig påmind, den svarta jorden, uråldrigheten, kvinnligheten. Svart  själ och
vita snödroppar, att försiktigt känna sig fram på den tunna isen, aldrig kliva på.
Aldrig obetänksamhet, aldrig ett onödigt ord. Sparsamhet, men också en oerhörd rikedom, ett
överflöd, eld och vattenmassor. Återhållsamheten, enkelheten, den grova, obehandlade
stenväggen. Rävar bland människor. Och de där osannolika vänskaperna, osannolika möten, det
udda, det svårförklarliga som inte kräver en förklaring - det osannolika. Jag faller in i din skugga]





Dagens två höjdpunkter (hittills)



Explosions In The Sky – Take Care, Take Care, Take Care






Jag tror att den är här






Vive le printemps!




Insomnia



Patti Smith Group – Because The Night






We were meant to see



S. Carey – In The Dirt





Keep your eyes open



Explosions In The Sky – Glittering Blackness



Man får bara ett liv - vad jag vet i alla fall och därför är det det jag kommer att utgå ifrån - och därför vore det så fruktansvärt synd att slösa bort det livet på att leva linjärt, händelselöst, känslolöst. Kanske är jag orättvis när jag skriver att jag inte förstår folk vars liv bara består av samma gamla vardag och  tröstlösa mönster, utan någon magi, någon galenskap och utan några fantastiska fabulösa saker att  förundras över, men saken är den att man bestämmer det där själv. You can make it happen, som jag  skulle ha skrivit om jag skrev en amerikansk självhjälpsbok. Herregud blunda inte för världen!






De sjöng, de kom ur dimman





Antony & The Johnsons – Swanlights



Det har varit en fåglarnas helg. Koltrastsång i skymningen, svansträck i gryningen,
skogsduvornas trygga hoande under regntunga eftermiddagar.
En utomvärdslig dimma genom vilken svansång ekade över sjön, så många ljud
som verkade komma från ett ingenting. Fladdrande ljud, smattrande ljud,
ljud av vatten och bågnande is, kallrop. Och när dimman lättade flög de
över sjön, och man såg att de var många, många på resa.
Jag älskar det här jag får se, det får mig att älska världen.







First Breath After Coma


Explosions In The Sky – The Birth And Death Of The Day




Jag tror att jag bara har att inse och acceptera att ingenting i mitt liv kommer att vara riktigt
normalt längre - om det nu någonsin var det. Inte normalt i meningen "som det ska vara", "som
det bör vara", så som man tror och förväntar sig att det ska vara. Aldrig gå på redan upptrampade
stigar, aldrig uppleva saker som går att förklara rationellt och påtagligt.
Jag suckar redan och tänker att detta "är så typiskt mig". Så typiskt mig att aldrig ta den enkla vägen, att aldrig göra det så som folk brukar göra det, att inte ens kunna tala med någon om det för det är för ogripbart, overkligt, svårfattligt. Onormalt. När gränserna mellan verkligt och overkligt är så tunna och knappt skönjbara, när till och med jag själv undrar vad som egentligen hände, vad som egentligen hänt.  Hur det egentligen blir, vad jag egentligen vill.
Cecilia, vad för regler lever du efter? Vad är sant och osant i din värld? Kan du inte bestämma dig för vad du egentligen vill - sträcka ut handen eller dra in den, bry dig eller inte bry dig, söka eller stanna?

Jag har träffat människor, lärt känna människor, för vilka hela min
bröstkorg fylls av varmt blod när jag tänker på dem.
Jag söker verkligen efter en mening.







Imorgon, äntligen


Chantal De Buchy – Gnossiene No. 1 (Erik Satie)







Snart är det gryning igen



Klockan är halv tre på natten och jag är inte trött. Långt ifrån trött;
jag är varm, lycklig, full av energi, euforisk över våren. Jag vet inte varför
jag aldrig är trött, det har väl någon förklaring, men jag har hur som helst ett
minimalt behov av sömn. Igår kväll gick jag och lade mig vid två, steg upp
inte ens fem timmar senare, utvilad och pigg. Under dagen har jag tagit hand
om min fina sovgäst, skrivit en teaterrecension, förberett opponering på essäer,
handlat och varit på två träningspass. Vid tio gick jag ned på staden, mötte en vän
och hade en underbar kväll, en sådan där spontan, lugn och ändå galen kväll som
jag älskar. Även totalt oviktiga och triviala saker,  utan synbar betydelse,
kan vara stora saker. Jag skulle inte vilja leva
i någon annan värld just nu.





Hur livet tar sin början




Den här helgen ska jag ta hand om mig själv.
Jag ska vara mycket ensam, jag ska arbeta, läsa böcker och se på filmer
som jag alltid har velat se. Jag ska laga mat länge, skära grönsaker, lägga upp
sallad, köpa goda ostar. Jag ska skriva, träna, vara utomhus och låta mitt
hjärta gå ned i varv, som det behöver. Och så ska jag åka till stugan och
njuta av tystnad och lugn, sörja, spela piano, ta bilder på en kall sjö.

Sedan börjar våren.




RSS 2.0