Har man inget att säga själv ...




... så kan man länka till andra som har bra saker att säga. Som jag brukar säga.



"Länge leve de missanpassade"
ur senaste numret av Fokus - här.
Jag älskar verkligen människor som vågar vara annorlunda, som inte låter sig
malas ned med alla andra till en likformig massa av ideal och slätstrukenhet. Det
är hårt att inte passa in, men i slutänden ännu hårdare att inte få vara sig själv.




"Slaget om Malmös själ", också ur senaste numret av Fokus - här.
Jag har aldrig varit i Malmö (!) men jag tycker ändå att den här artikeln
är så makalöst bra. Dessutom angår den ju faktiskt oss alla. Och, och
det är inte bara en liten parantes i sammanhanget, är den så vansinnigt
bra skriven, man läser inte den här artikeln, man intar den. Eller något.




Mia Skäringer skriver att arbetet med en tredje säsong av Mia och Klara
har börjat. Oh yeah. Jag längtar! - här




Jag har alltid älskat elefanter. Trots att en elefant sprutade sand i mina
ögon en gång när jag var liten. Men han var i fångenskap och jag var fri så
jag tyckte att det inte gjorde så mycket ändå. Hur som helst. Elefanter är
underbara djur, och även om jag sitter och fnissar åt den första bilden för att
elefantbebisens snabel ser så kul ut så är den övervägande känslan jag får av
den här artikeln att elefanter är magiska och att vi människor borde bli lite
mer som dem. Pax för att vara överste Hatis fru, hon är bäst. - här









Sedan blev det onsdag

 



Jag gör så mycket annat än det jag borde. Jag gör så mycket annat än
att skriva på min promemoria. Jag lyssnar på musik, skapar spellistor
som på något sätt ska återspegla mitt humör. Jag tittar på fotografier,
livskrisar litegrann på ett hörn, funderar på om det verkligen är så jag
att ha en blogg överhuvudtaget. Dricker te, springer till köket en gång
i halvtimmen för att värma nytt te eftersom det kallnar så fort. Vad många
ursäkter man kan komma på för att slippa göra det man borde.







Get Some



 

Lykke Li.

 

 


Som en söndag


 

Söndagar är bra dagar. Då får man vara trött. Man får sitta inomhus och titta
på snön utanför. Man får fundera en massa, som på att det är synd att människor
är så rädda för att verka knäppa. Om vi inte vore det, tänk vad mycket vi skulle
upptäcka att vi har gemensamt. Så tror jag i alla fall. Jag skulle vilja vara lite
knäppare, galnare, och sträcka ut handen lite oftare.

Den här söndagen lyssnar jag på denna låt, som är helt fantastisk.

Over and out.

 

 

 


500 Pieces of Prudent Advice



500 Pieces of Prudent Advice for My Baby Daughter är en av mina favoritsidor. Den skrivs av en mamma till sin dotter - varje inlägg är ett råd som hon vill att hennes dotter ska ta med sig genom livet. Det är klokt, ärligt, tankeväckande och framför allt livsviktigt. För råden kan vara sådana som:


och

 


 

 


Red soles and slender legs



 

Letizia Ortiz och Carla Bruni.

 

 

 

 


Om pianospel




Jag spelar mer piano igen. Sitter gärna länge vid pianot, och gärna varje dag.
Den här kan jag bara spela om och om igen, det är så skönt för fingrarna på något
vis. Mitt spelande har förändrats väldigt mycket den senaste tiden; förut var jag alltid
så bunden vid noter, särskilt under de år jag gick och tog lektioner. Mina händer var spända
och jag ägnade dem alldeles för mycket uppmärksamhet. Istället för att låta dem
spela själva och känna in pianot. Det gör jag idag, och plötsligt kan jag slappna av och plötsligt
behöver jag inte noterna lika mycket. Kanske handlar det om att man inte ska försöka
så mycket, utan bara köra. Idag spelar jag ju inte för någon annan än mig själv.








Resa med lätt bagage



Nu har jag packat nästan hela mitt liv, från att jag föddes till att jag slutade skolan, i tre flyttkartonger. En kartong med böcker och musik. En med leksaker. Och en med skolböcker, uppsatser och teckningar. Mer än så var det liksom inte. Och jag älskar det.
En gång i tiden kunde jag inte göra mig av med saker och samlade på mig materiella minnen som om de jag har i huvudet inte var nog. Meningslösa souvernirer från resor, biljetter, påsar, sönderlekta leksaker, askar, pärlor, skrivstilsböcker och engelska grammatik-prov. Men istället för att bli den trygghet och förankring som jag tänkt mig, blev de en börda - för mycket att tänka på, helt enkelt. Så de senaste månaderna har jag rensat, slängt och skänkt bort, och nu återstår bara det allra viktigaste. Mina kläder, mina böcker, min dator, och så de tre flyttkartongerna. Jag reser med lätt bagage.





Word!




UnderbaraClara är så obeskrivligt bra.
Jag bara länkar till det här inlägget för ... har du
lyckats missa det är det dags att läsa det nu.







Idag är jag galen




Idag har jag en Tooticki-dag och tycker att livet är rätt fantastiskt.
Vad gör det fantastiskt? Människor, möten och hösten. Jag försöker
behålla min Tooticki-coolhet men kan ändå inte låta bli att vifta lite
med hatten och ropa ut hur underbart livet kan vara, nästan lite
patetiskt sentimentalt sådär; "Jag tror på mirakel!". Jag älskar dig, liv.

(och den här, det är veckans ledmotiv)



 


Vackraste höstmarknaden



I helgen var vi på höstmarknad på Zetas Trädgård

 

Förutom det vanliga trädgårdssortimentet fanns en massa härliga marknadsstånd

 

Och äpplen i mängder. Annars vore det ju ingen höstmarknad ...


Åh, det fanns så mycket vackert och gott

 

Till lunch åt jag kokos- lime- och chilisoppa uppe på caféet


Men mest gick vi bara runt och beundrade alla vackra höstfärger

 

 

 

 


Min favoritbok


Min favoritbok har bruna pärmar och en skinnrygg som nästan helt fallit i bitar, och är tryckt 1937 på Albert Bonniers Boktryckeri i Stockholm. Den luktar rök och gammalt papper och har gulnade sidor och anteckningar i blyerts lite här och var. Min favoritbok är Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, och det måste vara just denna bok, med trasig rygg och gulnade papper, för annars är det inte rätt.
I min favoritbok ligger det ett papper, rivet ur ett anteckningsblock med tunt linjerade rader. På det pappret har min morfar antecknat sina tankar om boken; från när han läste den någon gång, eller kanske flera gånger, för länge sedan.
Direkt innanför pärmarna på min favoritbok sitter det en liten lapp klistrad. Lappen är från den folkhögskola som min morfars syster gick på, och från vilken hon fick min favoritbok i flitpremium den 8 juni 1937 - förmodligen på skolavslutningen inför sommarlovet, tänker jag mig.
Jag läser den här boken, Gösta Berlings saga mellan bruna pärmar och på gulnat papper, minst en gång om året, ofta mer. Jag kan inte få nog av den, inte tröttna på den. Det är den vackraste bok jag vet.


 

 

 

 

 


Vinterlängtan



UnderbaraClara skriver så vackert om längtan efter vintern, och jag som känner precis likadant kan verkligen inte komma på ett bättre sätt att beskriva det på.
Som ett änglaspel i hjärtat, skriver hon.

Såhär ser min längtan efter vintern ut:
Jag längtar efter den där trygga, varma känslan när man stiger upp tidigt en mörk vintermorgon
och känner sig helt inbäddad i mörker och snö. Jag längtar efter att lyssna på stämningsfull julmusik
och gå ut och lyssna på snön som knarrar under skorna. Jag längtar  efter frosten som
ligger kvar långt in på förmiddagen, efter upplysta skyltfönter under julhandeln och att
vakna klockan fem av att plogbilen kommer och man tycker så synd om han som kör
men samtidigt är det så mysigt. Jag längtar efter snötyngda skogar och is, och det där
speciella skymningsljuset som bara finns på vintern, som lyser som guld.
Jag älskar den årstid som är nu, jag älskar verkligen hösten, men jag tycker också  att det
är så ljuvligt skönt att längta lite efter vintern.  Och att verkligen kura in
sig i den, när den väl kommer.





















RSS 2.0