...



 

Jag har varit sjuk i fem dagar hittills och orkar inte skriva något vettigt alls.
Så medan jag väntar på att bli frisk; här har du bloggen min. Lite
engelsk fägring. Om jag vore man skulle jag vilja se ut så här. Jämt.
Jag skulle bli stående framför spegeln i sju timmar varje dag och bara
beundra min spegelbild. Vilken tur att jag inte är en man.

 




Gilbert

Fun Boy Three – The Tunnel Of Love



Bildkälla

 



Vi möts igen



Inatt drömde jag att jag träffade en jättelik svart hund. Jag minns precis hur han såg ut,
hur han rörde sig, och jag sa till personen som jag var med, att honom känner jag. För
det gjorde jag, på något vis; jag och den jättelika, svarta hunden kände varandra.
Idag när jag var ute och gick träffade jag den hunden på riktigt. Det var precis densamma.
Den största hund jag någonsin sett. Jag vet inte om han kände igen mig dock.





Sigh no more


Mumford & Sons – Sigh No More

 

Snö. Det är allt jag har att säga idag.

 

 


Fast ibland tar ju orden slut



Rebekka Karijord – The Noble Art Of Letting Go

 

 

 


Vad ska man säga



Det är märkligt hur jag har så svårt för ord. Trots att jag älskar att skriva och trots
att det faktiskt är det jag gör, det enda jag gör. Men det är så enkelt att slänga in en
bild, en sång, som får illustrera något. Och så svårt sedan att använda orden för att
beskriva samma sak. Trots att de finns här inne i huvudet så vill jag inte använda dem.
Uttrycket "en bild säger mer än tusen ord" tycker jag är skitsnack. Visst kan det vara så
i vissa fall, men använder man orden rätt, på riktigt, då är ordet starkare än något annat.




Levande väder




Det känns som att det var alldeles nyss den sista snön försvann, och så är den
här igen. Men det gör mig absolut ingenting. Tvärtom. Egentligen borde jag kanske
avsky snön, jag är ju ändå en tågpendlare. Men det gör mig inte ens särskilt mycket
att bli sittande på ett stillastående tåg i fyra timmar och vänta på att få komma in
i Stockholm. Och om det inte gör något, vad gör väl då någonting alls?
Jag älskar väder som känns. Mycket snö, snålblåst, regnoväder, stormvindar. Väder
som får en att känna sig levande, som man måste kämpa lite mot. Visst är det härligt
med sommar och sol, men det gör en också lite slö. I tio minusgrader och snöstorm
kan man inte vara slö, för då är man dö.

 

 

 


Kajorna


 

Jag älskar hur himlen alltid är full av kajor i november. De kommer i mindre
grupper, men samlas över dammarna som ett stort svart moln. Hela tiden ansluter
fler fåglar till molnet, som om de stämt överens om att ses just här just nu. De skuggar
marken, flyger ned över en som ett tätt tak. Skränar, slår med sina vingar,
rör sig så samstämigt som om de delade tankar. Deras rörelser är liksom gungande
över himlen, som vågor, eller snarare som de där solreflexerna som vågor gör.
Fast de är inte ljusa utan alldeles svarta.

Det är faktiskt bland det vackraste jag vet.

 

 

 


Bonjour Tristesse


(I Blame Coco - Summer Rain)

 

Jag kan inte skriva någonting viktigt. Udden är av, på pennan, och
på allt det som var viktigt. Jag kan inte sluta tänka på att varje ögonpar
ser på allt på sitt alldeles egna sätt, och vi är helt ensamma. Jag vet inte vad
du ser, du vet inte vad jag ser. Därför kan jag inte skriva något viktigt.
Om man inte tänker verkar allt så enkelt, så kanske borde man låta bli.

 

 

 


Den bästa tiden

 

 

 


Här blir jag sittande



 

I den här hörnan, i den här fåtöljen och vid den här eldstaden
kommer du att kunna hitta mig de kommande två månaderna.
När den här uppsatsen är klar ska jag låsa in datorn i ett kassaskåp
och svälja nyckeln. Eller nej, men jag ska i alla fall ta en promenad.


 



Du kan kalla mig



 

Det här med smeknamn har aldrig fungerat med mig. Vissa har försökt ge mig
ett - men kallar man mig för Cissi får man också stå ut med en blick som dödar. Och
att jag helt enkelt inte svarar, eftersom man uppenbarligen inte talar med mig. Punkt.
Ibland när jag ser eller hör mitt namn, tänker jag bara; "Alltså ... vad är en Cecilia?"
Det känns inte som att det passar mig riktigt; det är för fint, för sirligt, för poetiskt.
Men vad finns kvar då? Om varken mitt riktiga namn eller något smeknamn duger.
Hej, du kan kalla mig ... pfooofft.






Det är en regntung dag


 

Idag ska jag tända en brasa, sätta på mig varma sockor, göra
en kopp te, lyssna på regnet och läsa en väldigt bra bok. Och så
ska jag spela piano, se på en film (det blir nog Almodóvar), tänka
på att det snart är jul och kanske ta en liten promenad. Om regnet
upphör för en liten stund. Det är så här jag vill leva.

 

 

 


RSS 2.0