Dagar i juni (och kofilosofi)



 

 

 



Löjtnantshjärta, hundkex, kossor och kalvar.
Jag tycker verkligen om kor. De verkar så kloka men ändå så sävliga,
så tillfreds med livet, jordnära, förnöjda. De vet vad de vill men behöver
nödvändigtvis inte kämpa för det, bara för det. Livet är bra när man är ko.

 

 

 

 



Man borde inte sova





Man borde inte sova när natten faller på,
för tänk, då blänker stjärnorna högt uppe i det blå.
Det är så tyst och stilla,
att sova vore illa.
Jag vandrar mina vägar över slätt och genom skog,
och stjärnorna de följer mig, så sällskap har jag nog.

Det sägs att de är tusen mil och mer ändå från oss.
Än brinner de med stadigt sken, än flammar de som bloss.
Som silver och kristaller
nu deras gnistor faller,
och en annan flammar till när hon har brunnit ut,
så faller hon, då blir det som en strimma rök till slut.

Man kan väl aldrig drömma så grant och underbart,
som själva natten ter sig när de stjärnor lyser klart.
Det är som om det hördes
ett silverspel som rördes.
Man borde inte sova när som natten faller på.
Man borde se på stjärnorna. Man borde vara två.

- Jeremias i Tröstlösa




Glad midsommar!








Lyckopärlor



Det är viktigt att få vara, och att tillåta sig själv att vara, lycklig ibland. Nej förresten, inte ibland, utan ofta. Det värsta man kan göra är att blunda för det som skulle kunna göra en lycklig - små saker, som kanske inte verkar så viktiga eller fantastiska i det stora sammanhanget, men som om man bara öppnade upp sitt sinne och lät det komma in kunde göra en glad och stark. Saker som kunde få en att se världen genom lyckliga ögon - som kan hjälpa en igenom de mest besvärliga stunder - istället för genom mörka, ledsna eller negativa ögon.
Det finns saker som kan skänka lugn och lycka och styrka även när världen i övrigt inte gör det. Om man bara lär sig att se dem, om man lär sig vilka lyckopärlor man själv har - vad som kan återställa balansen inom en, vad som kan få en att resa sig igen och skratta. Det kan vara så små saker, som att baka ett bröd, klappa en hund, stryka handen genom en lavendelbuske. Ibland behövs det inte mer, för att man ska förstå att lyckan kan ligga i ens egna händer och att man är värd att få vara lycklig. För det är vi alla, och det andra värsta man kan göra är att glömma bort det.


Några av mina lyckopärlor just nu är:




Pyssel och plock i trädgården - och drömmar om detsamma



Blommor, växter, blad, allt vackert som slår ut



Att laga och äta underbar sommarmat



Vacker byggnadskonst - lycka är en ockragul dörr




Små kaffestunder - fastän jag inte ens dricker kaffe. Men det är
något så fundamentalt och tryggt med doften av kaffe, tycker jag.




Just nu är också mina lyckopärlor att väva fantastiska drömmar om framtiden,
en vacker klänning jag fått i present, att prata med kloka, gamla människor och
när midsommarsolen bryter igenom det höga gräset på en äng. Små, små saker
som gör mig varm inombords.









Sommarblomster



 

 

 

 

 

 

 


Långt borta men ändå här




Snart är det ett år sedan min älskade Frida gick bort. Saknaden är fortfarande så obeskrivligt stor och jag drömmer fortfarande om henne nästan varje natt. Det gör att det känns som att hon, trots att hon är så långt borta, ändå är nära mig hela tiden, en del av mitt liv fastän samtidigt inte. Jag saknar henne, men inte bara det - jag längtar efter henne, och skillnaden mellan saknad och längtan är att det i längtan finns hopp. En dag ska vi ses igen, det är mitt hopp.



Jag undrar ibland, och det gjorde jag även medan hon fortfarande levde, om det inte kunde ha gjorts ett undantag för henne. Hon som var så vacker och god och aldrig gjorde någonting ont i hela sitt liv - kunde inte döden vända om för henne och låta henne vara kvar? Så tänker nog alla som förlorar en älskad. Fastän vi vet att det inte går. Men det är det där hoppet som spelar in igen, samma hopp som ligger i längtan.




Nu har jag levt igenom en halv sommar, en höst, en vinter och en vår utan henne. Vid varje årstidsskiftning blir saknaden extra påtaglig, och jag undrar hur livet ska te sig utan henne. Hösten kommer med sina gula löv utan att hon springer med mig ut på promenader i de starka vindarna. Vintern kommer med sin snö utan att hon rusar ut och rullar sig i den. Våren kommer med sina äppelblomster och humlor utan att hon ligger på trappen och njuter i den första, varma solen. Och sommaren kommer med sitt vattenglitter och sina lata dagar utan att hon finns med, utan att hon ligger bredvid mig på bryggan, utan att hon följer med med båten på sjön. Dagarna blir så nakna utan henne. För en utomstående låter det kanske märkligt, hur hon kunde ha en sådan betydelse för mig - men de vet inte till vilken grad vi satt ihop, hur sammanknutna i själ och hjärta vi var.




Men jag glömmer inte att hela Frida var en varelse av kärlek, godhet, lycka och hopp. Hennes största glädje var att glädja andra - och som hon gladde oss under sina tolv år hos oss! Och då tänker jag att så måste det fortsätta. Glädjen över att ha känt Frida är ju så mycket större än sorgen över att ha förlorat henne. Och så hoppas jag att alla som förlorat en älskad kan känna. Det är den största trösten i världen.


 

 

 


Längtan till Paris



Det har börjat bubbla av en stark längtan till Paris inom mig. Jag vill resa, dit, nu. Jag vill köpa baguetter på små boulangerier, stå i solen framför Notre Dame, svalka mig i skuggan i en liten park. Jag längtar efter parisiska kvällar och varma, franska morgnar. Jag vill höra dragspel och fastna i turistfällor i Montmartre. Åh får jag åka, nu?

 

 







Sjung om studentens lyckliga dar




















Igår tog lillebror studenten och jag grät
några tårar. Det är så vemodigt roligt
och vackert och tokigt.





RSS 2.0