Himla-glad




Imorse vaknade jag av måsskrik, det var underbart. Och det gjorde mig himla glad - en mycket bra start på dagen med andra ord.
En annan sak som gör mig himla glad är att jag äntligen tagit ändan ur vagnen och beställt nästa tidning hos UnderbaraClara (har du inte gjort det än, så gör du det nu, här).


Jag har skrivit om Claras blogg flera gånger förut, men det är inte så konstigt, för det är verkligen den bästa bloggen som finns där ute. Clara är verkligen beundransvärd; hon har vågat saker som jag bara funderar lite på sådär, långt bak i huvudet. Hon har förverkligat drömmar, genomfört stora idéer, tagit sådana där kliv som det svindlar lite i magen av att tänka på för sig själv. När jag inte riktigt vågar vara den jag verkligen är, och när jag känner att trycket från "den stora strömmen" blir för stort, då tänker jag på människor som Clara och inser att jag mår bäst när jag är som jag är.


Dessutom innehåller Claras blogg så stora mått av inspiration och viktiga tankar och funderingar.  Hon upprör och startar debatt, skriver om miljöfrågor och jämställdhetsfrågor, beskriver hur man kokar sylt och sätter frön och konserverar på gammalt vis. En del vill särskilja de här ämnena, sätta etiketter som "högt" och "lågt" på dem, eller "djupt" och "ytligt", men det tycker jag är fel - för alla de här sakerna är ju bara vad vi själva, Clara och jag och alla andra läsare, innehåller. Och det är ju det fina, både med att vara människa och Claras blogg - det är inte antingen eller, det finns inga mallar, inget rätt eller fel, fint eller fult, högt eller lågt. För att baka bröd kan vara precis lika viktigt som att diskutera politik. Och att plantera frön kan också vara ett sätt att förverkliga sina drömmar. Det viktigaste är att man får vara den man vill vara, och inte behöva försvara det som om det vore något fel - så tycker i alla fall jag!










Små vårbarn














Jag tycker de ser ut som små flickor i hättor!






Om jag kunde vända tiden




 

 

 


Två kvinnor



I mitt liv har böcker varit livsviktiga. Jag har levt i dem och med dem, fått näring och drömmar från dem, flytt från världen genom dem och lärt mig om världen av dem. Författarna bakom böckerna har varit mina stora idoler, och jag har aldrig kunnat få nog av att läsa, läsa, läsa. Två av de allra viktigaste författarna i mitt liv är två kvinnor, två svenska kvinnor, som gett mig så mycket genom sina författarskap att det är rent tokigt; den ena är Maria Gripe, som trollbundit mig hundratals gånger genom bland annat sina Skugg-böcker, och den andra är Selma Lagerlöf, vars Gösta Berlings Saga jag kan läsa om och om igen. Och om igen.


Selma Lagerlöfs författarskap är rent magiskt, och när jag började läsa henne för många år sedan gav det mig en port till något jag inte riktigt hittat tidigare. Det var lite som att hitta hem. Det var gammalt, sagolikt, mörkt och trolskt - samtidigt bondskt, enkelt, klassiskt. Men en enkel saga blev i Selma Lagerlöfs händer en fantastisk värld som bara går djupare och djupare in mig. Jag tror inte att jag någonsin kommer sluta att upptäcka Lagerlöfs bokvärld.

Maria Gripe upptäckte jag som mycket liten, och jag blev genast trollbunden av så många av hennes böcker; främst Skugg-böckerna, Agnes-Cecilia, Tordyveln flyger i skymningen och så Tre trappor upp med hiss och efterföljande böcker, som sprängde min fantasis gränser så att jag är djupt tacksam än idag. En gång skrev jag ett brev till Maria Gripe, och hon svarade mig med ett fint vykort med en illustration som hennes man gjort; hon var förkyld och skrev att mitt brev hade gjort henne mycket glad. Jag undrar om hon anade hur glad hennes svar gjorde mig!













Ett sommarcitat



"Jag vill ha sommar över precis hela
kroppen, inte bara doppa tårna i den"

- Ernst Kirchsteiger



 

 

 


När himlen är hög



 

 


Madicken på Junibacken



Två av mina favoritfilmatiseringar av Astrid Lindgrens böcker är filmerna om Madicken; Du är inte klok, Madicken och Madicken på Junibacken. Jag tycker så mycket om barnfilmer (och böcker) som kan ta upp allvarliga ämnen och där verkligheten inte förgylls, och är det någon som är expert på det så är det Astrid Lindgren. Madicken-filmerna är fulla av idylliska scener, vita parasoll och pelargoner i stora sekelskiftesvillor, men de tar också upp fattigdom och alkoholism, helt verklighetstroget och oromantiserat. Att filmerna dessutom inte förenklar något, utan tar sina tittare (som ju ofta är barn) på allvar, är en så stor förtjänst att jag knappt kan säga det. Dessutom är filmerna så vackra att det gör ont i ögonen. Åh, låt bilderna nedan tala för sig själva:




























Ett välkommet ansikte






De här små vännerna stack upp sina ansikten mellan höstlöv och vissna blommor
när solen tittade fram. Jag kan knappt med ord uttrycka hur välkomna de är!







Italien




Förra året vid den här tiden åkte vi till Italien och firade mammas födelsedag. I Rom var våren kommen, jag gick barärmad för första gången på året och vi kunde sitta på uteserveringar ända till sent på kvällen. Det var magiskt och luften var ljummen och väldoftande. Tusenårig historia och nybakat bröd blandades till hundratals fantastiska små upplevelser. Jag längtar tillbaka.































Snödroppar















Chocolat



För att fira in påsken ska jag titta på filmen Chocolat med bland andra Juliette Binoche och Johnny Depp. Jag såg Chocolat för första gången på sommaren för fyra år sedan, och sedan dess har jag älskat den högt. Boken, av Joanne Harris, är också bra, men i det här fallet tycker jag faktiskt att filmen är bättre. För filmen gör allting så levande - den smältande chokladen, dofterna, de franska traditionerna, den lilla byns enkelhet, de små synderna, de små njutningarna. Och musiken - musiken av Rachel Portman. Den påminner mig om så mycket som varit och kan försänka mig i drömmar i timtal. Men nu ska jag inte drömma, nu ska jag titta på filmen ...
















RSS 2.0