Good King Wenceslas





"Good King Wenceslas" är egentligen en julsång, men jag tycker om att lyssna till den på hösten också. Den är glad och vacker och har ett fint budskap. Och, såklart, så ger den en liten, liten föraning om att det snart är jul. Det tycker jag också om. Melodin är faktiskt finsk-svensk, och kommer från sångsamlingen "Piae Cantiones" som ska vara Nordens äldsta sångbok. Texten är brittisk, skriven av en John Mason Neale, och själva historien sägs komma från Tjeckien. Jag tycker att det är så spännande att ta reda på varifrån gamla sånger och sägner kommer ifrån, det är som att lyfta på lager på lager på lager av världens historia och hälsa på för länge sedan, följa med genom tiden och sedan inse att allt på något vis hänger samman. Som till exempel det att vi idag sjunger en vacker julsång som handlar om en snäll, tjeckisk greve som levde på 900-talet. Jag undrar om han skulle blivit glad?



Good King Wenceslas looked out, on the Feast of Stephen,
When the snow lay round about, deep and crisp and even;
Brightly shone the moon that night, tho' the frost was cruel,
When a poor man came in sight, gath'ring winter fuel.

"Hither, page, and stand by me, if thou know'st it, telling,
Yonder peasant, who is he? Where and what his dwelling?"
"Sire, he lives a good league hence, underneath the mountain;
Right against the forest fence, by Saint Agnes' fountain."

"Bring me flesh, and bring me wine, bring me pine logs hither:
Thou and I will see him dine, when we bear them thither."
Page and monarch, forth they went, forth they went together;
Through the rude wind's wild lament and the bitter weather.

"Sire, the night is darker now, and the wind blows stronger;
Fails my heart, I know not how; I can go no longer."
"Mark my footsteps, good my page. Tread thou in them boldly
Thou shalt find the winter's rage freeze thy blood less coldly."

In his master's steps he trod, where the snow lay dinted;
Heat was in the very sod which the saint had printed.
Therefore, Christian men, be sure, wealth or rank possessing,
Ye who now will bless the poor, shall yourselves find blessing.





En bädd av höst och vinter






Om våren blir jag nervös och orolig. Visst är allt vackert och njutbart, men den nya solen, allt som drippar och droppar och växer och prasslar ger mig också panik (en slags lycklig panik, explosionsartad). Det går så fort, allt förändras och man blir mer utsatt, för ljuset och skörheten och dagarna som liksom växer och blir nakna. Om hösten och vintern däremot. Då går allt in i vila, allt blir lugnt och mörkt. Det nervösa, skälvande som finns i mitt bröst om våren stillar sig. Det kan hända att jag får en stor, nästan outhärdlig bubbla av nervös förväntan även på hösten, men den har ändå inte samma karaktär som den där fladdrande, oroliga känslan som våren ger. Hösten är trygg, mörk, omslutande, som en bädd av löv. Vintern fyller ut alla tomma hörn, ger mig stöd så att jag kan stå. Hösten låter som en vacker kyrkokör, den ekar mot väggarna, fyller ut hela rummet. Så att jag slipper. Hösten och vintern gör allt klarare. Tankarna, världen, känslorna. Jag kan liksom vila i det.





Ordbestämmaren



Varför heter stol
just stol?
Varför säger man kniven om kniven
och hur kan man veta att byltet är ett bylte?

Vem har bestämt alla orden från början?
Vem var Ordbestämmare i Sverige?
Vem satt och pekade och sa:
"Pinne, sten, gräs."

Kanske sakerna inte alls heter så
i själva verket.
Kanske de är ledsna för att de inte kan tala och säga:
"Ni ska inte tro på Ordbestämmaren
Vi heter något mycket vackrare
i själva verket"


- Britt G. Hallqvist







Små drömmar i min sjukstuga



Jag har blivit sjuk (igen), vilket inte är så roligt. Däremot måste jag erkänna att det är ganska skönt att få slippa alla måsten ett tag, sjunka ned på mammas soffa och bara drömma om trevliga saker. Det är som när man var liten, ungefär. Jag tittar ut genom fönstret och drömmer om hur det är att hoppa i en lövhög. Jag drömmer om hur det kommer vara att baka bröd och bullar när vi har köpt vår nya köksassistent. Jag drömmer om att köpa ett litet hus på landet, med fruktträd och bärbuskar på gården, där lugn och ro alltid ska hägra. Jag drömmer om att äntligen få börja köpa julklappar. Jag drömmer om att träffa Frida igen, även om det kanske kommer dröja många, många år. Jag drömmer om söta kakor. Kanske till och med pepparkakor! Sedan somnar jag och drömmer en massa tokiga saker som jag inte kommer ihåg när jag vaknar igen.





























Nu längtar jag efter det här









Mitt eget bloggpris



Jag har hört många besvikna röster om bloggtävlingen som anordnades av VeckoRevyn i helgen. Om jag hade varit enhällig jury i tävlingen skulle det istället ha sett ut såhär:


Årets blogg: UnderbaraClara
Motivering: För att Clara helt enkelt har den bästa bloggen som finns.
Hon inspirerar, funderar, ryter ifrån och gör en glad. Punkt.


Årets foto: Fyra årstider
Motivering: För att Lotta, som skriver bloggen, tagit mod till sig att
starta upp ett eget företag inom fotografering. Och självklart för
att hon tar så underbart vackra bilder.


Årets varmaste blogg: En magisk purt till en anan värd
Motivering: Moas texter om kärlek, att vara annorlunda, rosetter,
böcker, hennes rara hund och annat som gör livet värt att leva
värmer verkligen hjärtat. Moa är en klok ung kvinna, helt enkelt.


Årets inredningsblogg: Me and Alice
Motivering: Så mycket inspiration som man får från den här
bloggen får man inte ens genom att läsa igenom tio olika
inredningsmagasin.


Årets vackraste bloggstil: Linnea (Mon Chéri) och
Miriam (Kafferepet)
Motivering: Ibland drömmer jag om att våga lägga upp håret i vackra
lockar och klä mig i höga 40-tals-kjolar och strumpbyxor med söm.
Men jag vågar aldrig;  det gör däremot Linnea och Miriam, och
sjuttsingens vad vackra de är. Kategorin "vacker stil" låter kanske lite
ytlig men för mig handlar det mer om att våga vara sig själv och visa
att skönhet inte är massproducerat.




Säg till om jag har missat någon rolig kategori eller någon underbar bloggare som borde få pris!
Mitt eget bloggpris är helt och hållet öppet för alla, nämligen. Ju fler som vinner, desto bättre!






Junibackens jul



Det här får mig att riktigt
längta till december:






























Världens godaste varma choklad



Jag tänker fira in den här oktoberhelgen med en stor kopp varm choklad. Hemligheten med världens godaste varma choklad är själva chokladblandningen; det ska vara både mörk, 70-procentig choklad, och vit choklad. Dessutom gärna lite kryddor som gör chokladen riktigt värmande och het.




Hur mycket choklad man ska använda beror lite på hur stark
drickchoklad man vill ha, men några rutor mörk choklad och
några rutor vit choklad brukar bli bra.




Börja med att koka upp mjölk, så många koppar som du vill ha, i
en kastrull (och rör hela tiden!). Tillsätt en nypa socker om du vill ha
söt choklad, och lite kanel. Man kan också ha i kardemumma eller
chili, om man vill ha en extra het choklad.


När mjölken har kokat upp tar du bort den från plattan. Sedan
bryter du chokladen i små bitar, och rör ned i den varma mjölken.
Rör om med en visp, tills chokladen har smält.




Sedan häller du i chokladen i koppar. Och efter det är det
bara att slå sig ned och njuta.





Ett hav som hette Edith



Min favoritpoet är Edith Södergran. Hennes dikter är ren finlandssvensk magi, som skapar stämningar och bilder som inget annat. Det är skuggor mot ljus, skogar och sjöar mot en människas inre landskap, kärlek och sorg, drömmar och verklighet. Hennes dikter får mig att tänka på stjärnklara vinternätter och vad det är att vara kvinna. Två av de dikter jag tycker bäst om är "Sjärnorna" och "Den väntande själen":


STJÄRNORNA

När natten kommer
står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter;
min trädgård är full av skärvor.




DEN VÄNTANDE SJÄLEN

Jag är allena bland träden vid sjön,
jag lever i vänskap med strandens gamla granar
och i hemligt samförstånd med alla unga rönnar.
Allena ligger jag och väntar
ingen människa har jag sett gå förbi.
Stora blommor blicka ned på mig från höga stjälkar,
bittra slingerväxter krypa i min famn,
jag har ett namn för allt, och det är kärlek
.




Att kunna använda ord på det sättet!
Att kunna frammana sådana bilder och
stämningar med några få, skissartade
meningar! Det är därför jag älskar hennes
dikter så.



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Små lyckopiller



Just nu är mitt humör nere i en djup dal och jag ser mest elände.
Vad passar då bättre än att tänka på de saker som faktiskt
gör en lycklig? För sådana saker finns ju också, hur mörk världen
än verkar annars. Här är mina små lyckopiller:



Att vara ute i skogen, känna alla höstdofter
helt nära och bara leva.









Att drömma om Frida.

Vilket jag gör varje natt.


Musik som får hjärtat att slå fortare, som Rachmaninoff,
Beethoven och "Christmas with the Westminister Choir"






UnderbaraClara. Hennes blogg gör mig så vansinnigt
glad och väl till mods. (Bilden är från hennes blogg)






Att baka, både bröd och bullar. Det ger en sådan
sinnesfrid och så blir man mätt och glad också.




Att skriva, skriva skriva. Det är mitt livselixir.
Ord som blir meningar med mening gör mig lycklig.






Och så dunkla frostmorgnar. Det är så
vackert med frost att jag ibland önskar
att jag var av frost själv.






Narnia





En av de viktigaste sakerna som har hänt i mitt liv var när jag för första gången läste böckerna om Narnia av C.S Lewis. Jag började med Häxan och lejonet, den bok som skrevs först men som är den andra i ordningen, och från den stunden var halva mitt hjärta kvar i landet Narnia.
Jag har läst alla sju böcker säkert - nej, mer än - sju gånger om. Jag har slukat dem om och om igen och önskat att Narnia kunde komma närmare, önskat att jag kunde komma dit, önskat att det kanske var där man hamnade när man lämnade det här livet. För så mycket som böckerna om Narnia har gett mig - nej, det kan jag nästan inte uttrycka i ord.



När jag var liten kände jag igen mig i lilla Lucy, och önskade att det som hänt henne också skulle kunna hända mig. Efter att ha läst "Hästen och hans pojke" ville jag byta namn till Aravis, och det var faktiskt närapå att mina föräldrar gick med på det, så säker var jag på min sak.
Mina Narnia-böcker var illustrerade av Pauline Baynes, men det var framför allt de bilder som skapades i min fantasi som gav mig en nyckel till den underbara världen. I mitt huvud tog bilder som vida överträffade all tänkbar verklighet form, jag såg fauner, najader, dryader, talande ekorrar och rävar som hade kalas i skogen. Fast det fanns någon i böckerna om Narnia som jag knappt kunde tänka mig, som inga bilder kunde göra rättvisa och som kändes som något som stod högt över allt annat; lejonet Aslan. Aslan var min gud, min stora tröst när allt var mörkt och jobbigt. När jag var liten hade jag ingen drömprins på vit häst som skulle rädda mig; jag hade Aslan, och jag skulle rida bort från allt som var ont i världen på hans gyllene rygg. Ibland kan jag fortfarande finna tröst i den tanken. Hur som helst är C.S Lewis böcker sju av de viktigaste böckerna i mitt liv, och om du inte läst dem än tycker jag att du ska göra det, oavsett om du är sju, sjutton, trettiosju eller sjuttio år.








Oktoberskymning







En kall, grå och regnig oktoberskymning
kan ändå värma ett fruset hjärta.





En längtan




UnderbaraClara skriver så vackert om sin hembygd, norrländska sommarnätter och varför hon aldrig skulle kunna flytta därifrån. Det väcker en gigantisk längtan i mig, kanske inte först och främst efter en djup norrländsk sjö eller en midsommarnatt utan solnedgång, men efter att leva ett liv där stadsstress, tunnelbanor och höghus hör till ovanligheterna, och orörda sjöar, granskogar och rådjur på tomten hör till vanligheterna. Clara kallar sin barndoms hembygd för "fridfullhetens centrum", och jag har nog också platser som känns så. Men det är inte där jag är, och jag är rädd att det inte är där jag kommer att hamna. Men det borde jag kunde bestämma själv, eller hur? Det viktigaste med de år man får på jorden är kanske att leva det liv man vill leva. Och jag vill leva ett liv där jag kan springa runt i nattlinne på gården och fotografera den första frosten, plocka äpplen från trädgårdens äppelträd i stora korgar, gå ned till sjön och ta ett nattdopp, ta långa skogspromenader utan att stöta på en enda människa. Idag känner jag mig rädd och illa berörd av stadsstress, tunnelbanor och höghus. Men levde jag ett liv där jag själv kunde välja, att dra mig undan till lugnet, så skulle jag nog bättre stå ut med livets mindre goda sidor också.









Stjärnor i fönstret



Jag tror inte att jag är ensam om att längta till julen nu. Visserligen älskar jag den här tiden också och ska njuta så mycket det bara går av oktober och november, men jag tycker inte att det hindrar att man börjar drömma om adventsstjärnor, ljus och skålar med glögg. Jag längtar efter att lyssna på julmusik som gör mig både sorgsen och lycklig, tända det första ljuset i adventsljusstaken och känna alla julens dofter från drycker och bak och pyssel. Den här julen blir speciell, den första sedan jag var sju år utan min Frida, men jag tror att det också kan hjälpa mig att ta till mig det budskap som julen egentligen för med sig. När man vet vad livet är och innebär är det också lättare att njuta av det och verkligen leva.



 










Frostiga nätter och pyssel i trädgården





Krukor som tagits in för vintern
minner om sommarens blommor




En hel samling av dem




Kvasten står och väntar på
att få sopa bort gula höstlöv




Och den första frosten griper
tag i fröställningar och häpna blommor







Tre månader sedan och jag drömmer fortfarande om dig varje natt







Det här är min älskade flicka
som gick bort den första juli i år.
Jag saknar henne så att världen gungar
och jag drömmer om henne varje natt.





RSS 2.0