En brusande färd





Tryck på bilden.





Lingon, harsyra, plommon och morötter

















Du fattas mig









Vi saknar dig här nere på jorden.
Ingenting är sig likt utan dig.





Kung Nypon och hans maka






Titta, nyponet ser ut som en rödbrusig kung med en hög, grön
kungakrona. Tyvärr har hans drottning halkat på sned. Eller hans
och hans förresten. Hon är sin egen. Det är väl därför hon är på
sniskan. Hon går sin egen väg!







Små bitar av slutet på sommaren




























Egenodlade morötter, frökapslar, vissnande blommor,
augustiljus och solnedgång. Så här har mina senaste
dagar sett ut. Och någon skvallrar om att sommaren snart är slut.




Barnen i Bullerbyn














Tid för tåg och nya skolböcker







Jajamen, nu börjar jag skolan. Det innebär tågresor varje dag, inköp av nya skolböcker och, ja, såklart, att hösten står för dörren. Snart kanske jag kan kika ut genom tågfönstret i lika snajsiga mössor som damerna ovan.





Vem vill du kasta koskit på?



Det här borde man sjunga lite oftare, till alla elakingar
där ute. Till folk som kör för fort och som trängs i köer
och som blir arga på gamla tanter bara för att de går
långsamt. Till folk som pratar bakom ryggen på andra
och till sådana där kammaråklagare som inte tycker att
en våldtäkt är just det utan snarare en ordningsförseelse.
Till sådana människor skulle man vilja sjunga det här:







Nu är det sommar, nu är det sol,
nu är det koskit i hagen!
Å kärringskrället sitter på en stol
med fullt med kakor ut i hagen.
Kolitalita tjolitalej, kom ska jag kasta koskit på dig.
Tjolitalita kolitalej, så att du tappar andan!






Vi kommer att ses igen







Det här som UnderbaraClara skrivit grep mig så hårt i hjärtat.  Jag känner det själv,
varenda dag; den stora saknaden. Jag undrar var hon är. Varför hon inte kan vara här.
Jag drömmer om henne varje natt. Och vaknar av känslan av saknad.
Fast samtidigt tänker jag, att hon säkert har det bra där hon är. Och
att vi kommer att ses igen.




I bokhyllan






Jag älskar bokhyllor. Stora, höga, överfulla, platsbyggda, personliga, så ska de helst vara. En bokhylla så hög att man behöver en stege för att nå, det skulle vara något.
   Några av mina favoritbokhyllor är mina föräldrars bokhyllor, som består av en stor blandning av böcker de själva fått eller köpt och arvegods. Där finns allt; gamla klassiker, böcker från början av 1800-talet som håller på att falla ihop, biblar, psalmböcker, dåliga deckare, böcker om hur man uppfostrar barn, fågel- och svampböcker, märkliga böcker på hindu, böcker om väder och trädgård och inredning och kameror, och så Strindbergs samlade verk förstås. Allt han någonsin skrev, förutom kanske hans skrivböcker från småskolan. De var min morfars böcker, han gillade Strindberg. Om ni tittar noga på bilden, ser ni dem. De upptar två hyllplan ovanför de stora blå böckerna längst till höger, vilka för övrigt är Nationalencyklopedin.


Jag tycker verkligen om att titta i andras bokhyllor också. Jag tänker mig att de säger något om vem människan som äger bokhyllan är. Och om vad hon har varit med om. Kommer jag hem till någon som inte har någon bokhylla, och nästan inga böcker, blir jag lite nervös och obekväm, för det känns så ursprungslöst och tomt. Var är alla böcker? vill jag ropa då. Men bland det roligaste som finns är att botanisera i andras bokhyllor när man är främmande hos någon. Ibland blir man förvånad, ibland känns allt självklart. Ibland hittar man böcker man själv älskar, ibland böcker man önskar inte fanns. Hur som helst är det en riktigt spännande syssla.
  

Om man kommer hem till mig, och kikar i min bokhylla, får man nog en ganska bra bild av vem jag är. Jag har två inhumant höga bokhyllor överfulla med böcker. I en hylla står böcker jag gillade när jag var yngre, och där får Narniaböckerna, Harry Potter och Sagan om ringen plats. Jag har hyllor med poesi och pjäser, och där står bland annat Edith Södergran, Shakespeare och Dan Andersson. Jag har temahyllor för historia, fakta, kultur, kokböcker och sådana där konstiga böcker som man inte kan placera. Och såklart hyllor för skönlitteratur, där nya böcker samsas med gamla böcker och klassiker. Där tynger Selma Lagerlöf gärna ned hyllan. Min bokhyllas utlåtande om sin ägare är nog: "litteraturintresserad flicka som vill veta allt och gärna försvinner in i andra världar. Men lite knäpp är hon nog."



Och apropå att kika på andras bokhyllor; bli medlem på boktipset vet jag. Det är störtkul!



 

Det här ska jag göra idag





Läsa




Ta en promenad




Och åka barkbåt med ett höstlöv som segel.





Och bilderna är förstås Carl
Larssons och Elsa Beskows





Man känner sig aldrig så rik ...



"Livskvalitet för mig är att leva på ett sant sätt gentemot sig själv. Att
utgå ifrån det egna livet istället för att leva efter konstlade måsten och
andras förväntningar. De beslut en människa fattar måste bottna i den
egna tillvaron, i den egna vardagen. Därför tror jag på att se det stora i
det lilla – och att våga njuta i det lilla. Ett tomtebloss i trädgården kan ibland
vida överskrida ett tre timmar långt fyrverkeri över Franska rivieran.
Att kunna njuta i vardagen är ett förhållningssätt som jag tror att fler
borde träna upp sig i."
- Ernst Kirchsteiger



Jag inspireras väldigt ofta av andra människor. Väldigt sällan människor i min egen ålder, väldigt ofta människor som passerat medelåldern. De som har funnit fotfäste i världen. Som vet vad de vill och har och kan. Som vet att de förtjänar respekt för vad de gör, som gör allt med kärlek och kan njuta av livet. För dem spelar inte trivialiteter som kan få andra människor på fall någon roll. Det som spelar roll är det som får hjärtat att slå hårdare, det som gör livet värt att leva, det som gör dem lyckliga. Jag vill också bli så. Jag vill bli stark i mina livsval. Jag vill se klarare. Jag vill hitta min väg, som jag kan gå, stolt och rak i ryggen. Jag vill bli trygg i den jag är och veta att jag är bra. Jag kan. Jag får. Jag tror att jag är på väg dit. Man måste helt enkelt leva på att sant sätt gentemot sig själv.









"Färgen är som en mogen äldre kvinna som klarar sig på egen hand"





Vackraste blommorna



Stjärnflocka




Vitpytta




Vallmo




Malva




Liljekonvalj




Höstanemon







Carl och Karin




Inspirera (av lat. inspirare, eg. inblåsa,
indandas), hänföra, liva; intala, ingiva.

- ur Nordisk Familjebok


Jag har alltid varit väldigt förtjust i Carl och Karin Larsson. Dels i konsten, såklart, men även deras hem. Jag vet inte hur många gånger jag har varit i Sundborn och haft en lycklig hjärtklappning i deras kök, ateljéer, bibliotek. Igår lånade jag boken "Den lustfyllda vardagen hos Larssons i Sundborn" av Lena Rydin, en bok som handlar lika mycket om Carl Larsson-gårdens utformning, färger och så vidare, som själva livet på gården. Inspiration en masse. Jag vill leva som Carl och Karin Larsson när jag blir stor!



















"Det är resultatet av detta pysslande med stugan, jag nu
i bild vill visa för er andra, av vilka somliga ha större stugor än
jag har, och somliga endast luftslott. Det är icke med den
fåfänga avsikten att visa bara huru jag har det, utan det är
därför, att jag inbillar mig härdvidlag ha gått så förståndigt till
väga, så jag tror det rentav kan tjäna till - uff, ska jag våga
sta att säga ut det - till föredöme - nu är det sagt! - för många,
vilka känna behov av att på ett trevligt sätt ordna sina hem"
- Carl Larsson





Föraningar



Gants nya katalog är höstmysig. Så mysig att jag vill visa:
























Jag läste förresten en riktigt fin krönika
idag, om min favoritbloggare UnderbaraClara,
men framför allt om att följa sina drömmar.
Läs den.




Att inte vara hel



Det är så svårt när det som gjorde en hel inte längre finns. Och när man vet att det aldrig kommer tillbaka. Det finns saker som kan göra att det känns lite bättre, men ingenting gör det helt bra. Något som gör det lite bättre är till exempel:


































Jag har böcker som väntar på mig



Igår åkte vi ut till en antikhandel som ligger en bit ut på landet. Jag älskar att leta efter gamla möbler, prylar och vackra saker, men det jag gillar allra mest är nog böcker. Gamla böcker, lite slitna, med bruna ryggar och gulnade blad. Eller, de får ha vilken färg som helst. Bara de tilltalar mig. Igår fyndade jag de här för en tjuga och en tia:




Körkarlen av Selma Lagerlöf. Hennes böcker kan jag inte leva utan.




Sherlock Holmes äventyr av Arthur Conan Doyle.




Husmoderns När Var Hur från 1950. Oerhört fascinerande.
Titta bara:







Om hon har tur, går det bra!





Zetas trädgård



I veckan som gick åkte vi till Zetas trädgård utanför Stockholm. Då tänkte jag, att ibland skulle det vara härligt att ha en egen trädgård. Jag har alltid tyckt så mycket om att gräva i jorden, plantera, sätta frön, se knoppar slå ut, odla örter, skörda, och så lukta på blommorna förstås.Tills vidare (för någon gång blir väl drömmen sann) får jag följa med mamma ut i hennes trädgård och trädgården i vår stuga. Men, Zetas trädgård var det, ja. En massa inspiration fick man där. Och lite roliga saker med sig hem. Och fina bilder.



























Blommor, bröd och bär



M brukar säga att jag har blivit som en tant (äntligen, säger jag ...). Jag bara bryr mig om att laga mat och läsa kokböcker och lyssna på klassisk musik och klappa katter och påta i trädgården. Ja, kanske det, svarar jag då. Men de sakerna gör mig glad och jag är hellre en glad tant än en sur flicka.
   Så här ser det ut, det jag tycker om och som jag ägnat de senaste veckorna åt:




Lavendel




Köpa växter




Fotografera blommor




Plocka bär - och göra saft och gelé av dem




Baka bröd



Plocka svamp. Och äta.




Och så har jag läst. Gösta Berlings saga. Åh. Och druckit te.








RSS 2.0