Snigelfart







Min vän snigeln tycker att vi alla ska sluta ha så bråttom hela tiden.
Jag håller med honom. Nästa gång du är stressad; sätt dig på ditt favoritfik
och ta en kopp thé och en kanelbulle. Det borde göra susen!





Ugglan




Jag har köpt två par nya glasögon. Det ena ser ut ungefärligt såhär, som på bilden här nedan. Jag tycker att jag påminner lite om ugglan i Från A till Ö! Helfestligt.







http://gfx.aftonbladet.se/multimedia/archive/00214/NOJE-07s38-helge-48_214480w.jpg



Likt, eller hur? Det var allt för nu!


 

Du och jag




Mammor måste vara bland det bästa som finns. Är det inte så?
Inget band är starkare än det mellan mig och min mor.





TheSartorialist






Don't cha?








aguycalledbronco @ flickr








Adjö












Det här finns inte längre.

Och det gör mig så hjärtans ledsen.
Allt skog är nedhuggen, kapad, bortforslad.
Kvar är bara stubbar och sly.
Det var den vackraste skogen som fanns. Trollskog, försommarskog,
en helt underbart lummig plats för att bara få komma bort en stund.
Där min mamma sprang som liten, där jag sprang som liten, där
morfar varje dag promenerade innan han blev för gammal för det.
Puts veck med den. Skogen är borta. Den finns inte längre.


Jag hittade en annan bild från nästan samma plats.
Den gör mig lite gladare.










Ljus i mörkret







Ljuslykta, Årstiden i Stockholm.




Vårlökar




Idag hade vi städdag i bostadsrättsföreningen. "Inbjudan" till städdagen, som vi fick för några veckor sedan, löd ungefär "Lördagen den 18e oktober är det dags för städdag. Klockan 13.00 samlas vi ute på gården och rensar rabatterna, tömer krukorna och tar in utemöblerna. Efter det grillar vi, och tar ett glas vitt".
Jag menar, det är ju fantastiskt! Att städdagen avslutas med att alla står och dricker vin tillsammans. Nu vart det inte ett glas vitt, utan ett glas rött, men det gör ju ingenting. Själv höll jag mig till det grillade.


   Min uppgift under städdagen blev att plantera vårlökar. Underbart! Det är så rogivande och avkopplande att gräva i jorden, få skit under naglarna och fingra på små, späda vårlökar. Jorden var alldeles kall och fuktig, svart och mullig. När vi kom in efter att städdagen var över, var mina lungor fulla av frisk luft och jag kände mig alldeles klar i huvudet. Underskatta aldrig trädgårdsarbete.












View from a window













Att vinna ett liv






Ibland kan jag inte förstå hur vi människor kan misshandla oss själva så som vi gör.
Det kan gälla med alkohol, droger, självsvält, men nu tänker jag främst på en sak; stress.
Jag är så stressad just nu att det känns som mitt huvud snart ska skruvas upp och falla av.
   En del stress är rolig, men för det mesta är del inte alls kul. Som när tre telefoner ringer
samtidigt och man måste svara på alla tre! Eller när man måste sitta och skriva två artiklar
samtidigt, och stressa igenom en intervju innan man ska till nästa. Eller när man måste
till läkaren och får sitta och vänta alldeles för länge eftersom man har så mycket att göra
på kontoret. Så mycket att man inte ens hinner boka ny tid utan får be läkaren att snällt ringa upp. "Ring mig sedan så kan vi boka tid", tjohej.



  
Och mitt under när jag känner så, måste jag stanna upp och tänka; "Varför gör jag  såhär?" Varför låter jag mig själv bli stressad, bli irriterad på folk som kör för långsamt i trafiken, som måste komma upp till kontoret precis när jag ska iväg på en intervju eller ska ringa ett samtal? Varför behandlar jag mig på det sättet, och till vilken nytta? Jag har flera gånger under mitt liv blivit sjuk, på ett eller annat sätt, på grund av stress. Man kan ju tycka att jag borde ha lärt mig något vid det här laget, men det verkar tyvärr inte så. Trots att jag vet vad som kan hända, stressar jag vidare, tar på mig uppdrag jag inte hinner med, lappar över allt jag har planerat, ringer samtal och bokar möten. Varför? Vad förlorar jag egentligen på att ta det långsammare? Eller rättare sagt; vad vinner jag på att ta det långsammare?

   Vad jag vinner är en frisk kropp och ett friskt sinne. Vad jag vinner är mer tid över för mig själv och dem jag älskar, och för mina intressen. Vad jag vinner är kanske ett längre liv som arbetsduglig, eftersom stress gör en äldre och skrupligare fortare. Vad jag vinner är livskvalité och ett hjärta som inte kommer att säga stopp när jag är 50, utan förhoppningsvis långt senare. Varför försöker jag inte vinna det här då? Varför sitter jag här och får ont i magen och hjärtklappning, när jag  vet varför och vet hur jag ska bota det? Hur kan jag misshandla mig själv på det här sättet?




När jag är alltför uppstressad brukar jag gå ut i naturen. Röra på mig, andas frisk och kall luft, bara lyssna till vinden och fåglarna och lövprasslet. Där känner jag plötsligt, vad värdefullt allting egentligen är. Vad jag kan vinna, på att ta det lugnare  Jag ska försöka bättra mig. Jag hoppas att fler också gör det.











Frostgnister




Hösten är en underbar årstid, och jag skulle inte ha något emot om den varade några månader längre. Jag älskar den milda luften, lukten av förruttnelse, de gula löven och att få pylsa på sig mer kläder. Men, jag ser också fram emot den kalla vintern - förhoppningsvis med snö och frostgnister. En massa minusgrader!






Det är så otroligt vackert, så att det nästan övergår ens förstånd. Kalla, tysta vidder av snö och is, mörka stjärnhimlar, det där bruset som uppstår om kvällen när det är riktigt kallt och himlen är alldeles stjärnklar. Att pulsa i hög snö, mysa inne med tända ljus, och när grenarna är täckta av frost och snö. Åh, vad jag älskar det .






Något annat jag älskar och längtar till som en vansinnig är Blossas vita lättglögg. Ååh vad jag önskar att jag hade en flaska här nu. Nej, nu låter jag som en alkoholist, men jag lovar, vit lättglögg från Blossa är himmelriket. Särskilt för den frusne, som jag är jämt!




bild: blossa.se





Dagens citat





"För den, som inte känner av sitt hjärta varken i sorg eller i glädje,
den kan säkert inte räknas som en riktig människa"

- Selma Lagerlöf (Kejsaren av Portugallien)












På hösten lever de döda löven




På hösten lever de döda löven























Livet är en märklig sak







Vad är det egentligen som "är Livet"?
Jag vet att det inte är någon mening med att börja planera sitt liv när man är 20 år, men alla tänker ju ändå samma tanke. Vad är meningen med livet? Vad är livet? Är det att skaffa barn och familj? Är det att bara leva lyckligt och kärleksfullt i hela sitt liv? Är meningen med livet att hitta kärleken? Är det att resa jorden runt, eller att bli rik?

När jag tänker på det här återkommer jag lite till det jag funderat över i tidigare inlägg. Vilka val man gör, vad som egentligen är "jag" och hur man ska hitta sig själv. Att alla har olika vägar att gå, och jag måste gå den som jag tycker känns mest meningsfull. Men en tanke skrämmer mig; tänk om man ångrar sig? Tänk om man, när man är 70 år, sitter där och tänker "Varför skaffade jag familj och var hemma med dem för, varför reste jag inte jorden runt och gjorde karriär?". Eller tvärtom, att man sitter helt ensam som 70-åring och tänker "Varför brydde jag mig bara om mina karriär för, varför skaffade jag inte en familj och barn som älskar mig?".

Jag vet att det här egentligen inte är något man kan planera, och framför allt inte låta sig skrämmas av. Man måste ju göra de där valen för eller senare, och sedan får man inte tvivla på att man gjort fel. Om det var det rätta valet just då, var det det rätta valet. Men det är ändå en hisnande tanke, att de beslut jag tar idag påverkar hela mitt liv. Jag är samma person nu som jag kommer att vara när jag är 70 år - fast nu sitter jag och funderar över framtiden, då kommer jag att sitta och fundera över det förflutna.

Jag vet, som sagt, att det inte är någon mening med att sitta och planera resten av sitt liv när man är 20 år. Samtidigt har man ju drömmar, förhoppningar. Ända från det att man är liten ska man tänka på "vad man vill bli när man blir stor". Åh, jag vet fortfarande inte! Ibland känner jag att jag vill bo kvar där jag gör, skaffa familj och leva ett lugnt liv. Ibland vill jag bara åka härifrån, ut och resa, vara en vilde hela mitt liv och aldrig stanna. Men någon gång kommer den där punkten när man ska göra valet. Eller, så har jag redan gjort det valet utan att ännu veta om det.


Nej, nu ska jag sluta tänka såhär ohälsosamt. Det är en härlig söndag, vi har precis ätit brunch, jag har varit ute på en promenad och plockat nypon och kastanjer. Det som kommer kommer ju ändå sen.









En imorgondagens




Imorgon står Stockholm med mami på schemat. Härligt värre. Då ska jag glömma allt vad jobb heter, och bara ... ha det bra! Jag hade tänkt se ut ungefär såhär, om det nu skulle vara intressant på något sätt och vis.





Okej, nu är det väl inte just en Mulberry-väska som kommer att hänga på min arm, men ni förstår idén. Tanken. Faktum är att ingenting på den här bilden ovan kommer att sitta på mig imorgon. Förutom halsbandet kanske! Det underbara halsbandet från All Saints är faktiskt i min ägo. Tack vare min ännu mer underbara karlslok.

Nej, nu väntar matlagning och nagelmålning. Tänk, jag kan faktiskt vara riktigt snitsig ibland.








Mina val







Ska man var tvungen att rättfärdiga sina livsval, och vem man är inför andra?
Det känns nästan som att man, om man som jag  är runt 20 år, och helt enkelt inte är intresserad av det som många verkar tycka är ett måste att intressera sig för när man är 20, blir ifrågasatt, framför allt av andra ungdomar.

Jag är inte speciellt intresserad av att festa. Visst, jag rör mig gärna ute bland folk, tycker att det är kul att gå ut och svänga mina lurviga ibland och träffa folk, men jag är inget partydjur. Minus ett poäng till mig. Ska jag vara helt ärlig trivs jag oftast bättre i äldre människors sällskap, till exempel med mina föräldrars vänner. Minus två poäng till mig.
Jag dricker inte. Alkohol alltså. Oh my god, jag dricker inte. Minus tio poäng till mig. Minst! Helt ärligt, det händer att människor jag träffar, enbart ungdomar då, ifrågasätter mitt val att inte dricka mig stupfull. Oftast dricker jag inte alls, smakar inte ens en liten cider. Då tar det hus i helvete. Ibland undrar jag om man ens blir bjuden på fester om man inte dricker?Jag tycker inte om alkohol, jag tycker inte om vad alkohol gör med människor, och nej, jag tycker inte om att umgås med fulla människor. Minus ett poäng, där.

Vet ni vad jag gillar då? Jag gillar att läsa. Jag gillar att skriva. Jag gillar att laga mat, baka, ta promenader, fotografera sådant som är vackert. Jag tycker om att längta till december och jul, jag tycker om att inreda lägenheten, jag tycker om myskvällar med M, jag tycker om myskvällar hemma med mina föräldrar. Hur många minuspoäng har jag samlat på mig nu egentligen?!

Det otroliga är ju att jag inte är ensam. Jag vet många i min ålder som inte gillar att festa. Som inte gillar att dricka. Som tycker om att vara hemma, läsa, mysa, pyssla. Men ibland känns det som att vi får skämmas för det. Skämmas, för att vi inte tycker om att supa och festa och ligga runt och träffa nya människor som bara fladdrar förbi i våra liv. Varför ska jag behöva skämmas för mitt livsval? Varför ska jag behöva känna mig ifrågasatt?
Jag är stolt över det jag har och det liv jag lever. Jag är glad för det, och tacksam. Jag behöver inte utekvällar tre gånger i veckan och nya ragg varje kväll. Jag behöver människorna jag älskar, sakerna jag älskar att göra.
Jag vet, jag är barnslig ibland. Jag vet, jag är torr-intellektuell ibland. Jag vet att många av mina klasskamrater på gymnasiet tyckte att jag var en tönt som alltid ville plugga till alla prov och tyckte om att läsa böcker. Ve och fasa, böcker!
 
Jag skämdes för det då. Jag mådde dåligt för det då. Men inte längre. Nu är jag stolt. Jag är stolt över att Selma Lagerlöf är en av mina största idoler. Jag är stolt över att jag hellre lyssnar på P2 än Rix FM. Jag är stolt över att jag respekterar andras livsval, samtidigt som jag kan göra valet att leva mitt liv. Så som jag vill ha det.

Åh, nu har jag fått skriva av mig. Skönt.







Vet du?







Det finns en gräns mellan när man inte vet - och när man vet. Det märks ganska tydligt när folk ännu inte vet , men kanske ännu tydligare när folk vet. Alltså, vet vad de vill göra. Vad de gillar. Vilken sorts liv de vill leva, vilka människor de trivs med. Kort sagt, vilka de är.
   Människor som ännu inte vet brukar vara osäkra på sig själv. En del trycker ned andra, just för att de är så osäkra. En del tror att en "sorts" människa är idealet, och försöker sedan leva efter det, även om det aldrig blir äkta. På kuppen brukar de ofta nedvärdera andra människor, som valt en livsstil som inte är enligt "idealet".

  Det senaste året och ett halvt har jag förändrats otroligt mycket. Jag är inte samma person som jag var när jag gick på gymnasiet, när jag tog studenten. Mycket i mitt liv har förändrats, men framför allt jag jag börjat hitta mig själv. Jag börjar komma underfund med vem jag är, och vad jag vill göra. Vilket liv jag vill leva.
   Jag behöver inte spela längre. Jag behöver inte överdriva för att övertyga folk om att jag är "idealet", mitt eget ideal, och att jag har det perfekta livet. Jag behöver inte låtsas. Jag är nöjd med den jag är. Om jag inte lever enligt någon annans ideal, vad spelar det för roll? Jag trivs som jag är, jag är glad för det liv jag lever. Allt jag får i vardagen, allt jag får från dem jag älskar, allting jag gläder mig över. Jag tänker inte försöka vara någon jag inte är.
   De flesta människor hittar sig själva någon gång.  Även om osäkerheten, mobbartendenserna och de desperata försöken att övertyga andra om att man är "häftig" kan gå en på nerverna, så vet man. De letar bara. De vet inte än.









Snöstormar







Jag sitter och läser gamla noveller från 2003 och framåt. De har blivit ganska många genom åren, både några riktigt bra och några riktigt dåliga. Jag har skrivit verkligt roliga noveller, som jag blir glad av att läsa nu. Men jag har också skrivit fruktansvärt sorgliga berättelser. Sådana som gör att det stockar sig i halsen på mig när jag läser dem. Ett tag skrev jag en massa som andra världskriget. Ett tag skrev jag bara om gamla människor. Ett tag skrev jag bara om vintern. Om snöbarn och stjärnor, karavaner på vidbredda isar och stormar. Jag älskar ord, så är det bara.
   Vet ni, klyschan stämmer; skrivandet är som terapi. Även om det inte är ordet jag skulle vilja använda. Skrivandet är att få ut sina känslor, skrivandet är att använda sina känslor.


När jag läser mina noveller, särskilt de jag skrev kring en viss tid på ett visst tema, får jag en stark saknad. Efter min kära farmor och min kära morfar. Nu är det flera år sedan de försvann, och de dröjer bara kvar som sagofigurer i mina tankar. Men saknaden blir, i vissa stunder, inte desto svagare. Självklart var de speciella för mig. Min farmor, läserskan, som jag kunde prata böcker med, som ville läsa samma böcker som jag och som under sin sista jul med oss sjöng så vackert när jag började spela på pianot. Och min morfar, musikern, som var så speciell. Antingen älskade man honom, eller så tyckte man att han bara var en konstig och besvärlig typ, och ni förstår säkert vad jag kände för honom. Men jag måste också erkänna, att ibland var jag rädd för honom. Han hade en stark, mörk röst och hade kunnat bli operasångare. Men han valde att komponera musik och leva med sitt vackra piano. Jag saknar hans intellektualitet och skratt.


Jag känner att jag blev väldigt personlig och självutlämnande nu. Men ibland måste man vara det också. Kanhända tar jag bort allt det här imorgon, kanhända låter jag det ligga kvar. Jag har i alla fall fått uttrycka mig i ord, och det känns bra.








Lilla lyckan







Det här är min lilla lycka






Gör det nu




UnderbaraClara uppmanar alla läsare att skänka ett bidrag till cancerfonden.
Jag har, till skillnad från Clara, undsparats det hemska i att förlora en släkting eller vän till
cancern. Men, jag är inte naiv nog att tro att det aldrig kommer eller kan hända.
Därför har jag nu skänkt mitt bidrag.
Gör det du också.






God morgon























RSS 2.0