tiden skulle inte räcka till



Jag satt här och funderade över mitt liv och vad jag gör med det. Om jag var nöjd med mitt liv som det är. Och så började jag jämföra det med andras liv, såväl mina vänner som helt okända människors liv, och fundera på om jag hellre önskade att jag hade något av deras liv. Jag blev lite stressad när jag tänkte på det jag inte gör, det någon annan kanske håller på med som jag missar. Och jag började tänka; "Jag borde kanske också ..." och "Åh, jag önskar att jag också ...". Och så fick jag en liten klump i magen som så många gånger förr när jag började gräma mig över att jag inte gör det eller det tillräckligt ofta. Sedan började jag tänka mig in i hur det skulle vara, om jag verkligen gjorde det som mina vänner eller helt okända människor gör, om jag skulle leva det där livet som jag kände att jag missade.
Då kom jag på att jag skulle tycka att det var väldigt tråkigt. Och att jag skulle bli väldigt stressad om jag skulle försöka gör allt det där. Och att jag förmodligen skulle missa en hel del ändå. Och att jag till slut inte skulle få ut någonting av något, om jag bara satt och grämde mig över det jag missade. Och i nästa stund kom jag på att det här är det enda liv jag får. Och jag tänker banne mig inte slösa bort det på att göra saker som jag inte vill göra, bara för att andra människor gör det. Jag tänker göra det jag tycker är kul och det jag trivs med, och sedan får alla andra hålla på med sitt. Det enda liv jag kan leva är mitt eget, så då är det väl bäst att jag gör det allra, allra bästa utav det.




(Bilden är tagen i Linköping, vid en vägg där folk
från hela världen fått skriva vad de önskar sig för något)







Kvinna



"Jag vill skriva om vad en mogen kvinnokropp fått erfara av lidanden och lust"
- Moa Martinsson









starka kvinnor som är fulla
av stolthet inspirerar mig
och gör mig starkare.
en dag kommer kanske
också jag vara full av stolthet?





Memories



Det här är inte den vanligaste meningen som brukar springa ur mina tankar, men åh vad jag älskar minnen. Jag skulle aldrig kunna leva utan mina älskade minnen. Särskilt älskar jag nog minnen som man får av en speciell sång; sådana minnen brukar alltid vara speciellt starka för mig - det är som att något fastnat i musiken, kilat sig fast mellan tonerna, och framkallar starka minnesbilder och framför allt minneskänslor i mig. Minneskänslor, vilket underbart ord och underbar företeelse. Jag sitter och lyssnar på sånger jag lyssnade på i somras, och allt kommer tillbaka till mig, kärlek och ångest och underbara lata dagar och sol och människorna. Även obehagliga eller ångestladdade, sorgfyllda och irriterande minnen är faktiskt sköna att få fram, de är som sällskap, och jag kan aldrig glömma vem jag är. En viss låt får mig att minnas en besvikelse, en annan en kärlek, en annan några väldigt sorgliga händelser. En låt får mig att tänka på den dag då jag köpte mina grå jeans, en annan får mig att tänka på en resa jag gjorde. Jag slogs bara av den tanken, åh vad jag älskar minnen, när jag satt här och lyssnade på musik och fylldes av en sådan trygg känsla när minnen började flöda upp. Delar av mitt liv sitter fastkilade i toner. Underbart.




solen hänger som en apelsin på himlen


Alla säger att det blir ljusare nu, och att dagarna blir längre,
men det har inte jag märkt något av. Jag tycker att det är mörkt
mest hela dagen. Men idag var det faktiskt lite sol när jag promenerade
hem från stan, och det gjorde mig ganska lycklig.



När det är dåligt med sol brukar jag leva på apelsiner. Jag
tror att man skulle kunna kalla mig en apelsin-missbrukare,
en apelsinoholist. Det är nog bara för att apelsiner ser ut
som små minisolar. Jag blir glad av dem.












 

RSS 2.0