Ett år senare

 
 
 
Det är över ett år sedan jag skrev här senast. Vad kom i vägen? Livet? Känslan av att jag klivit över gränsen för vad som är möjligt att dela - vad jag kan och vill dela? Ja, kära dagbok, livet gick hårt fram. Med oss. Med världen. Vad minns jag av det gångna året? Som alltid; de enorma kontrasterna. De kalla vinternätterna med för mycket whisky och skrik mot stjärnorna. De varma sommarnätterna med euforisk lycka, med kärlek, med äventyr, med vårdslösa beslut, the wild child. En enorm klyvning av året, ett före och ett efter. En natt där en främling räddade mitt liv. Att vara en främling som räddar någon annans liv. Jag har levt på kanterna det senaste året, varit alldeles för mycket, varit alldeles för lite. Är det egentligen någonting nytt? Det är som alltid. Bara mycket starkare. Tjugohundratretton. Jag tänker på döda nätter, på levande nätter. Jag tänker på uppror och protester, jag tänker på upplevelser som lämnat mig andäktig. Jag tänker på att vakna på främmande platser, jag tänker på att känna rotlöshetens frihet, jag tänker på att motta en kärlek man aldrig förr upplevt. Detta skrev jag i början av året, inför året:
Och 2013? Jag har gått in i detta år med en känsla av ljus kraft.
Det här året ska bli magiskt. Jag ska uppleva äventyr, ge mig själv mer frihet,
jag ska vara en varmare människa och älska alla människor.
Jag vet inte alls vad jag gör om ett år. Det ska jag med all min kraft göra
till en källa till mod, nyfikenhet och äventyrslusta, inte rädsla eller vilsenhet.
Jag ska läsa böcker och resa och vara med mina vänner och min familj,
jag ska klura ut mer om vem jag är och göra en väldig massa bus.
 
Den ljusa kraften vann förmodligen inte. Nej, det kan jag säga med säkerhet, den vann inte. Men året har haft sitt ljus ändå. Äventyren, de små och de stora. Jag har älskat, väldigt mycket, väldigt många, på alla tänkbara sätt. Jag har varit gränslös - i vissa stunder fångad i en trång bur, men för det mesta, fullkomligt gränslös. Jag tänker inte säga någonting om det kommande året. Jag har lärt mig att det inte är någon mening. Livet är för oförutsägbart för det, världen är för oförutsägbar, jag är för oförutsägbar. Och det är nog bra så.

Om det här fantastiska

 
 
 
Att vara ute i ljuset igen och vakna på morgonen och känna att saker
och ting är bra och kan bli bra och att livet och världen verkligen är värdefulla
är underbart. Det känns beständigt och stadigt, som en stam som går igenom
kroppen och som man vet alltid kommer att hålla en uppe.
 
Men att som en slags guldkrona på den solida glädjen känna en eufori,
en verklig förundran, över människans överlevnadsförmåga och att det här,
det ljusa och kreativa och kraftfulla, faktiskt har kommit ur och efter ett stort och
äckligt och fruktansvärt mörker, det ger en sådan livsglädje och en sådan
intensiv livskänsla att det i vissa stunder nästan är överväldigande.
Att kunna jämföra de fadda, doftlösa, färglösa, tröga dagarna med detta,
och så påtagligt se ljuset, färgerna, känna dofterna, smakerna, energin.
Så får man se att allting är gott och äntligen kan man vara god själv.
 
 
 

Ett slut och en början

 
 
 
Det har kanske aldrig tidigare känts så bra med ett nytt år som det gör nu.
En början, ett nytt, oskrivet blad, ljust och alldeles stort.
Jag vet att årsskiftet är något mänskligheten konstruerat som en
del av sin almanacka för att systematisera tiden, men ändå. Det känns
så oerhört symboliskt, så viktigt; nu lämnar vi detta bakom oss. 2012,
adjö. 2013, välkommen med nya tider och nya äventyr.
 
Året som gick. Jag kan börja med att beskriva det genom
att konstatera att jag inte minns allt. Inte vet allt.
Många mörka hål och dalar. Nätter, Natten.
Första halvan av 2012: en ständig kamp mot att inte känna något,
att brinna och få livet att brinna till vilket pris som helst.
MEN! Vad året också har varit underbart. Framför allt det.
Vad jag har vunnit mycket detta år, fått uppleva mycket, vad
mycket rikare mitt liv har blivit.
Jag gjorde ett val och fann min plats, min ... passion.
Jag träffade och träffades av underbara människor som kom in i mitt
liv som stormvindar och skönheter och högljudda skratt. Älskade vänner som
kommit att definiera mitt år, givit mitt upplevelser utöver det vanliga, som
på många sätt gjort mig till en bättre människa.
Jag har öppnat upp mig själv och mitt liv, jag har älskat och skrattat
och dansat, jag har fallit fritt, stött hårt i marken, jag har rest
mig upp igen, dansat vidare, jag har skapat och skapats och skrikit och
gråtit, jag har haft långa samtal både dagar och nätter, jag har kramats
och haft fyra timmar långa telefonsamtal, jag har rest runt i Italien
med underbara människor, jag har kramats och rymt iväg och
förlåtit och bett om förlåtelse, jag har varit en del av en euforisk massa där
gränserna mellan människor inte längre finns, jag har råkat illa ut och känt en
enorm skräck, jag har badat i hav och åkt tåg, jag har sagt nej men framför allt ja,
jag har spenderat veckor ensam i skogen och veckor nästan aldrig ifrån
mina vänner, jag har sjungit och spelat, jag har älskat.
 
Och 2013? Jag har gått in i detta år med en känsla av ljus kraft.
Det här året ska bli magiskt. Jag ska uppleva äventyr, ge mig själv mer frihet,
jag ska vara en varmare människa och älska alla människor.
Jag vet inte alls vad jag gör om ett år. Det ska jag med all min kraft göra
till en källa till mod, nyfikenhet och äventyrslusta, inte rädsla eller vilsenhet.
Jag ska läsa böcker och resa och vara med mina vänner och min familj,
jag ska klura ut mer om vem jag är och göra en väldig massa bus.
 
2013, nu kör vi.
 
 
 
 
 
 

December,

 
 
December är den melankoliska månaden. Också.
 
 
 

Hej december

 
 
 
Nu bestämmer jag att december ska bli en vacker månad
full av underverk och tacksamhet och snö.
 
 
 
 

OM NÅGRA ORD KAN GÖRA VÄRLDEN LITE BÄTTRE

 
 
Jag har fortfarande huvudvärk och känner en stor trötthet. Men det värsta är nog att
jag känner mig ledsen. Misstänksam. Orolig, illa till mods.
Jag vet inte om det var någon som ville mig, just mig, något ont, men det spelar egentligen
ingen roll. Bara vetskapen om att det finns människor där ute som tycker sig ha rätt att
bestämma över en annan människas kropp och sinne, ta kontrollen, göra henne till en
icke-människa; det är det som skrämmer mig. Det är det som är det värsta.
 
Så, syftet med att droga en annan människa  är vad jag förstår att göra henne
oförmögen att försvara sig, medvetslös och att orsaka minnesförlust. Att göra henne
försvarslös. Min tacksamhet för att jag trots min försvarslöshet hade ett försvar - min bästa vän -
är gränslös, för även utan sjuksköterskans, min mammas, mina vänners oro är jag väl medveten
om vad som hade kunnat hända. Det som hade kunnat hända hände inte, eftersom jag var på
rätt plats, med människor omkring mig som skyddade mig och hjälpte mig hem. Rätt människor.
 
Men att vad som hade kunnat hända inte hände innebär inte att ingenting hände. Något hände definitivt,
och det som hände var att jag nekades den grundläggande rätten att få bestämma över mig själv.
Rätten att vara en människa, med ett värde, med en vilja, som har ett värde.
Till den som gjorde det, oavsett hur pass medvetet och planerat det var, skulle jag vilja säga; så du ville
göra mig försvarslös, medveteslös, utan minne? Så du tror att jag utan kraft, utan medvetande och utan
minne inte är en människa, utan endast en kropp? Så du tror inte att jag, när effekten började sätta in,
insåg vad som var på väg att hända, och förstod att jag långsamt började förlora kontrollen över
mig själv? Så du tror inte att jag stod framför spegeln och bad om att det skulle upphöra? Du tror inte
att jag såg mig själv, utifrån, göra saker jag inte kunde kontrollera, och insåg att någon
skulle kunna göra vad som helst med mig nu, för att jag inte längre hade makt över mig själv?
Så du tror inte att jag i varje cell kände det nattsvarta helvetet jag slungades ned i, så du tror
inte att jag skrämdes av att plötsligt inte kunna andas, så du tror inte att jag idag skräms
av de stora minnesluckorna jag har från den natten? Så du tror inte att det var en människa
som plötsligt insåg att hon inte kunde stå upp, som desperat försökte göra sig av med giftet
som fyllt hennes kropp, som förvirrad försökte förstå vad det var som höll på att hända innan allt blev förbiflimrande minnesbilder och korta stunder av medvetande?
 
Nej, jag är inget offer - det är jag för förbannad för. Jag är förbannad - och så tacksam över att det
finns människor som plockar upp mig när jag faller, och att jag var en av dem som fick krypa ned
i en trygg säng och vakna bland underbara människor som kunde hjälpa mig när jag hamnade mitt
i mardrömmen. Jag är inget offer, jag är en förbannad människa som nu vill skrika ut till alla dem som
tar sig friheter över andra människors liv; ta bort era händer ifrån mitt liv, min kropp, min existens.
Jag finns inte här för er, jag finns här för mig. Och ni ska bara veta hur enormt mycket jag finns.
 
 
 
 
 

Om och om igen

 
 
 
 
Att dö och att dö och att dö om igen. Och stå upp, återuppstå, stiga, högre, alltför
högt, tappa kontrollen. Falla till marken, bruten, och dö. Igen.
 
Och om jag kunde lära mig att flyga och om jag kunde vandra över stilla fält.
 
 
 
 
 

Falla fritt


Problemet är att jag inte längre är så. Jag kommer alltid att vara hon, kommer alltid att vara samma person, men inte alltid på samma sätt. Och nu börjar det som en gång var en bekväm roll, en skön spegelbild att möta i spegeln, bli ett fängelse och en tvångströja. Särskilt för mina tankar. Jag har ännu inte positionerat mig, inte fallit ned i min nya form - som om jag bär en kostym som ännu måste sys in för att passa perfekt - och varje gång jag är tvungen att gå utanför mig själv, i mötet med andra människor, känner jag hur jag halkar, faller, faller in i gamla mönster och halkar ned i en roll som jag inte längre vill spela.

Min hjärna är som uppskruvad, så hårt uppskruvad på sin spole som det bara går, och det spänner och trycker i mitt huvud. Spänningen släpper aldrig från mina tankar och därför kan de aldrig falla fritt. Jag känner ingenting. Jag är ingenting. Jag vet ingenting. Jag vill ingenting. Framför allt det; jag vill ingenting. Jag kan inte vilja någonting, eftersom jag inte längre kan låtsas vara så som jag inte längre är. Jag vet, jag måste hitta det nya. Och tillförsikten i det, och den där klara känslan av att världen är genomskinlig och jag faller genom den som stenen genom vattnet. Men så länge jag är fjättrad till den här bilden som bara jag kan befria mig själv ifrån kan jag inte falla. Så var ska jag börja?



Som alla gånger förut

 
 
 
Det är höst nu, det syns och känns. I den klara luften, i det låga solljuset,
i trädens gulnande blad, i dofterna, i min mage. Kanske allra mest i min
mage, i maggropen där hösten svindlar och suger tag som när man står
på en hög höjd och tittar ned och vinden tar tag i ens kropp.
Hösten har blivit den tid då märkliga saker sker. Jag menar den tid då allt
blir annorlunda, vänds upp och ned, kaos och drömmar som slår in, saker
man aldrig kunde tänka sig händer, världen blir stor och förunderlig.
En fruktansvärd tid med förändringar, känslan när allt avstannat och ska börja
om igen på en ny plats. Det spännande och nästan outhärdliga, när det som
sker är så underbart och svårfattligt att man nästan hellre skulle vilja gå hem
och gömma sig under en filt. För att allt är så stort att man inte kan hantera det,
jag är för liten, jag är bara mycket, mycket liten.
Tanken på att allt går i cirklar, nu är vi i denna tid igen, för ett år sedan, för två
år sedan, vid denna tid - som en förtrollning som börjar skimra en gång varje år.
Just när löven blir gula och luften blir kall. Då börjar det skimra.
 
 
 

Mitt ord är Jag

 
 
 
 
När människor beskriver en med ord.
Hur spännande eller smickrande eller intressant det kan kännas i ett första
ögonblick, när man får höra hur folk ser en; vilka ord de använder för att beskriva
en, tycker jag att det bara är fruktansvärt. Bara fruktansvärt.
Kanske för att ord är begränsande och ett beskrivande ord om en människa
förutsätter att den människan är begränsad till det. Vilket ingen människa är.
Kanske för att jag inte vill beskrivas genom ord utan genom handlingar, känslor,
en stilla vetskap som stannar i människors huvuden och sinnen.
Kanske för att ingen kan veta tillräckligt om någon annan för att kunna beskriva
henne med fixerade ord. Kanske för att orden och andra människors begränsade
insyn egentligen inte beskriver utan bara mystifierar, upphöjer och gör den beskrivne
till ett objekt. Ett ord i sig självt. Jag är inte ett ord.
Dessutom lever orden inte upp till verkligheten - eller om det är tvärtom. Kanske i
andras ögon, men för mig, som vet bättre, kan vissa beskrivningar av mig te sig
löjeväckande. Jag kan tänka att det är väl fint att andra människor ser mig så;
men det är ju inte sant.
 
Ibland blir jag en romanfigur, en filmkaraktär. Jag hör det i en röst, i valet
av ord, ser det i en blick. Särskilt när kontrasterna, som alla människor består
av, får komma fram och - förbrylla. Varför förbrylla? Alla människor är komplexa och
mångsidiga, alla människor är prismor med tusentals sidor av glas. Varför förvånar
det? För att man inte lever upp till förväntningarna? För att tystnad måste fyllas med
ord och mening? Jag vill inte bli någons romanfigur, för då fyller hon mig med sin egen
mening. Jag har redan en mening. Den meningen är jag.
 
 
 

Det här är nära nu

 
 
 
 
 

En tanke jag gillar

 
 
 
 
 

Vackert mot det outhärdliga

 
 
Xavier Rudd – Spirit Bird
 


Det går mot höst

 
Gregory Alan Isakov – That Moon Song

 
 
Nu känns det verkligen att hösten närmar sig. Ljuvligt.
Hösten för mig är en ny början, en återfödelse, trots att hösten
i sig innebär förruttnelse och att naturen går i vila. När det närmar sig
slutet av augusti och jag vet att morgnarna snart är kalla och dimhöljda,
löven går mot gult och rött och att man snart kommer att känna den där
söttunga doften av ruttnande äpplen i den klara, höga luften går det som
ett pirr genom mig, en känsla av förväntan och lycka. Jag tror nästan
att jag blir lite kär, i hösten, i kylan och i tanken på att sitta inne i värmen
med tända ljus och en underbar bok medan höstregnen drar in över mitt tak.
 
 
 

Being born a woman

 
 
"Being born a woman is an awful tragedy… Yes, my consuming desire to mingle with road crews, sailors and soldiers, bar room regulars - to be a part of a scene, anonymous, listening, recording - all is spoiled by the fact that I am a girl, a female always in danger of assault and battery. My consuming interest in men and their lives is often misconstrued as a desire to seduce them, or as an invitation to intimacy. Yet, God, I want to talk to everybody I can as deeply as I can. I want to be able to sleep in an open field, to travel west, to walk freely at night ..."
 
- Sylvia Plath (min hjältinna)
 
 

RSS 2.0