LOGGBOKEN

Shantel - Disko Partizani - Marcus Darius meets Tricky Cris Remix

---

Åh, kärleken just nu! Kärleken till människor, kärleken till nya möten,
kärleken till livet så stark att jag nog är odödlig snart. Kärleken till att
dansa - är det inte bland det bästa som finns? När det plötsligt inte finns
några gränser mellan vilka man känner och inte känner, alla är totalt uppe
i det och det finns ingen annan värld än musiken, alla är bara i ett. När man
får glömma bort sig själv och slippa all självrannsakan; bara leva. Kärlek till det!

"Hon såg mig. Hon älskade mig och fyllde mig med
självförtroende och kärlek. Gav mig kraft framåt."
- Mia Skäringer ur Vinter i P1, 2011

För ungefär en vecka sedan var jag liten och vilsen och kände
mig ganska värdelös. Insåg att det finns så mycket jag har kvar
att lära, för att kunna må bra, för att kunna bli nöjd med mig själv
och vad jag åstadkommer.

Sedan går en vecka och den veckan känns som en månad, eller
kanske ännu mer. Och under den veckan händer det så mycket -
man hamnar på en ny plats, med nya människor. Ett nytt sammanhang.
Nya vänner. Underbara, spännande vänner som ger kärlek från den
första dagen. Man inser plötsligt att man äntligen har hittat rätt.
Man gör något som känns värdefullt, givande och viktigt, och plötsligt
har man människor omkring en som säger "du är fantastisk som du är".
Min tacksamhet vet inga gränser.

Alla studier, böcker, universitet i världen kan inte lära mig
det jag verkligen skulle behöva kunna.


Igår lade jag fram min kandidatuppsats i Litteraturvetenskap.
Vilket innebär att jag nu har två kandidatexamen.
Jag trodde att jag skulle känna mig lycklig, nöjd och lättad.
Över att vara färdig, över att ha åstadskommit något,
över att ha fått högsta betyg på alla delkurser och alla
uppsatser under två och ett halvt års tid och därför
känna att jag verkligen gjort något bra. Att jag verkligen
kan vara nöjd med mig själv.


Ingenting. Jag kan inte glädja mig. Jag kan inte berömma
mig själv, inte känna mig nöjd med mig själv.
Allt jag känner är ett gnagande "och nu då?".
Jag känner inte att jag har åstadkommit något.
Allt känns som luft, tomma luftslott utan värde.
Jag känner mig totalt död. Vad ska jag göra med två
kandidatexamen och eventuella fortsatta studier om jag inte kan
tro på mig själv, glädjas åt mina framgångar, känna att jag
faktiskt åstadskommit något de senaste åren?
Om jag inte ens känner att det var värt något?


All kunskap, alla examen, alla höga betyg i världen
kommer aldrig att lära mig att vara nöjd med mig själv.
Men hur gör man då?

Okej. Jag har ett liv här. Vad ska jag göra med det?

Jag saknar henne så att jag nästan vill riva ut mitt hjärta.
Hon var större än något, än någon annan.
Gud om ni visste vilken perfekt varelse hon var.

Nu är tiden inne för att vara helt min egen.
För att vara självisk - ensam - göra det jag vill.
Bryta mig fri.

Jag orkar inte längre med ansvaret på mina axlar.
Jag vet inte längre om det blev kastat
över mig som ett fångstnät eller om jag alltid
kastat det över mig själv. Men;

Är det så konstigt att jag stannat, att jag hängt mig kvar,
att jag aldrig vågat gå helt min egen väg och bryta alla band?
FUCK YOU.
Jag vill inte längre hindras av ansvaret, av pliktkänslan, av uppgiften jag ålagts.
För jag har inte tagit på mig uppgiften frivilligt.
Nu vill jag vara flickan som flög iväg.

Runt tolvslaget på nyårsnatten stod jag ute i den kalla vintern och tittade upp mot
en klar stjärnhimmel. Jag bad en liten bön om mina förhoppningar inför det kommande året,
jag tänkte över det gångna året, och den höga himlen, den lysande nymånen och den mörka
skogen bar med sig en sådan kraft att jag fylldes av tillförsikt och rörelse. Det var som att
ett helt liv rusade igenom mig, alla drömmar, förhoppningar, och jag slogs av vilket äventyr
livet är och hur fantastiskt det är att jag får leva det. Att jag har ett alldeles eget liv att forma
och skapa och göra just det jag vill med. Och så började det nya året.

Året har tre dagar kvar att leva. Jag har tänkt ett tag att jag ska göra någon
slags årskrönika, kanske inte en så ambitiös, grundlig årskrönika som jag gjort
vissa tidigare år, men ändå en liten genomgång av hur året egentligen varit. Vad
som egentligen hänt.
När jag tänker på det svindlar det för mig. Det här året har varit mer än vad jag
egentligen står ut med. Ganska hopplöst på sina håll.
Men år tjugohundraelva har innehållit en mängd, en stor mängd, helt
fantastiska saker som gjort mitt liv så vackert och spännande och underbart också.
Att flytta till en ny stad och äntligen få leva det liv man vill.
Nya människor som kommit in i mitt liv och blivit mina allra närmaste vänner.
Gamla vänskaper som återupptäckts och återknutits.
Svåra saker som ändå ordnat sig till det bästa, sådant man upptäcker när man ser tillbaka.
Resor och äventyr som lagt ett skimmer över hela året och trollat bort all grå vardag.
Vakna nätter och galna upptåg, drömmar som gått i uppfyllelse - det har förresten
också varit något av det märkligaste med året, alla omöjliga, helt vanvettiga drömmar
och föreställningar som plötsligt blivit sanna - och nya drömmar som väckts.

Det är onekligen något trolskt med midvintern, med vintersolståndet, årets
längsta natt. Allt är tyst och stilla, luften hög och mörkret helt klart - stjärnklart.
Det är som att gränsen mellan vår värld och en annan aldrig är så tunn som
nu, som att det bara är en hinna som vi kan skönja något genom, kanske till
och med sträcka ut handen och känna. Det ligger en överjordiskhet i allt, jag
vet inte hur jag ska kunna förklara det bättre.
Morgonen var dimmig och solen som lyste genom diset pärlemorfärgad. Imorgon
bitti, tidigt, infaller detta års vintersolstånd. Då ligger mörkret djupt och folksagan
säger att denna natt kan djuren tala. Jag mötte en katt ikväll men vi talades faktiskt
inte vid något. Kanske sitter jag uppe och har en pratstund med månen istället.

Det här med att leva i nuet, göra det bästa av det man har,
njuta av livet så som det ser ut i detta nu.
Jag försöker verkligen. Jag måste försöka, måste till och med arbeta för det,
för jag har verkligen en tendens att  försvinna bort antingen i drömmar
eller i längtan efter något annat. Att rusa mot framtiden, alltid längta
bort och till nästa sak, inte stanna i stunden.
Både i smått och i stort. Det lilla är lättare att ändra och hantera. Det stora - hur
ska man lära sig?
Att fokusera på det som är bra i ens liv och med hur ens liv ser ut.
Jag är ensam men det gör mig också självständig och ingen annan än
jag kan bestämma över vad jag ska göra, hur jag ska leva.
Framtiden är oviss men det är också spännande och nödvändigt, och med
tillförsikt kan jag känna en hisnande känsla inför allt spännande och fantastiskt
som fortfarande väntar mig i framtiden.
Och allt spännande som sker nu, hur kan jag glömma det?
Det är ju saker jag inte skulle vilja vara utan.
Men ändå. Hur svårt är det inte att stanna i nuet och vara ... nöjd?

Så infann sig äntligen julstämningen även hos mig.
Snö, varm glögg, en ljusslinga kring fönstret och hyacinter
var kanske precis vad som behövdes.
Eller; en resa för att komma bort en stund, få nya intryck, byta
ut gamla tankar. Äntligen slappna av, leva för sin egen skull,
kunna njuta av allt det vackra runtomkring.

För första gången i mitt liv är jag helt ensam kring denna tid.
Bor helt ensam, lever helt ensam. Det är ovant - skönt ibland,
förvirrande ibland. Julen är en tid för gemenskap, för att umgås
och dela upplevelser och känslor med andra - men det hindrar ju
inte att man värderar sig själv, i sin ensamhet, tillräckligt högt för
att kunna njuta av julen. Helt på egen hand. Jag lyssnar på julmusik.
Jag dricker glögg och pyntar lite smått. Det är en lugn och en ro
som egentligen är helt perfekt att välkomna julen med.

Att spendera helgen i Köpenhamn. Jag älskar att den staden ligger så nära, att det
går att bara åka dit över helgen, och bara vara. Äta smörrebröd och wienerbröd, gå på
julmarknad på Tivoli, strosa i Christiania och dricka Irish Coffee på ett litet hak. Försöka
förstå det danska språket, köpa pizza slice sent på kvällen och blåsa bort i Christianshavn.
Jag trivs så oerhört  bra i Köpenhamn så nog skulle jag kunna tänka mig att bo där alltid!

Jag förstår inte när det blev, hur det kunde bli, december. Min stora undran är
vart november tog vägen. En hel månad försvunnen in i en dimma, av förvirring,
apati, märkliga möten, åter lite förvirring?
Den här perioden, november, nu december, uppvisar sådana otroliga likheter med
samma tid förra året, så jag börjar tro att det är någon slags tradition jag håller
på och etablerar. Eller, jag, vem lurar jag nu - jag har verkligen ingenting att göra
med det här. Märkliga saker bara händer, kanske för att jag helt enkelt låter dem hända.
Strange things will happen if you let them. Fast nej, inte så konstiga. Det är helt
klart något magiskt som är i görningen kring denna tid.

*

Nej, någon jul blir det nog inte att tala om. Jag ska njuta av stämningen, dricka
varma drycker, låta ljus och ljusslingor lysa upp decembermörkret. Resa bort en
stund, må gott i kylan, sjunga, och det de kallar jul får bli en tid för vila.

*

Nu slog det mig. Första december - det innebär att det bara är en månad kvar på
året. Nej. Hur är det ens möjligt? 2011 - vad var du för en märklig stormvind, orkan,
som drog in i mitt liv och förändrade allt? 2011, av hat och kärlek. Jösses.